Hemmet/Kapitel 07

←  Mandater

Hemmet av Fredrika Bremer Bränningar

Den improviserade middagen  →

Bränningar.

»Bliv hemma hos oss i afton!» bad Elise dagen därpå och ännu flera dagar. Kandidaten blev. Aldrig hade hon sett Elise så vänlig, ja, hjärtlig mot honom, aldrig hade hon visat honom den uppmärksamhet som nu; och denna uppmärksamhet och denna hjärtlighet av ett fruntimmer, vanligen blott artigt och likgiltigt i sitt umgänge med män, smickrade kandidatens fåfänga, med detsamma, som den genomträngde hans goda hjärta. Snart försvann all anledning till »explikationer»

och lektioner, ty kandidaten försakade med ett sina rustande bröder och sällskaper. Ingen talade uppbyggligare än han över dessa. Han höll så hjärtligen med Elise, att orgiens flyktiga champagne berusade för ögonblicket blott för att efterlämna tomhet och förslappning. »En gång, ja, ett par gånger», menade kandidaten, »kunde sådana fester vara oskadliga, ja, även uppfriskande; men ofta upprepade — å gubevars! det verkade högst ofördelaktigt, ja, demoraliserande!» Och lilla visen, som hörde detta, tyckte det vara ganska visligt sagt. Ingen tycktes nu bättre än kandidaten trivas hemma. Man mådde så väl, tyckte han, av ett ordentligt levnadssätt, och det var så »äkta friskt liv» i de sysselsättningar och oskyldiga nöjen, som väva hemmets stilla dagar.

Emellertid fick kandidatens friska liv snart sin sjuka sida. Tacksamhet för hans godhet mot barnen hade först värmt Elises hjärta för honom, sedan gjorde ett rent tycke för Jacobis verkligen älskvärda personlighet, att hon fann sin mans önskningar i avseende på hennes förhållande till honom oändligen lätta att efterkomma, och snart blev Jacobis umgänge förljuvande för hennes eget liv. De sympatiserade i månget avseende, särdeles i kärlek till musik och skön litteratur, och hans ungdomliga värme gav högre liv och intresse åt deras gemensamma sysselsättningar. Kandidaten kände sig lycklig av den behagliga fruns inflytande och milda ledning, och blev henne allt innerligare hängiven. Men så stilla och så ljuvt var detta förhållande, att han alls icke anade dess fara. Han älskade att av Elise behandlas som ett barn, och lämnade därför fritt lopp åt sitt naturligen barnsliga sinne. När hon nalkades och han hörde hennes lätta steg, när han kände den ånga av rosor, som alltid åtföljde henne, blev det honom så oändligen varmt om hjärtat, och vad som nästan mer än allt annat fäste Jacobi vid Elise, var hennes lidande. Då nervösa smärtor eller husliga ledsamheter nedtryckte hennes sinne, då hon tåligt bar sin mans ofta sträva lynne, då smälte kandidatens hjärta av ömhet för henne, och han uppbjöd allt som kunde förströ och vederkvicka henne; hennes minsta önskningar sökte han förekomma. »Han älskar barnen och deras mor», sade hon sig, »han är deras och min vän. Måtte det alltid förbliva så!» Och visst är, att barnen aldrig hade varit snällare, läraktigare och lyckligare än nu, under det att Jacobi utvecklade en allt lyckligare förmåga att lära och leda dem.

Det oblida öde, som förlägger farliga bränningar nära den strand, som fartyget söker hinna, och som griper störande in i förhållanden emellan vänner och makar, just då dessa äro nära att stadga sig för evigheten, detta öde ville, att just vid den tid, som Jacobi allmer inom hemmet utvecklade sin vackra sida, lagmannen alltmer utvecklade sin icke vackra. Lagman Frank var en av de människor, som, ju mer de ha att göra, och i ju raskare verksamhet de leva, vid dess bättre lynne äro de. Och just nu hade en paus inträffat i ett företag till länets bästa, som låg lagmannen mycket om hjärtat, och detta uppehåll, vållat av en mängd små konsiderationer, som han gärna ville men ej kunde spränga, satte honom vid dåligt lynne. Han var ofta fordrande och grälade hemma, särdeles med sin hustru, och ställde sig därigenom i en ganska ofördelaktig dager bredvid den gode och glade Jacobi. Lagmannen kände det själv, var ur humör med sig själv därför och ur humör med sin hustru, för det hon allt mindre tycktes göra avseende på hans brummade och lät distrahera sig av sångövningar med Jacobi. Och dessa sångövningar, dem lagmannen själv framkallat, de började nu bli honom alltför övermäktiga. Han började tycka, att trätorna voro angenämare för örat. För övrigt var han nu inne i den hyggliga sinnesstämning, som vill att man skall förarga sig över vad man lätt, ja, med ett enda gott ord kunde låta upphöra.

Just samma öde, som vi nyss omtalat, styrde det så, att en afton, som lagmannen spatserade lämnad åt sitt elaka lynne, emottog han en biljett, vid vars åsyn han gjorde ett utrop av glad överraskning. Efter dess läsning sade han med mycken livlighet: »Kors! vad det var roligt! Elise! överstinnan S., Emilie är här! Hon har kommit i afton. Jag måste genast skynda till henne; söta Elise, kommer du icke med? Det vore artigt!»

»Ack, det är så sent!… och jag tror det regnar! Kan du icke gå ensam i afton?… I morgon förmiddag skall jag…»

»Nåväl då!» sade lagmannen, avbrytande samt något stött över vägrandet och skyndade bort.

Han återkom först tämligen sent från sitt besök och var särdeles upplivad. »Det är ett högst intressant fruntimmer!» sade han. »Min bästa Elise, det skall säkert skänka dig ett stort nöje att lära närmare känna henne!»

Ack, det tror jag knappast! tänkte Elise.

»Hon talar om att bosätta sig här i staden», fortfor lagmannen, »och jag hoppas vi skola kunna decidera henne härtill!»

Ack, det vill jag icke hoppas! tänkte Elise.

»Vi skola göra allt vad vi kunna, för att göra hennes vistande här angenämt. Jag har bjudit henne till middagen i morgon…»

»I morgon?!» utropade Elise halvt förskräckt.

»Ja i morgon!» svarade lagmannen något peremptoriskt. »Jag sade henne, att du i morgon förmiddag ville göra henne din visit; men hon ville nödvändigt först komma till dig. Middagen i morgon behöver du icke oroa dig över; Emilie skall icke vänta mycket av en improviserad middag — den kan i alla fall bli så god som någon, om man bara vill göra sig litet besvär därmed. Jag hoppas att Emilie skall ofta hålla till godo hos oss i all enkelhet.»

Med ett av obestämda, men högst obehagliga känslor betryckt hjärta, gick Elise till vila denna afton, tänkte på mat till morgondagens middag, och drömde sedan att hennes mans »gamla flamma» tände eld på huset och gjorde hela familjen husvill.