Hemmet/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  En bjudning
Hemmet
av Fredrika Bremer

Det trasslar sig
Det reder sig  →


[ 108 ]

Det trasslar sig.

Det småduggade ute och med hemlig fasa såg Jacobi Louise utstyrd med »hovpredikanten» — som missklädde henne särdeles — för att med Eva, under »familjetakets» skydd, gå ut på »lyckliga kupper». Emellertid tog Sara sin musiklektion för Schwartz, men hade lovat Petrea att på eftermiddagen gå ut med henne för att även göra »lyckliga kupper».

»Kors, Henrik! Jag tror att även vi gå ut på ’lyckliga kupper’», sade Jacobi till sin unge vän, »jag behöver ett par nya handskar.»

Vid middagstiden återkommo de handlande damerna, åtföljda av de handlande herrarna, som fredligt vandrade i bredd med hovpredikanten. Louise var helt ärorik. Aldrig hade hon gjort lyckligare kupper.

»Om Sara går på samma ställen som jag, så får du allt för samma pris. Jag gjorde det ackordet på tre ställen; hos Bergvalls och hos Åströms, och för blommorna hos fru Florea.»

Sara tackade, men sade att hon nu ändrat sin tanke. Hon ville icke ha en lika dräkt med Louise och Eva, utan en annan, som — som hon tyckte mera om.

Systrarna blevo förvånade och litet ledsna, Louise något stött. »Hade de icke redan så väl kommit över[ 109 ]ens om saken? Huru skulle det gå med de tre gracerna?»

Sara svarade att vem som ville finge bli den tredje gracen. För sin del kunde hon icke ha den äran.

Då Sara på eftermiddagen skulle gå ut på den utlovade vandringen med Petrea var hon vid ett särdeles mörkt lynne. Hon skulle gå, men blott för Petreas skull; för egen del kunde hon gärna bli hemma. Hon tänkte ingenting köpa, hon hade ingenting att köpa för. Hon skulle icke komma med på högtidligheterna, hon kunde icke ha roligt där. Ingenting i världen var roligt, när man aldrig fick ha någonting så som man ville det.

Petrea var alldeles förbluffad över denna plötsliga förvandling och sökte på allt vis utröna vad som kunde vara dess grund. »Men varför», frågade hon med tårar i ögonen, »varför vill du icke vara med oss?»

»För det jag icke vill vara med», svarade Sara häftigt, »Jag vill icke vara bortblandad i hopen av vanligheter och medelmåttigheter. Det ligger uti mig att vilja vara utmärkt och ovanlig. Det är nu en gång mitt lynne. På förknappning kan och vill jag inte leva. Hellre icke leva alls.»

»Ack!» utbrast Petrea, som nu begrep vad som felades Sara, och vars ögon plötsligen strålade av glädje, ack, är det inte annat! Söta Sara, se här; tag, tag allt vad jag äger! Jag ber dig på mina knän, tag! Ser du, då förslår det ju; då kan du ju köpa dig vad du vill, och då blir du ju nöjd och du kommer med oss — eljest blir det intet värt med hela grannlåten!»

»Ack, Petrea! Och du?»

[ 110 ]»Å, jag stuvar upp min lilla trådflorsklänning, den går nog an, och det kan vara detsamma hur jag ser ut. Var du bara nöjd, Sara, och gör som jag ber dig!»

Fågeln på gungande kvist är icke lättare till sinnet än Petrea, när hon följde ut med Sara, som var vida mindre glad, men som aldrig varit vänligare emot Petrea.

När Sara och Petrea återkommo från sin bodpromenad, såg Louise snart, att vad Sara handlat vida översteg hennes tillgångar och även vad Louise med skäl fann passande för en ung flicka i deras stånd och villkor. Hon såg, utan att säga ett ord, på det vita sidentyget, den blå gasen till tuniken, de sköna gula och vita astrarna till huvudprydnad, som Sara ej utan ett fåfängligt nöje utbredde.

»Vad har du köpt, Petrea?» frågade nu Louise. »Låt oss se din handel!»

Petrea svarade rodnande, att hon — »ännu icke köpt något».

Sedermera kom Petrea till Louise och bad med en viss blyghet att få låna några sidenband av henne.

»Petrea lilla», sade Louise missnöjd, »jag behöver mina band själv, och du har dessutom, såväl som jag och vi alla, fått pengar för att köpa vad du behöver.»

Petrea teg och fick tårar i ögonen.

»Jag trodde inte, Louise», sade Sara häftigt, »att du kunde vara så snål och neka Petrea några gamla band, som jag är viss på att du dessutom alls icke behöver.»

»Och jag, Sara», svarade Louise i samma ton, »jag trodde inte, att du kunde missbruka Petreas godhjär[ 111 ]tenhet och svaghet för dig till att taga ifrån henne hennes lilla del för att tillfredsställa din egen fåfänga. Jag finner den dessutom ganska klandervärd, när den leder till depenser, som vida överstiga våra föräldrars tillgångar.»

»Sara har ingenting begärt av mig!» ropade ivrigt Petrea, »jag har velat, jag har tvingat henne…»

»Dessutom», fortfor Louise med strängt allvar, »får jag lov att säga, att den dräkt, Sara valt, icke synes mig passande, icke modest.»

»Å, du är verkligen alltför god!» sade Sara med en stolt tillbakaböjning på nacken och ett hånfullt leende; men gör dig ingen sorg häröver, Louise, ty jag försäkrar dig, att jag ganska litet bryr mig om vad du tycker eller inte tycker om.»

Och med en föraktfull knyck på nacken lämnade Sara sina systrar,