Hennes hämnd/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den röda nejlikan
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

En varning
Anna Mie  →


[ 57 ]

VII.
En varning.

Sir Percy bugade sig mycket djupt med den artiga och siratliga svängning på arm och överkropp, som den tidens överdrivna hälsningssätt fordrade.

Han hade ej sagt ett ord efter den dämpade hostning, varmed han fäst sin väns uppmärksamhet på den unga flickan i dörren.

Lika ljudlöst, som hon kommit, gled Juliette ut ur rummet, kvarlämnande en doft av vilda blommor från den bukett, som hon plockat och sedan strött efter sig i skogen.

Under en stund rådde tystnad i rummet. Déroulède låste igen sin skrivpulpet och lät nycklarna glida ned i sin ficka.

— Skola vi gå in till min mor ett slag, Blakeney? sade han och gick mot dörren.

— Det skall bli mig en ära att få göra henne min uppvaktning, svarade sir Percy, men innan vi lämna ämnet, tror jag att jag ändrar tanke vis-à-vis de där papperen. Om jag skall bistå dig, tror jag, att jag gör rättast i att se igenom dem och ge dig mitt omdöme angående mina planer.

Déroulède säg skarpt på honom ett Ögonblick.

— Gärna det, sade han därefter och närmade sig pulpeten. — Jag stannar kvar hos dig, medan du läser genom dem.

[ 58 ]— För all del, inte i afton, min vän, sade sir Percy lätt, det har blivit sent, och madame väntar på oss. De äro i gott förvar, om du vill anförtro dem i min vård.

Dêroulède tycktes tveka. Blakeney hade talat på sitt vanliga sorglösa sätt och var nu sysselsatt med att jämka på det skräddarkonstens mästerstycke, som omslöt övre delen av hans ståtliga person.

— Du kanske inte riktigt litar på mig? skrattade sir Percy. — Jag visade inte den rätta hänförelsen nyss, tyckte du.

— Nej, det är inte det, Blakeney, sade Déroulède slutligen i samma lugna ton. — Jag hyser intet misstroende — misstroendet är på din sida.

— På min ära — började sir Percy.

— Nej, säg ingenting mera! Jag förstår och värderar din vänskap, men jag skulle gärna vilja övertyga dig om, hur orätt det är av dig att misstro en av Guds renaste änglar, som någonsin vandrat på vår jord.

— Åhå, står det så till, vän Déroulède! Jag trodde att du alldeles försvurit det täcka könet, och nu är du förälskad upp över öronen.

— Blint och dåraktigt förälskad, min vän, sade Déroulède med en suck. — Hopplöst med, fruktar jag.

— Varför hopplöst?

— Hon är dotter till den hädangångne Duc de Marny, ett av de äldsta namn i Frankrike — rojalist av renaste vatten —

— Därav din överväldigande sympati för drottningen!

— Nej, nu gör du mig orätt, vän. Jag skulle ha försökt att rädda drottningen, även om jag aldrig lärt hålla av Juliette. Om du ändå kunde förstå, huru ogrundade dina misstankar äro!

— Hade jag några?

— Det kan du inte förneka. Nyss yrkade du ivrigt att jag skulle bränna de där papperen. Du kallade dem gagnlösa och riskabla, och nu —

— Jag anser dem fortfarande både gagnlösa och farliga för sin innehavare, och genom att läsa dem skulle jag önska få min uppfattning bestyrkt och kunna ge mina argument ökat eftertryck.

[ 59 ]— Om jag lämnade dem från mig nu, skulle det se ut som om jag misstrodde henne.

— Du är en bindgalen idealist, min käre Déroulède.

— Hur kan jag vara annat? Jag har nu i tre veckor levat under samma tak som hon. Jag har börjat förstå, hurudant ett helgon är.

— Men kärlekens rätta väsen kommer du till insikt om först sedan du märkt, att din avgud står på lerfötter, genmälde Blakeney allvarligt. — Är det kärlek att dyrka ett helgon i himmelen, som du inte vågar att röra vid, som svävar omkring dig likt ett moln, som fladdrar från dig, bara du tittar! Att älska är att känna en varelse i världen vara ett med en själv, vår jämlike i synd såväl som i dygd. Att älska, för oss män, är att omsluta en kvinna med våra armar, så att vi känna, att hon lever och andas alldeles som vi, lider som vi, tänker med oss, älskar med oss och — när så måste vara — syndar med oss. Ditt förmenta helgon, som står i en nisch, är ingen kvinna, om hon inte lidit, och än mindre en kvinna, om hon inte syndat. Fall för din avguds fötter, om du så önskar, men drag henne se‘n från piedestalen ned till dig!

Vem förmår med ord skildra den sällsamma magnetism, som utströmmade från mannen, medan han talade — den eleganta modenarren med det klara huvudet och det varma hjärtat! Och samtidigt stod hela historien om hans egen starka, innerliga kärlek till den kvinna, som en gång så djupt kränkt honom, tydligt skriven i det energiska och dock lättjefullt godmodiga ansiktet, som nu strålade upp av ömhet för henne.

Déroulède kände de magnetiska strömmarna och harmades därför ej på den förtäckta antydningen om det helgen, som det fortfarande var hans glädje att få dyrka.

Drömmare och idealist som han var, med sinnet uppfyllt av de stora sociala problem, som skakade ett helt land i dess grundvalar, hade han ännu ej inhämtat den ljuva lärdom, som naturen beskär sina utvalda, då hon inger dem en stor och äkta, mänsklig och lidelsefull kärlek. För honom utgjorde Juliette just nu en hänförande verklighet, skapad av hans mest idealistiska drömmar. I hans tankar stod hon så långt höjd över honom, att om hon [ 60 ]visat sig oupphinnelig, oåtkomlig, skulle han knappast ha sörjt. Han hade ju egentligen tänkt sig det hela tiden.

Blakeneys ord var det första, som i hans hjärta tände ett begär efter någonting annat än denna ödmjuka dyrkan, någonting svagare och dock oändligt mycket starkare, någonting mera jordiskt och dock nästan gudomligt.

— Skola vi nu förena oss med damerna? föreslog sir Percy efter en lång paus, varunder hans livliga intelligens ej varit sysslolös. — Du skall behålla papperen i din skrivpulpet, anförtro dem åt ditt helgons vård, lita på henne i allt hellre än i ingenting, och om den stunden skulle komma, då ditt himlasträvande ideal skulle falla en smula tungt till jorden — unna mig då privilegiet att få bevittna er lycka!

— Du är misstrogen alltjämt, Blakeney, sade Dêroulède i lätt ton. — Om du säger mycket mera, lämnar jag i morgon dag från mig de här papperen till mademoiselle Marny.