Historietter/Syndens lön

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  SANN HISTORIA
Historietter
av Hjalmar Söderberg

SYNDENS LÖN
DUGGREGNET  →


[ 105 ]

SYNDENS LÖN


DETTA är historien om en ung flicka och en farmaceut med hvit väst.

Hon var ung och smärt, hon doftade af barrskog och ljung, och hennes hy var bränd af solen och en smula fräknig. Sådan var hon, då jag kände henne. Men farmaceuten var en helt vanlig farmaceut; han hade hvit väst om söndagarna, och detta tilldrog sig [ 106 ]på en söndag. Det tilldrog sig på ett ställe på landet, så långt bort i världen, att ingen där i trakten förstod sig på att ha hvit väst om söndagarna mer än farmaceuten.

Se, saken förhöll sig på det sättet, att en söndagsmorgon knackade det på min dörr, och då jag öppnade, stod farmaceuten därute i sin hvita väst och bockade sig flera gånger. Han var mycket artig och mycket förlägen.

»Jag ber allra ödmjukast om ursäkt,» sade han. »Men fröken Erika var här i går med sina systrar, medan kandidaten var borta, och då hon gick, lämnade hon kvar sin poesibok för att kandidaten och jag skulle skrifva någonting i den. Här är den. Men jag vet inte alls hvad jag skall skrifva dit. Skulle möjligtvis kandidaten..?»

Och han bockade sig åter flera gånger.

[ 107 ]»Vi skall tänka på saken,» svarade jag vänligt.

Jag tog alltså boken och skref för egen del in en öfversättning af »Du bist wie eine Blume», som jag själf har gjort och som jag alltid använder till detta ändamål. Därefter började jag leta i mina papper för att se, om jag möjligen hade några gamla verser från skoltiden, som kunde passa åt farmaceuten. Till sist hittade jag rätt på följande dåliga poem:

Du bringar min tanke yrsel,
jag längtar min längtan matt.
Du kommer, när jag är ensam
— jag drömde om dig i natt.
 
Vi gingo sida vid sida
i skymningen vägen fram.
I dina ögonfransar
en tår, en glindrande sam.

Jag kysste din kind, och ur ögat
jag kysste bort tårens rest,
men dina röda läppar
kysste jag allra mest.

[ 108 ]

Man drömmer ej alltid så vackert!
— Men sömnen hade jag mist.
Den långa nattens timmar
jag vakade trött och trist.

Ty dina duniga kinder
har jag smekt med min blick helt tyst,
och dina röda läppar,
dem har jag aldrig kysst.

Jag visade farmaceuten detta poem och erbjöd honom att använda det. Han läste uppmärksamt igenom det två gånger och blef alldeles röd af förtjusning.

»Har kandidaten verkligen skrifvit det själf?» frågade han i sitt hjärtas uppriktighet.

»Ja, tyvärr,» svarade jag.

Han tackade mig mycket varmt för tillåtelsen att använda poemet, och då han gick ut ur rummet, tror jag att vi båda hade en känsla af att vi måste lägga bort titlarna med det första.


*


[ 109 ]På kvällen var det en liten bjudning hos den unga flickans föräldrar. Det var ungdom där. Vi drucko körsbärssaft på en veranda omslingrad af humlerankor.

Jag satt och såg på den unga flickan.

Nej, hon var sig icke lik. Hennes ögon voro större och oroligare än eljes och hennes mun var rödare. Och hon kunde icke sitta stilla på stolen.

Hon såg stundom förstulet på mig; men hon såg oftare på farmaceuten. Och farmaceuten liknade denna afton en tupp.

När punschen kom fram, lade vi bort titlarna.


*


Vi unga gingo ned på ängen för att leka. Vi kastade ringar och lekte andra lekar, och under tiden gick solen ned bakom kullarna och det blef skumt.

[ 110 ]Vi hade lagt ringarna och svärden i en hög på marken och stodo nu i grupper och hviskade och logo, medan skymningen föll på. Men den unga flickan kom fram till mig ur skymningen och tog min arm och förde mig afsides bakom en lada.

»Ni måste svara mig på en fråga,» sade hon. »Har provisorn verkligen skrifvit sina verser själf?»

Hennes röst skälfde, och hon försökte se bort, medan hon talade.

»Ja,» sade jag. »Han skref dem i natt. Jag hörde honom gå af och an i sitt rum hela natten.»

Men när jag hade sagt detta, kände jag ett styng i mitt hjärta; ty jag såg, att hon var ett vackert och älskligt barn, och att det var en stor synd att bedraga henne så.

»Hvem vet,» sade jag till mig själf, »hvem vet: kanhända är det denna [ 111 ]synd, om hvilken skriften säger, att den icke kan förlåtas.»


*


Skymningen tätnade och det blef natt, och det brann en stjärna mellan träden i ungskogen, där vi gingo par om par.

Men jag gick ensam.

Jag minns icke längre, hvilka vägar jag gick den kvällen. Jag skilde mig från de andra och gick djupare in i skogen.

Men djupt inne i skogen bland granarna såg jag en björk, hvars stam lyste hvit. Vid denna stam stodo två unga människor och kysste hvarandra. Och jag såg, att den ena af dem var den unga flickan, som doftade af barrskog och ljung. Men den andre var farmaceuten, och det var en helt vanlig farmaceut med hvit väst. Och han [ 112 ]höll henne tryckt mot björkens hvita stam och kysste henne.

Men då han hade kysst henne tre gånger, gick jag bort och grät bitterligen.