Historietter/Gycklaren

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  REGISTRATORN
Historietter
av Hjalmar Söderberg

GYCKLAREN
MARDRÖM  →


[ 132 ]

GYCKLAREN


I GÅR skymtade ett bekant ansikte förbi mig på gatan. Det var blekt och hade ett trött uttryck, men dragen voro skarpa och markerade.

Jag kände icke hans namn. Jag var säker på att jag hade sett honom någon gång, kanske för mycket länge sedan, men jag kunde icke erinra mig här eller under hvilka omständigheter. [ 133 ]Hans ansikte hade väckt mitt intresse utan att jag kunde förklara hvarför, och jag gräfde fram alla slags gamla hågkomster ur mitt minnes skräpkammare för att söka identifiera honom, men förgäfves.

På kvällen var jag på teatern. Där återfann jag honom till min öfverraskning på scenen, i en biroll. Han var endast lätt maskerad, jag kände genast igen honom och sökte efter hans nanm på programmet Jag fann det, men det var mig obekant. Jag följde med spändt intresse hans spel. Han föreställde en stackars dum och löjlig betjänt, som alla hade till narr. Rollen var lika eländig som stycket, och han spelade den inlärdt och konventionellt; men hans röst fick i vissa tonfall en bitter och hvass klangfärg, som icke hörde till rollen.

De ringde för mitt öra, dessa tonfall, ännu sent på natten, då jag gick af och an i mitt rum. Och med deras [ 134 ]hjälp lyckades det mig slutligen att gräfva upp den erinring, med hvilken han hörde samman. Jag fann, att vi hade varit skolkamrater; men han var många år yngre än jag. Då jag gick i högsta klassen, gick han i en af de lägsta.


*


När jag gick i öfversta klassen i skolan, stod jag en dag i fönstret mot slutet af en frukostrast. Rasterna i skolan hade för mig sin alldeles särskilda spleen: jag kunde icke taga mig något för. Jag visste, att jag icke kunde min läxa, och gitte icke läsa öfver den. Den smula oro jag kände för den kommande lektionen döfvades alltid af en större, af oron för lifvet, af den naggande förkänslan af att de dagar som väntade skulle bli lika tomma och meningslösa som de dagar som gått...

Så gick jag af och an med händerna i jackfickorna och kunde icke [ 135 ]göra något, och emellanåt stannade jag vid fönstret, som stod öppet. Medan jag stod där, fängslades min uppmärksamhet af ett egendomligt uppträde, som just försiggick nere på gården, strax nedanför fönstret. En liten gosse i en af de nedersta klasserna, ett barn på tio eller elfva år, låg utsträckt på ryggen, omgifven af en mängd andra gossar i en ring. Deras ansikten, de flestas åtminstone, hade det uttryck af elak nyfikenhet, som barn och obildade icke förstå att dölja. En liten bredaxlad pojke med utstående kindknotor, som gjorde intryck af att vara mycket stark för sin ålder, stod innanför ringen med ett spö i handen.

»Du är min slaf,» sade han till gossen på marken, »är du inte? Säg: ’Jag är din slaf!»’

»Jag är din slaf,» svarade barnet utan att tveka; det hördes, att det icke var första gången han sade det.

[ 136 ]»Res dig,» kommenderade den andre.

Gossen reste sig.

»Härma B., hur han ser ut, när han kommer in i klassen.»

B. var en lärare, som gick på kryckor. Gossen gick ett par steg utanför ringen, som öppnade sig för att gifva rum; därefter gick han tillbaka in på den improviserade scenen och utförde därvid med armar och ben samma rörelser som en man som går på kryckor. Han gjorde sin sak mycket bra; illusionen var fullständig, och åskådarne jublade, men den lille skådespelaren stod allvarsam. Han hade ett litet blekt ansikte och svarta kläder, kanske hade han nyligen förlorat sin far eller mor.

»Skratta,» kommenderade den andre med en lätt snärt af spöet, som han hade i handen.

Gossen försökte lyda, men det gick icke lätt. Hans skratt lät tillgjordt i [ 137 ]början, men det dröjde icke länge, innan han lyckats skratta sig in i ett verkligt, fullkomligt naturligt skratt, och han vände sig därvid mot sin »herre», som om det var åt honom han skrattade. Men denne längtade redan efter att låta sin slaf visa nya konster.

»Säg: ’min farscha är ett förbannadt suggskaft’.»

Gossen såg sig omkring i kretsen med en hjälplös blick. Då han såg, att ingen gjorde min af att vilja hjälpa honom, och att alla tvärtom stodo i spänd förväntan på något riktigt roligt, sade han så lågt han vågade:

»Min farscha är ett förbannadt suggskaft.»

Det blef ett gränslöst jubel.

»Skratta! — Gråt!»

Barnet började härma gråt, men han kom också nu in i den sinnesrörelse han var befalld att låtsa. Gråten stockade [ 138 ]sig i halsen på honom, och han grät verkliga tårar.

»Låt honom vara,» sade en äldre gosse i ringen, »han gråter ju riktigt.»

Och i detsamma ringde skolklockan.


*


Några dagar senare sprang han förbi mig på vägen från skolan. Jag märkte att hans jacka var uppsluppen i ryggen.

»Vänta litet,» sade jag till honom, »din jacka har sluppit upp i ryggen.»

»Nej,» sade han, »den har inte sluppit upp, de ha skurit sönder den med en pennknif.»

»Ha de också smutsat ned den här boken för dig?» frågade jag.

»Ja, de hade lagt den i rännstenen.»

»Hvarför äro de så elaka mot dig?»

»Jag vet inte. De äro starkare än jag.»

[ 139 ]Han kände icke något annat skäl. Men det var väl icke det enda; det måste ha funnits något hos honom, som retade dem. Jag såg på honom, att han icke var som de andra. Undantaget, afvikelsen retar alltid barnen och pöbeln. En skolgosses excentriciteter straffas af läraren med en välment förmaning eller ett torrt och gubbsatiriskt löje; men af kamraterna straffas de med sparkar och knuffar och blodig näsa, med sönderskuren jacka, mössan omsorgsfullt lagd under en takränna och vackraste boken kastad i rännstenen.


*


Han är alltså skådespelare nu; det var väl i det närmaste predestination. Han talar nu från scenen till en stor publik. Det vore eget, om han icke en gång skulle slå igenom; jag tror att han har begåfning. Kanhända kommer [ 140 ]han då så småningom att förvandla sitt undantag till ett paradigma, efter hvilket andra försöka böja sig som beskedliga regelbundna verb.