Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 05
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
V.
Jag hade stängt dörren, och så vände jag mig om, och där satt han. Jag brukade alltid vara rädd för honom, för han slog mig så ohyggligt. Jag trodde, jag skulle vara lika rädd nu också, men om en minut märkte jag, att jag tagit miste. Det vill säga efter första stöten, så att säga, då det var liksom jag höll på att kvävas, efter han var så oväntad; men genast efter kände jag, att jag inte var så pass rädd, att det var lönt att tala om det.
Han var nära femtio år, och han såg ut för det. Hans hår var långt och hoptrasslat och smörjigt och hängde ned, och man såg hans ögon skina fram genom det, som om han hade stått inne i ett busksnår. Det var alldeles svart — inte ett enda grått strå — och så voro också hans långa, toviga polisonger. Det fanns inte någon färg i hans ansikte, där det tittade fram, utan det var vitt, inte likt det vita hos en annan människa, utan sådant där vitt, som gör, att man känner sig sjuk av det, ett vitt, som gör, att det kryper i skinnet på en — ett sådant där vitt som hos en trädgroda eller på buken hos en fisk. Vad hans kläder angår, var det bara trasor alltihopa. Han hade lagt opp ena foten på andra knäet; stöveln på den foten var söndersprucken, och två av hans tår stucko fram ur den, och han rörde på tårna då och då. Hans hatt låg på golvet — en gammal, svart slokhatt med kullen nerstukad som ett lock.
Jag stod och såg på honom, och han satt där och såg på mig med stolen en smula bakåtlutande. Jag satte från mig ljuset. Jag märkte, att fönstret var öppet, så han hade väl klivit in på taket från verandan. Han mönstrade mig från topp till tå. Om en stund sade han:
»Schangtila kläder — kan tänka. Du tycker väl, du ä' en riktig kaxe nu — eller hur?»
»Kanske och kanske inte», svarade jag.
»Åh, kom inte stickandes till mig me' nå'n av dina näsvisheter!» sade han. »De' va' tusan va' du blivit oppkäftig, medan jag ha' vari' borta, men jag ska' flytta ner dig en pinne, jag, innan jag släpper dig. Och du har blivit lärd också, säger dom — kan läsa och skriva. Du tycker, du ä' bättre än far din nu — gör du inte de' kanske? — för att han inte kan de'. Men jag ska' nog ta de' ur dig, jag. Vem ha' sagt dig, att du fick befatta dig me' så'na högfärdsgalenskaper, va'? — vem ha' sagt dig, att du fick de'?»
»Frun sa' mig de'.»
»Frun, sa' du? Och vem ha' sagt frun, att hon fick lägga näsan i blöt i en sak, som inte angår henne de' bittersta?»
»Ingen ha' sagt henne de'.»
»Nå, då ska' jag lära henne, jag, att blanda sig i de', som inte angår henne. Och så ä' du så god och slutar i skolan, och hör se'n! Jag ska' lära folk, jag, att uppfostra en pojke, så han tar sig miner mot sin egen far, och låssas vara bättre, än va' han är. Låt mig bara si dig en gång till gå och driva kring skolan, ska' du få si på annat. Mor di kunde inte läsa, å hon kunde inte skriva heller, medan hon levde. Ingen av hela släkten ha' kunnat de' medan dom levde. Jag kan de' inte, och här blåser du upp dig på de' här viset! Men jag ä' inte den, som tillåter nå' så'nt — hör du de'? Nå, låt mig höra nu, huru du kan läsa!»
Jag tog en bok och började läsa någonting om George Washington och krigen. När jag hade läst ungefär en halv minut, gav han boken ett slag med sin hand, så att den flög tvärs över rummet. Så säger han:
»De' va' verkligen sant — du kan de', din satunge! Jag hade mina tvivel, när dom talade om de' för mig. Men nu säger jag dig, att du genast slutar me' tåcke där krimskrams. Jag tål de' inte. Jag ska' nog se upp med dig, min gunstig herre, och om jag får tag i dig i närheten av skolan, ska' jag garva skinnet på dig, jag, så du känner de'. Ett tu tre blir du väl religiös också. Jag har aldrig sett en så'n son.»
Han tog upp en liten blå och gul tavla, föreställande några kor och en gosse, och sade:
»Va ä' de' här?»
»De' ä' nå'nting dom ha givit mig, för att jag ha' lärt mig mina läxor bra.»
Han rev sönder tavlan och sade:
»Jag ska' ge dig nå'nting bättre — jag ska' ge dig ett kok stryk»
Han satt där och mumlade och grumsade en stund, och så sade han:
»Kan man tänka sig en så'n ärkesnobb! Säng, minsann, å sängkläder å en spegel å matta på golvet — å din egen far får sova tillsammans med svina i garveriet. Jag har aldrig sitt en så'n son. Men du kan ge dig den på, att jag ska' ta alla de här grannlåterna ur huve' på dig, innan jag släpper dig. Å de' ä' aldrig nå' slut på ditt högmod — man säger, att du ä' rik. Hä? Huru står det till me' de'?»
»Dom ljuger — så står de' till me' de'.»
»Akta dig bara och tänk på, huru du talar till mig. De ä' snart alldeles slut på mitt tålamod — så kom inte me' några dumheter. Jag ha' varit här i stan i två dar, å jag ha' inte hört nå' annat än, huru rik du ha' blivit. Jag hörde de' långt nerefter floden också. De' ä' därför jag ha' kommit hit. Du lämnar mig bara de där pengarne i morgon — jag behöver dem.»
»Jag ha' inte nå' pengar.»
»De' ljuger du. Domarn Thatcher har dom. Ta ut dom — jag behöver dom.»
»Jag ha' inte nå' pengar, säger jag ju er. Fråga domaren Thatcher — han ska' säga er de'samma.»
»Nå, jag ska' fråga honom, å han ska' få punga ut me' dom också, eller vill jag veta, varför han inte gör de'. Hur mycke' har du på dig? Hit me' de'.»
»Jag ha' bara en dollar, och jag skulle ha den till…»
»De' angår mig inte, va' du skulle ha den till — fram me' den bara.»
Han tog den och bet i den för att undersöka, om den var riktig, och så sade han, att han skulle gå ner i staden för att få sig litet whisky; han hade inte fått en enda tår på hela dagen, sade han. När han hade kommit ut på verandataket, stack han in huvudet igen och svor åt mig, för att jag var så spansk av mig och försökte vara bättre än han; och när jag trodde, att han hade gått sin väg, kom han tillbaka och stack in huvudet igen och sade mig, att jag skulle komma ihåg, vad han hade sagt om skolan, för han skulle passa mig och klå mig, om jag inte hölle mig därifrån.
Dagen därpå var han full och gick till domaren Thatcher och gormade och skällde på honom och försökte förmå honom att lämna ut pengarna, men det lyckades inte för honom, och då svor han på, att han skulle ta ut dem med lagens hjälp.
Domarn och frun lade in och begärde, att domstolen skulle ta mig ifrån honom och låta en av dem bli min förmyndare, men det var en ny domare, som nyss hade kommit till staden, och han kände inte farsgubben, varför han talte så rörande om, att domstolen icke fick blanda sig in och skingra en familj, om den kunde undvika det; han ville inte taga ett barn från dess fader, sade han. Och så måste domaren Thatcher och frun avstå från det försöket.
Det gjorde gubben så belåten, att han inte hade någon ro i sig. Han sade, att han skulle mörbulta mig, tills jag bleve både gul och blå, om jag inte toge ut några pengar åt honom. Jag lånade tre dollars av domaren Thatcher, och gubben tog dem och söp sig full och gick omkring och skränade och svor och skrek och väsnades. Och han gick och skramlade med en bleckpanna nästan ända till midnatt, så han höll hela staden vaken; och då togo de och satte honom i kurran, och dagen därpå ställde de honom inför rätta och satte in honom igen på en vecka. Men han var lika glad för det, han, och han sade, att han var sin sons far, och honom skulle han nog ge hans fiskar varma.
Då han kom ut, sade den nye domaren, att han skulle göra en man av honom. Därför tog han honom med sig hem till sig och klädde upp honom i rena och snygga kläder och lät honom åta både frukost och middag och kväll tillsammans med familjen, och han var så god som smör mot honom, så att säga. Och efter kvällen talade han med honom om måttlighet och sådant där, tills gubben började gråta och sade, att han hade varit ett sådant svin och slösat bort sitt liv, men nu skulle han vända om ett nytt blad och bli en man, som ingen behövde skämmas för, och han hoppades, att domaren ville hjälpa honom och inte se ned på honom. Domaren sade, att han hade lust att omfamna honom för de orden, och så började han på att gråta, och hans hustru grät, hon också. Gubben sade, att han hade varit en man, som alltid hade blivit missförstådd förut, och domaren sade, att han trodde det. Gubben sade, att vad en man behövde, som kommit på fallrepet, det var sympati och domaren sade, att det var sant, och så gräto de igen. Och när det blev sängdags, steg farsgubben upp och sträckte ut sin hand och sade:
»Titta på den här, mina herrar och damer allihopa. Ta i den, skaka den. De' ä' en hand, som ha' varit handen på ett svin, men de' ä' inte de' längre — de' ä' handen på en man, som ha' börjat ett nytt liv, och förr ska' jag dö, än jag går tillbaka till de' gamla. Kom ihåg de ordena — glöm inte, att jag har sagt dem. De' ä' en ren hand nu; skaka den — var inte rädd för den.»
Då skakade de den, den ena efter den andra, hela laget runt, och gräto. Domarens hustru kysste den. Därpå undertecknade gubben ett löfte — det vill säga gjorde sitt bomärke. Domaren sade, att det var den heligaste stund han kunde minnas, eller någonting liknande. Därpå förde de gubben in i ett vackert rum, gästrummet, men ett stycke fram på natten blev han förfärligt törstig och klev ut på förstukvisttaket och halade sig ned efter en stötta och pantsatte sin nya dräkt för ett krus brännvin och klättrade opp igen och fick sig en glad stund; och mot dagbräckningen kom han utkrypande igen, full som en kaja, och ramlade ner från förstukvisttaket och bröt av vänstra armen på två ställen och var nästan ihjälfrusen, när man hittade honom, sedan solen hade gått opp. Och när de kommo upp för att se om gästrummet, måste de loda innan de kunde ta sig fram där.
Domaren blev nästan en smula arg. Han sade, att man kanhända kunde omvända gubben med ett bösskott, men något annat sätt kände han inte till.