Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 8
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 9
Kapitel 10  →


[ 64 ]

IX.

Jag ville gå och se på ett ställe ungefär mitt på ön, som jag hade träffat på, då jag var ute på min upptäcktsfärd. Vi begåvo oss därför i väg och voro snart framme vid målet, då ön inte var mer än tre mil lång och en fjärdedels mil bred.

Detta ställe var en ganska lång, brant kulle eller ås, omkring fyrtio fot hög. Det var ganska besvärligt för [ 65 ]oss att komma upp till toppen, då sidorna voro så branta och buskarna så täta. Vi klättrade och klevo runt omkring överallt, och snart funno vi en ganska stor håla i klippan nästan ända uppe vid toppen på den sidan, som vette åt Illinois. Hålan var så stor som två eller tre rum slagna tillsammans, och Jim kunde stå rak i henne. Det var svart där inne. Jim ville, att vi genast skulle bära dit alla våra saker, men jag sade, att jag inte hade lust att hålla på och klättra upp och ner där beständigt.

Jim sade, att om vi hade kanoten gömd på ett bra ställe och hade alla våra saker i grottan, kunde vi springa in i henne, om någon komme till ön, och då skulle de aldrig kunna finna oss, om de inte hade hundar med sig. Och dessutom, sade han, hade de där små fåglarna sagt, att det skulle bli regn, och ville jag väl då, att sakerna skulle bli våta?

Vi gingo därför tillbaka och togo kanoten och paddlade den upp till mitt emot grottan och buro in i henne alla våra saker. Därpå letade vi reda på ett ställe nära intill, där vi kunde gömma kanoten bland de täta alarna. Vi vittjade revarna och fingo några fiskar och satte ut revarna igen och började göra i ordning middagen.

Vi bredde ut våra täcken inne i grottan som en matta och åto vår middag där. Alla de andra sakerna stuvade vi in ordentligt i den inre delen av grottan. Det dröjde icke länge, förrän det började mörkna och åska och blixtra, så det hade fåglarna haft rätt i. Snart började det regna, och det regnade alldeles ursinnigt, och aldrig har jag sett en sådan storm. Det var en av de där riktiga sommarstormarna. Det blev så mörkt, att allt utanför såg blåsvart och riktigt trevligt ut; och regnet smiskade på så tätt, att träden ett litet stycke ifrån oss sågo dimmiga ut och liksom överdragna med spindelväv; och så kom då och då en vindstöt, som böjde ned tråden och vände upp den bleka undersidan [ 66 ]på bladen, och sedan kom det en stormil, som kom grenarna att skaka sina armar, som om de varit vansinniga; och när det då var som allra mest blåsvart — pscht! så blev det så ljust som dagen och man såg en liten glimt av trädtoppar, som långt borta svängde av och an för stormen, hundra famnar längre bort, än vi hade kunnat se förut; så blev det på ögonblicket mörkt som i en kolsäck igen, och nu brakade åskan löst med en förfärlig skräll, och sedan gick hon och rullade och mullrade och tumlade ned från molnen mot den nedre sidan av världen, alldeles som om man hade rullat tomfat utför en trappa, en riktigt lång trappa, och då ta de långa skutt, som ni vet.

»De' ä' vackert, Jim», sade jag. »Jag skulle inte alls vilja vara nå'n ann'stans nu. Räck mig en fiskbit till å lite' varmt bröd.»

»Ja, ni hade inte varit här, om inte jag hade varit. Ni hade då varit där nere i skogen utan någon middag och blivit nästan dränkt också, de' hade ni sannerligen. Kycklingarna veta, dom, när de' blir regn, å sparvarna veta de' också, Huck.»

Floden steg och steg i tio eller tolv dagar, tills han till slut stod över stränderna. Vattnet var tre eller fyra fot djupt på de lägre stållena av ön och på slättlandet på Illinois-sidan; där sträckte det sig många mil vitt omkring, men på Missori-sidan var det samma gamla avstånd mitt över — en halv mil — därför att Missouri-stranden bestod av en mur av höga nipor.

Om dagarna paddlade vi omkring i kanoten överallt på ön. Det var mycket svalt och skuggigt djupt inne i skogen, även om solen brände utanför. Vi slingrade oss fram ut och in bland träden, och ibland hängde vinrankorna ned så tätt, att vi måste vända och söka oss en annan väg. På vartenda gammalt nedfallet tråd sågo vi kaniner och ormar och sådant där, och när ön hade varit översvämmad ett par dagar, blevo de så tama, [ 67 ]för att de voro hungriga, att vi kunde ro ända fram till dem och lägga lägga handen på dem, om vi ville, men inte på ormarna och sköldpaddorna, för de gledo ned i vattnet. Taket i vår grotta var fullt av dem, så vi hade kunnat ta så många som helst, om vi hade velat.

En natt fingo vi tag i en liten del av en brädflotte — präktiga furuplankor. Den var tolv fot bred och omkring femton eller sexton fot lång, och övre sidan höjde sig som ett fast, jämnt golv sex eller sju tum över vattnet. Om dagarna sågo vi sågtimmer i mängd flyta förbi ibland, men vi läto aldrig se oss ute på floden, så länge det var ljust.

En annan natt, då vi strax före dagbräckningen befunno oss uppe vid övre änden av ön, kom ett hus av resvirke drivande med strömmen på västra sidan. Det hade två våningar och låg betydligt på sned. Vi rodde dit och gingo ombord — klevo in genom ett fönster i övre våningen. Men det var för mörkt att se än, varför vi bundo fast kanoten och satte oss i den och väntade, tills det blev ljust.

Innan vi hade hunnit driva ned till nedre ändan av ön, hade det börjat daga›s. Då tittade vi in genom fönstret. Vi kunde urskilja en säng och ett bord och två gamla stolar och en hel mängd saker, som lågo kringströdda på golvet och på väggarna hängde kläder. I hörnet längst bort var det någonting som låg på golvet och som liknade en man. Jim ropade därför:

»Hallå, ni där!»

Men han rörde sig icke. Så ropade jag en gång till, och Jim sade:

»Han sover inte — han ä' död. Stanna här ni — jag ska' gå å se mig för.»

Han gick dit och lutade sig ned och såg på honom, och så sade han:

»De' ä' en död man. Ja, sannerligen, å naken också. Han ha' blivit skjuten i ryggen. Jag tänker, han ha' [ 68 ]varit död i två eller tre dagar. Kom in, Huck, men si inte på hans ansikte — de' ä' så hemskt.»

Jag såg inte alls på honom. Jim kastade några gamla trasor över honom, men hade inte alls behövt göra det — jag hade ingen lust att se honom. Där fanns en mängd gamla flottiga kort kringströdda på golvet, och gamla whiskybuteljer och ett par masker gjorda av svart kläde, och överallt på väggarna syntes en hel mängd de allra dummaste ord och bilder ritade med kol. Två gamla smutsiga klänningar av kalikå och en bahytt och några fruntimmerskläder hängde på väggen och några manskläder också. Vi buro ned alltihopa i kanoten — det kunde komma till pass. På golvet låg också en spräcklig gosshatt av halm — jag tog den också. Och där fanns en butelj med mjölk i, och den var igensatt med en propp av trasor, så att ett litet barn skulle kunna dia ur den. Vi tänkte taga buteljen också, men den var trasig. Där fanns en gammal, illa medfaren kista och en gammal skinnkoffert med sönderbrutna gångjärn. Båda voro öppna, men det var ingenting kvarlämnat i dem, som förtjänar att nämnas. Av det sätt, varpå sakerna lågo kringströdda huller om buller, kunde vi se, att invånarna hade lämnat huset i största hast och icke givit sig tid att se efter så noga vad de togo med sig.

Vi togo en gammal blecklykta och en slaktarkniv utan skaft och en splitterny Barlow-kniv, värd två pence i vad bod som helst, och en mängd talgljus och en ljusstake av järnbleck och en kalebass och en tennbägare och ett gammalt sticktäcke från sängen och en ridikyl med synålar och knappnålar och vax och knappar och tråd och allt sådant där i den, och en yxa och några spikar och en fiskrev så tjock som mitt lillfinger med några väldiga krokar på, och en rulle bockskinn och ett hundhalsband av läder och en hästsko och några medikamentsflaskor, som icke hade någon etikett; och just som vi skulle ge oss i väg, fann jag en ganska bra strigel, [ 69 ]och Jim fann en gammal trasig fiolstråke och ett träben. Remmarna på det voro avslitna, men för övrigt var det ett ganska bra ben, ehuru det var för långt för mig och icke nog långt för Jim, och vi kunde icke finna det andra, fastän vi letade överallt.

Allt sammanlagt gjorde vi således ett riktigt bra kap. Då vi voro färdiga att lägga ut, voro vi en kvarts mil nedanför ön, och det var full dager. Jag lät därför Jim lägga sig ned i kanoten och breda täcket över sig, ty om han satt upprätt, kunde folk på lång väg se, att han var en nigger. Jag paddlade över till Illinois-stranden och drev ned nästan en halv mil på vägen. Nu rodde jag uppåt i spakvattnet vid stranden och råkade inte ut för några missöden och såg ingen. Och vi fingo hem allt i säkerhet.