Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 9
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 10
Kapitel 11  →


[ 69 ]

X.

Efter frukosten ville jag tala om den döde mannen och försökte gissa, huru han hade blivit dödad, men Jim ville inte inlåta sig på det ämnet. Han sade, att det skulle medföra olycka, och dessutom, sade han, kunde han komma och spöka för oss; det var mer sannolikt, sade han, att en man, som inte var begravd, skulle gå omkring och spöka än en som låg nöjd och belåten i jorden. Nåja, det lät ju riktigt förståndigt, tyckte jag, och därför sade jag icke något mera, men jag kunde inte låta bli att tänka på det och önska jag hade vetat, vem som sköt mannen, och varför han gjorde det.

Vi letade igenom kläderna vi hade fått och funno åtta dollars i silver insydda under fodret på en gammal överrock. Jim sade, att han gissade, att människorna i huset hade stulit överrocken, för om de hade vetat, att pengarna funnos där, skulle de inte ha lämnat honom kvar. Jag sade, att rocken kanske hade tillhört den döda [ 70 ]karlen och att de kanske dödat honom också, men Jim ville inte tala om den saken. Så sade jag:

»Nu tycker du, att de' här ä' riktig god tur för oss, men va' sa' du, när jag tog upp de' där ormskinnet, som jag fann uppe på åsen i förgår? Du sa', att de' betydde den värsta olycka i världen att röra med handen vid ett ormskinn. Här har du din olycka nu! Vi ha kapat åt oss alla de här sakerna å åtta dollars dessutom. Jag önskar, vi hade många så'na här olyckor varenda dag, jag.»

»Åh, var lugn, Huck, min gosse, var lugn. Var inte så tvärsäker — de' kommer nog. Minns, att jag säger de': de' kommer nog.»

Och det kom också. De var en tisdag vi hade det där samtalet. Nåväl, sedan vi ätit middag på fredag lade vi oss i gräset på övre ändan av åsen och rökte, men tobaken tog slut för oss. Jag gick till grottan för att hämta mer och fann en skallerorm där. Jag slog ihjäl honom och ringlade ihop honom alldeles naturligt vid fotändan av Jims bädd och tyckte det skulle bli så roligt att se Jim, när han fann den. På kvällen hade jag alldeles glömt ormen, och när Jim kastade sig ned på bädden, medan jag tände ljus, var ormens maka där och högg honom.

Han sprang upp och skrek ända utöver sig, och det första vi sågo, sedan ljuset blivit tänt, var ormen, som hade ringlat ihop sig och var färdig till ett nytt hugg. Jag slog ihjäl honom på ögonblicket med en käpp, och Jim fick tag i farsgubbens whiskykrus och började hälla i sig ur det.

Han var barfota, och ormen hade huggit honom mitt på hälen. Och detta allt kom nu bara därför, att jag var ett sådant dumhuvud och inte kom ihåg, att varhelst man lämnar en död orm, dit kommer alltid hans maka och lägger sig runt omkring honom. Jim sade, att jag skulle hugga av ormens huvud och kasta bort det och sedan flå [ 71 ]kroppen och steka en bit av den. Jag gjorde det, och han åt upp biten och sade, att det skulle hjälpa till att bota honom. Och så lät han mig taga lös skallrorna och linda dem omkring hans vrist, för det var också bra, sade han. Sedan smög jag mig ut helt tyst och kastade ormarna långt bort bland buskarna, för jag ville inte, att Jim skulle få veta, att det var mitt fel alltihop.

Jim pimplade och pimplade ur kruset, och då och då blev han som från vettet och flängde av och an och skrek, och var gång han kom till besinning igen, började han pimpla ur kruset igen. Foten svällde upp på honom och blev väldigt tjock, och så gjorde benet också, men om en stund började ruset komma, och då förstod jag, att han skulle ta sig, men hellre ville jag bli biten av en orm än av gubbens whisky.

Jim låg sjuk i fyra dygn, men då lade sig svullnaden, och han var fullt bra igen. Jag beslöt att jag aldrig i livet mer skulle ta i ett ormskinn med mina händer, då jag nu hade sett, vad följder det hade med sig. Jim sade, att han tänkte, att jag skulle tro honom nu en annan gâng. Och han sade, att det var ett så oerhört svårt olyckstecken att ta i ett ormskinn, att det kanske inte var slut på våra missöden än. Hellre ville han se nymånen över sin vänstra axel, sade han, om det också vore tusen gånger, än ta ett ormskinn i sin hand. Ja, jag började på att bli av samma åsikt själv, fastän jag alltid förut hade trott, att det allra värsta och dummaste en människa kan göra vore att se på nymånen över sin vänstra axel. Gubben Hank Bunker gjorde det en gång och skröt över det, men inom mindre än två år blev han full en gång och föll ned från hageltornet[1] och blev så tillplattad, att han var tunn som en brödkaka; och de sköto in honom med ena kanten före mellan två laddörrar i stället för att lägga honom i en [ 72 ]likkista och begrovo honom så; åtminstone sade man så, men jag såg det inte. Farsgubben talade om det för mig. Men hur som helst, så kom det alltihopa bara av att han kunde vara så tokig och se på månen på det sättet.

Nåväl, dagarna gingo och vattnet i floden sjönk ned mellan stränderna igen, och nästan det första vi gjorde var, att vi satte en flådd kanin som bete på en av de stora krokarna och satte ut den i floden och fingo en kattfisk, som var så stor som en fullvuxen karl, sex fot och två tum lång och vägde över två hundra skålpund. Vi kunde inte ta upp honom medan han levde, förstås, för han skulle ha kastat oss ända bort till Illinois. Vi sutto där och sågo på, huru han slet och väsnades, tills han drunknade. Vi funno en mässingsknapp i hans mage och en rund boll och en hel mängd skräp. Vi klövo bollen med yxan, och det låg en trådrulle inne i den. Jim sade, att han hade haft rullen länge i sig, då han kunnat få ett sådant överdrag över den, att det blivit en boll. Det var väl den största fisk, som någonsin fångats i Mississippi, tänker jag. Jim sade, att han aldrig sett någon större. Han hade varit värd bra mycket pengar, om vi hade haft honom borta i staden. De stycka sönder en sådan fisk och sälja den skålpundsvis i saluhallen där; varenda en köper sig en bit av honom; hans kött är så vitt som snö och är riktigt gott, då det stekes.

Morgonen därpå sade jag, att det höll på och bli enformigt och långsamt, och jag önskade få någon omväxling på något sätt. Jag sade, att jag hade lust ge mig av över floden och höra mig för om vad som hände och skedde. Det förslaget tyckte Jim om, men han sade, att jag måste fara sedan det blivit mörkt, och hålla god utkik. Då han tänkt på saken en stund, frågade han, om jag inte kunde ta mig några av de där gamla kläderna och kläda ut mig till flicka. Det var också ett gott [ 73 ]förslag. Vi togo därför och gjorde ett veck på en av kalikå-klänningarna, så den inte skulle vara för lång för mig, och jag vek upp mina byxor ända till knäna och kröp in i den. Jim knäppte ihop den baktill, och den var alldeles lagom stor åt mig. Jag tog på mig bahytten och band till den under hakan, och när en människa då tittade in för 'att se mig i ansiktet, var det alldeles som om hon skulle ha sett genom ett kaminrör. Jim sade, att ingen skulle kunna känna igen mig, knappast på dagen en gång. Jag gick omkring så klädd hela dagen för att öva mig, och till sist redde jag mig riktigt bra, bara med det undantaget att Jim sade, att jag icke gick som en flicka, och han sade, att jag måste låta bli att dra upp kjolen för att komma åt mina byxfickor. Jag gjorde som han sade, och då gick det bättre för mig.

Jag begav mig i väg i kanoten uppefter Illinois-stranden, strax sedan det blivit mörkt.

Då jag kommit en smula nedanför ångfärjans landningsställe, rodde jag över floden till staden, och jag drev med strömmen, så jag kom ända ned till ändan av staden. Det brann ljus i en liten koja, som ingen hade bott i på länge, och jag undrade, vem det kunde vara, som hade tagit sig kvarter där. Jag smög mig dit och tittade in genom fönstret. Det satt en omkring fyrtio år gammal kvinna där och stickade på en strumpa vid skenet av ett ljus, som stod på ett furubord. Jag kände henne inte; hon var en främling, för det fanns inte ett enda ansikte i hela staden, som jag inte kände till. Detta var tur för mig, för jag höll på att bli villrådig: jag började ångra, att jag hade kommit dit, för folk kunde ju kanske känna igen mig på rösten. Men om denna kvinna hade varit i en så liten stad så mycket som i två dagar, kunde hon tala om för mig allt vad jag ville veta. Jag knackade därför på dörren och föresatte mig att inte glömma, att jag var en flicka.

  1. Torn som användes vid tillverkningen av blyhagel.