I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 7
| ← VI. Johann Gottschalk Schmidt i skötet af sin familj |
|
VIII. En afton på Spielbudenplatz → |
VII.
Klenoden vid Neuer Steinweg.
Det kan blifva besvärligt att länge lefva som
volontaire, det vill säga utan inkomster, äfven om
man har de rikaste förhoppningar inom sig och bor
hos en beskedlig enkefru vid Reichenstrasse samt
tager sin middag uti ett blygsamt »Wirthschaft»
vid Pferdemarkt.
En afton hade Gustaf Blom i firmans uppdrag haft något att uträtta i Altona och återvände öfver Zeughausmarkt och Neuer Steinweg.
Han gick och tänkte på möjligheten eller rättare omöjligheten att tillfredsställa de växande fordringarne från Pferdemarkt och Reichenstrasse, och så tänkte han naturligtvis äfven på ljusa lockar och milda blå ögon, då plötsligt en annan bild stod fram för hans minne.
Hvart hade »diamantögonen» tagit vägen? Han hade helt och hållet glömt dem. Hvarför han just nu kom att tänka på dem, var kanske af den orsak, att han på en stor skylt, som stod långt ut öfver gatan och hvilken fordom sannolikt varit hvitmålad, läste en inskrift i kolossala svarta bokstäfver: Ascher Lazarus.
— Ascher Lazarus! — upprepade Gustaf Blom för sig sjelf, och de mörka, blixtrande ögonen framstälde sig plötsligt för hans minne.
Det var liksom de der ögonen blickade på honom genom de stora svarta bokstäfverna. Han kunde dock icke åter känna sig så betagen i dessa ögons glans, som förut, ty de milda blå hade sedermera på honom gjort en kraftigare verkan.
Men »diamantögonen» och namnet »Ascher Lazarus» voro med hvarandra alltför nära förenade, för att Gustaf Blom ej skulle komma att i samma ögonblick tänka på såväl de förra, som det senare. Och så erinrade han sig äfven, det var den prosaiska sidan af saken, att Ascher Lazarus omtalat det han handlade med smycken och diverse kuriositeter.
Gustaf Blom hade en klenod, som följt honom troget sedan hans tidigaste barndom. Det var ett vackert guldur, som alltid utgjort hans glädje. Om han nu skulle hembjuda uret till den vänlige Ascher Lazarus, hvilken flera gånger bedt honom vara välkommen till sig och tycktes hafva uppmuntrat honom till affärer i den vägen? Tanken kom och han förjagade den åter. Den kom ännu en gång och blef ånyo förjagad. Men för hvarje gång infann sig äfven allt starkare påminnelsen om den besvärade ställning i hvilken han råkat.
Han sökte dock öfvervinna frestelsen och gick med beslutsamma steg förbi Ascher Lazarus’ dörr. Att kasta en blick in genom fönstret kunde han likväl icke underlåta. Det kunde ju vara af ett visst interesse att möjligtvis få se de mörka ögonen och kanske den sköna Sarahs hela person. Det var blott ett interesse, sådan en konstälskare känner, en älskare af det sköna i allmänhet, och Gustaf Blom älskade det sköna midtunder det mest materiela bestyr.
Han kastade således en blick in till Ascher Lazurus. Några »diamantögon» såg han icke, men det blixtrade likväl till derinne, såsom från en diamant, och blixten träffade Gustaf Blom rakt i ögat.
Han kastade ännu en blick in i den lilla, låga och otrefliga butiken, och han såg gamle Lazarus med de slugt blinkande ögonen och det godmodiga draget omkring munnen.
Men Gustaf Blom såg ännu en person, och den synen öfverraskade honom, så mycket mer som diamantblixten utgick från ett föremål, hvilket denne person i samma ögonblick öfverlemnade åt Ascher Lazarus.
Det var Peter Kühn, som höll en ring eller något dylikt glänsande, skönt diamantblixtrande i sin hand och gaf det åt den gamle lotterikollektören.
Hvad gör Peter Kühn hos Ascher Lazarus? tänkte Gustaf Blom och glömde både svarta och blå ögon och äfven sina egna bekymmer. Derunder måste ligga en hemlighet, kanske ett brott, tänkte Gustaf Blom vidare och beslöt att ögonblickligen öfverraska den misstänkte husdrängen.
Han lyfte på klinkan till den lilla dörren och stod helt plötsligt uti den trånga boden, som var belamrad med en mängd olikartade föremål. Väggarne voro tapetserade med kolossala lotteriannonser, prospekter och vinstlistor, som visade att lyckan alltid var hemma hos Ascher Lazarus. På disken stodo stora glaslådor, fyllda med glänsande föremål. Gamla vapen och en massa obegripliga kuriosa af alla former och färger fyllde alla hörn och lågo huller om buller på golfvet bakom disken. Det var ett kuriositetskabinett af egendomligt slag.
Ascher Lazarus var så sysselsatt med betraktandet af det föremål, som han mottagit af Peter Kühn, att han icke gaf akt på den inträdande; men Peter Kühn vände sig om och såg ej så litet förlägen ut, tyckte Gustaf Blom, hvilken beslöt att gå försigtigt till väga och låtsade ej blifva Peter Kühn varse. Han vände sig derför till Ascher Lazarus och helsade på denne.
Den gamle kollektören tycktes ogerna vilja slita sina blickar från det glänsande föremål, han höll i sin hand. Vid Gustaf Bloms tilltal såg han dock upp och gömde plötsligt hvad han nyss tagit i betraktande.
— Ah, herr Blom, — sade Ascher Lazarus och tog af sig den slitna, flottiga kalotten samt bugade sig djupt, bedjande herr Blom vara tusenfaldigt välkommen under hans låga tak. — Jag skall genast vara till er tjenst, herr Blom.
Derefter vände kollektören sig till Peter Kühn, som höll sig i skuggan mellan disken och dörren, och sade något till honom på plattyska, hvilket Gustaf Blom hade svårt att uppfatta, men som hade till följd att Peter Kühn, något missnöjd, såsom det tycktes, skyndsamt lemnade butiken och med snabba steg skyndade utför gatan.
— Ni gör affärer med förste husdrängen hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt, tror jag, herr Lazarus? — sade Gustaf Blom och blickade efter den försvinnande Peter Kühn.
— Åh, jag är gammal bekant med firman, herr Blom, — svarade Ascher Lazarus utan ringaste förlägenhet, slugt blinkande med de små listiga ögonen.
— Jag är anställd hos den firman, — sade Gustaf Blom och sökte utforska kollektören något närmare om beskaffenheten af affären med Peter Kühn.
— Skulle jag icke veta det, herr Blom? — genmälde Ascher Lazarus och blinkade ännu småslugare, utan att vidare inlåta sig i några upplysningar om nyssnämnde affär. — Det är ett högst respektabelt hus, och jag kan skryta med att såväl min far, som min farfar, gamle Simon Lazarus, varit mycket bekanta med herrar Schmidt, Schmidt & Schmidt flera generationer igenom.
Då erinrade sig Gustaf Blom den gamla historien om det intima vänskapsband, som förenat den nyssnämnde Simon Lazarus med Caspar Schmidt, firmans grundläggare, och han kom äfven ihåg berättelsen om den gamla skatten, som skulle hafva påträffats i huset vid Alter Wandrahm.
Månne allt detta kan ega något samband med Peter Kühns besök hos lotterikollektören? tänkte Gustaf Blom.
Han kunde dock ej fullfölja den tankegången och ännu mindre börja några förfrågningar öfver saken; ty unga herrarne Lazarus inträdde i detsamma i butiken, och från en öfre våning, dit en bakom det myckna skräpet till hälften dold trappa ledde från en vrå i butiken, hördes en gammal qvinnoröst gällt ropa på Ascher.
— Ascher, min son! — gnällde det ofvanifrån. — Vet du icke att det är fredagsafton och att klockan redan slagit sex? Sarah och jag hafva redan prydt oss till sabbaten.
— Nu komma vi, gamla mor! — svarade kollektören och bad herr Blom ursäkta, att han icke kunde visa honom gästfrihet denna afton, hvarefter han tillsade sin son Salomon att stiga upp för att helsa på gamla farmor och lugna hennes otålighet, under det han sjelf jemte Nathan stängde butiken, när herr Blom aflägsnade sig.
Ascher Lazarus bugade sig ett dussin gånger och förklarade sig tröstlös öfver att på detta sätt bemöta en så värderad person, som herr Blom, hvars besök han länge efterlängtat; men kunde han i största hast, innan Nathan satte bommen för dörren, stå till tjenst med en hel lott eller en half, ja till och med kanske med blott en fjerdedels lott till Hamburger-Stadt-Lotteriet eller Braunschweiger eller Frankfurter eller något annat garanteradt lyckolotteri, skulle det vara honom ett stört nöje.
Gustaf Blom försäkrade sig icke behöfva ens en åttondels lott, men han ville gerna tala med herr Lazarus d. ä. i en annan sak. Han måste nu inskränka sig till sin egen affär och, ehuru ogerna, lemna tanken på Peter Kühns besök.
Lotterikollektören beklagade att tiden skulle vara så knapp eller rättare alldeles ingen, ty sabbaten var redan ingången, och en sann israelit underlåter aldrig att värdigt fira densamma. Då man hela veckan knogat och arbetat för att förtjena några få mark, ilar man på fredagsaftonen alltid till hemmet och lemnar bekymmerna utanför dörren. Om hemmet är aldrig så fattigt, står der dock alltid på den qvällen ett bord, dukadt med en ren, hvit duk och på duken står en armstake eller kanske blott ett par helt vanliga messingsstakar med brinnande ljus, som belysa en festlig anrättning, en anrättning som alltid är festlig, skulle den än vara mycket torftig.
— Då sätter jag mig till bords, hr Blom, — fortfor Ascher Lazarus och såg mycket andäktig ut, — och sjunger Davids herrliga psalmer med min gamla mor, som snart icke vet huru gammal hon är, och med min son Salomon, som skall blifva en stor bankir och nu har börjat en egen penningvexling vid sjelfva Grosse Burstah, samt min son Nathan, som har en butik för gamla, mycket billiga, men mycket vackra kläder på Hamburger-Berg, vid Spielbudenplatz, utanför Millern Thor — jag tillåter mig att rekommendera er mina begge söner, hr Blom — och med min dotter Sarah, som är en god dotter, blott hon icke längre vill tänka på syndiga skådespel, ... ursäkta, hr Blom, att jag säger det. Och då äta vi vår sabbatsmat och glädja oss öfyer att Herren gjort oss af med Pharao och Nebukadnezar och Holofernes och många flera, som plågade Guds folk, men att vi, min gamla mor och jag och mina barn, ännu lefva, fastän min hustru olyckligtvis är död. Ni finner, hr Blom, att jag på en sådan qväll omöjligt kan tänka på några affärer. Skulle jag dock på ett ögonblick kunna vara er till tjenst, hr Blom, så vill jag för er skull icke säga nej, fastän mitt samvete förebrår mig att jag låter sabbatsbordet vänta. Jag kan tyvärr icke inbjuda er dit, hr Blom ... Hör du, Nathan, gå upp till farmor och trösta henne. Den gode hr Blom har något mycket vigtigt att säga mig. Jag skall sjelf sätta för bommen.
Nathan Lazarus begaf sig uppför trappan, och en stund derefter lemnade Gustaf Blom äfven butiken; men den vackra klenoden, klockan, stannade qvar vid Neuer Steinweg hos lotterikollektören, hvilket kom både den gamla frun i vindsvåningen vid Reichenstrasse och värdshusvärden vid Pferdemarkt till godo.