I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 8
| ← VII. Klenoden vid Neuer Steinweg |
|
IX. Den pittoreska byggnaden på Grosse Neumarkt → |
VIII.
En afton på Spielbudenplatz.
Det var en söndag, en herrlig vårdag med klar
himmel och ljumma vindflägtar, som blåste från
Elbmynningen rakt in i Hamburgs trånga gator.
På en sådan dag behöfde man icke, åtminstone ej hela dagen, sitta på sin kontorsbock vid Alter Wandrahm, och man kunde ej heller stanna i en liten vindskammare vid Reichenstrasse. Man måste ut och njuta lifvet. Vintern hade varit lång och våren var derför så mycket mer välkommen.
Gustaf Blom styrde sina steg åt stadens utkanter och vandrade fram och tillbaka på vallarne, der det den dagen hvimlade af promenerande. Han njöt af det vackra vädret och var lätt till sinnet.
Så kom han upp till Elbhöhe eller »Stintfang», skådade ut öfver den mastuppfyllda hamnen och bortåt det hannoverska landet samt erinrade sig den söndagsmorgon, då han första gången stått på samma plats och beundrat samma utsigt.
Ett år hade snart förflutit, sedan Gustaf Blom blifvit antagen till biträde på kontoret hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt. Han var icke längre volontaire, utan hade stigit till kontorist och skötte större delen af korrespondensen med norden, hade ordinarie lön af tolfhundra mark courant och hundra preussiska thaler i julpengar. Han var omtyckt af sina kamrater, om man undantager ett visst spändt förhållande till Wilhelm Schmidt, som numera också arbetade på kontoret. Gustaf Blom trodde sig till och med veta, att chefen sjelf var nöjd med honom, men det hade chefen likväl aldrig yttrat hvarken till honom eller någon annan, ty Johann Gottschalk Schmidt hade aldrig för sed att berömma någon af sina kontorister, med undantag af sin brorson, hvilken ständigt erhöll de amplaste loford.
Gustaf Blom hade alltså lyckligt slutat med »rudimenta» och började alltmer intränga i verldshandelns mysterier, men dermed hade han icke hunnit mycket närmare det mål till hvilket han sträfvade och som han vid sin ankomst till Hamburg ansåg så lätt att uppnå. Innan han erhöll den ofvannämnda ordinarie lönen, hade han upplefvat mången hård stund, och om pappa Veitshans, värden vid Pferdemarkt, och mutter Witte, värdinnan vid Reichenstrasse, varit mindre tålmodiga och menniskovänliga, hade Gustaf Blom mången dag befunnit sig både utan middag och tak öfver hufvudet.
Han hade kanske i alla fall, oaktadt den nyssnämnda menniskokärleken och det högst ovanliga tålamodet hos de begge förträffliga medlemmarne af Hamburgs samhälle, icke kommit ur fläcken om ej en annan medlem af samma samhälle också vigat sig tjenstaktig mot främlingen. Det var gamle Ascher Lazarus vid Neuer Steinweg, hvilken, oaktadt Gustaf Blom aldrig kunde förmås att taga ens en åttondedels lott, alltid var beredvillig att bispringa honom och det på de mest oegennyttiga vilkor, ej allenast hvad räntan beträffade, utan äfven i afseende på sjelfva kapitalet och den derför erforderliga säkerheten.
Den gamle kollektören hade icke det der godmodiga draget omkring munnen för ingenting, liksom han visst ej heller å andra sidan fått de listigt plirande ögonen blott för ro skull. Han lät den unge främlingen draga vexel på framtiden och diskonterade beloppet utan annan garanti än trassentens ärliga ansigte.
— Det der betalar ni mig nog sedan, herr Blom, — sade Ascher Lazarus, — och om ni då kan göra gamla butiken vid Neuer Steinweg någon återtjenst, så gör ni, det vet jag. För det första kallar ni mig icke en »gammal obarmhertig jude», som jag får höra af så många oduglingar, hvilka komma att sluta på Raboisen eller kanske ännu högre upp i galgen. Hur kan man begära att jag skall gifva kredit åt en galgkandidat? Ni är icke af det slaget, herr Blom. Det ser jag och derför har jag förtroende för er. Jag vet att jag får igen mina pengar med goda ärliga sex procent och en liten dusör för besväret. Det enda jag har emot er, herr Blom, är att ni icke vill försöka er lycka på »Stadtlotteri» eller det Braunschweigska eller något annat, som jag har i min kollektion. Ni gör orätt, herr Blom, mycket orätt. En hundratusen mark courant kunde icke skada er. Jag utsprider aldrig några hemligheter, men det kan jag säga er, att ett par af edra kamrater på kontoret hedrar min kollektion med sitt förtroende.
— Nå, huru mycket hafva de vunnit, herr Lazarus?
— Herr Blom, ännu hafva de just icke vunnit mycket, men det kommer, tro mig att det kommer, blott man är ihärdig ... Det var en ung herre i en annan firma, som besökte mig nästan dagligen. Jag trodde det var för min Sarahs vackra ögon ... ack, herr Blom, om ni visste hvad fadershjertat svider, när jag talar om min Sarah, mitt fagra barn, som för alltid är förloradt för mig ...
— Hvad säger ni, herr Lazarus? — utropade Gustaf Blom. — Är er dotter förlorad?
— Herr Blom, herr Blom, — klagade den gamle — Sarah har blifvit skådespelerska. Hon är engagerad vid Stadt-Theater.
— Åh, det gläder mig att höra, herr Lazarus.
— Er gläder det kanske, men icke mig, hennes gamle far. Hon skulle ha gift sig med Simon Pranger, som gör ett så godt »Geschäft» i statspapper, och i stället går hon till teatern ... Ack, herr Blom ... men den der unge herrn, jag talade om, köpte slutligen en lott, det var en half, herr Blom, och vid Israels Gud vann han icke bortåt femtiotusen mark. Efter mitt och stadens afdrag hade han ännu rätt vackert qvar, gaf sig af till Paris och Italien och drifver nu ett skönt »Vergnügungs-Geschäft» ... Ni gör orätt, herr Blom, som icke vill försöka med t. ex. en liten åttondedel.
Så tog kollektören alltid fram lottsedlarne, bredde ut dem på disken, midtibland de många glänsande föremålen af guld, silfver, messing, förgyld och oförgyld koppar, och sade att det var mycket goda lotter, hvarefter han ofta sänkte det grålockiga hufvudet i handen och suckade öfver sin dotter Sarah, som trotsat faderns vrede och farmoderns förbannelse och uppträdt såsom skådespelerska.
— Sarah Lazarus blir en stor skådespelerska, — sade Gustaf Blom då alltid, ej blott för att trösta den stackars kollektören, utan emedan det verkligen var hans åsigt och emedan »diamantögonen» ännu kanske utöfvade sin verkan på honom, så ofta han såg dem, fastän han för öfrigt icke mera kände sig betagen i dem.
Huru kunde Gustaf Blom numera tänka på andra ögon, än milda blå, och särskildt på de milda blå, som han såg dagligen i det gamla köpmanshuset vid Alter Wandrahm? Hade icke dessa ögon under vintern börjat alltmer betrakta honom? Hade de icke slutligen, när våren kom, smålett åt honom? Gustaf Blom hade bestämdt märkt, att fröken Elise smålett åt honom med ögonen, fastän aldrig något leende syntes på hennes läppar, när han egnade henne sin ödmjuka helsning, och, så ofta tillfälle erbjöd sig, sade henne några artiga ord.
Gustaf Blom var visserligen ännu den förtröstansfulle unge mannen. Det kunde aldrig falla honom in att misströsta om framtiden. Men han blef försagd hvarje gång han sammanträffade med fröken Elise. Han sökte dagligen ett sådant sammanträffande, han längtade derefter med brinnande ifver, men så snart han fick sin längtan uppfylld, stod han der helt tafatt. Det är ett gammalt och säkert tecken på verklig kärlek, säga de sakkunniga, och som fruntimmerna alltid äro sakkunniga samt Elise Schmidt var ett sannt fruntimmer, så förstod hon otvifvelaktigt huru det stod till med Gustaf Bloms känslor.
Huru det stod till med hennes egna kunna vi naturligtvis icke med bestämdhet angifva, men visst är att hon aldrig undvek den unge mannen, fastän hon rodnade hvarje gång hon såg honom, rodnade ännu starkare, då hon såg hans förlägna rodnad, och talade nästan ännu mindre än han vid sådana tillfällen.
Det uppförande Elise iakttog mot sin kusin var af helt annan beskaffenhet. Hon kände aldrig sina kinder glöda, när hon sammanträffade med Wilhelm Schmidt. Hennes hjerta klappade icke hårdare än vanligt. Helst undvek hon ett sådant sammanträffande, men om det ej kunde undvikas, visade hon sig mycket likgiltig. Hon talade och svarade helt obesväradt, men förblef fullkomligt kall.
— Du är just en ispigg, min lilla unge, — plägade Wilhelm Schmidt säga till sin vackra kusin.
Det var på det viset han tilltalade henne, fortfarande behandlande henne såsom ett barn, inför hvilket man ej behöfver visa sig älskvärd. Elise behandlade honom å sin sida såsom en för huset likgiltig person. Det gamla barnatycket för kusinen var helt och hållet utplånadt. Detta syntes ock i hennes uppförande och började slutligen oroa sjelfva Johann Gottschalk Schmidt, hvilken icke kunnat tro annat, än att hans dotter måste känna sig på det eldigaste betagen uti en så fullkomlig affärsman, som Wilhelm Schmidt.
Wilhelm Schmidt var verkligen en utmärkt korrespondent och en god, beräknande affärsman. Hela hans yttre och inre menniska hade »gått upp» uti affärerna. »En äkta hindu», brukade farbrodern fortfarande säga och lika säkert tillägga »men på samma gång en äkta hamburgare».
Att hans vackra kusin, »den sötungen», som han helt vårdslöst plägade kalla henne, icke visade honom särdeles stor tillgifvenhet, bekymrade honom föga. Sådant skulle nog komma med tiden, om ett par år eller tre, då det kunde vara lagom att gifta sig, tänkte Wilhelm Schmidt. Att någon friare skulle infinna sig innan den tiden och taga bort lilla Elise, kunde han aldrig föreställa sig. Dessutom gaf han sig icke tid att tänka på den saken särdeles mycket. Han hade så mycket att göra, och ibland annat hade han inledt en hel mängd affärer på Ostindien för firmans räkning.
Så stodo sakerna ungefär ett år efter Gustaf Bloms ankomst till Hamburg, den söndagen, då han promenerade på vallarne och från Elbhöhe betraktade utsigten öfver floden och motliggande stranden. Det var, som sagdt, en vacker vårdag.
»Das Leben ist doch schön», gnolade en bekant röst bakom honom. Det var Max Keller, hvilken också promenerade på vallen och kommit till Elbhöhe.
— En herrlig söndag, — sade Max och stälde sig bredvid sin kamrat. — Hvad har ni gjort hittills i dag, Blom?
— Jag har promenerat, — svarade Gustaf Blom.
— Till fots?
— Naturligtvis!
— Det finner jag alldeles icke så naturligt. Det kan vara åtminstone lika naturligt att göra sin promenad till häst.
— För en kontorist med tolfhundra marks årlig lön?
— Hvarför icke? Jag lärer väl ej hafva mycket mer, jag, och likväl har jag ridit i två timmar i dag, hela Badestrasse utåt och sedan förbi Harvstehude till Eppendorf, der jag hvilade mig en stund vid Andreasbrunnen. Det är ett präktigt värdshus. Har ni aldrig varit der, Blom? Ni har icke följt mina råd. Jag har ej fått göra er uppfostran. Det blir aldrig något af er.
— Ah, käre Keller, ni har ju gjort mig till korrespondent i firman, — invände Gustaf Blom småleende.
— Det har ni rätt uti. Jag har verkligen kommit så långt med er och hoppas att komma ännu längre; men det blir med det vilkor, att ni låter mig föra er omkring i verlden och hämta litet erfarenhet. I Sverige måste icke finnas något sällskapslif. Och nu har ni dessutom blifvit kär.
— Jag! — utropade Gustaf Blom, helt förskräckt öfver att någon på kontoret hade gissat hans känslor.
— Just ni, käre Blom! — genmälde Max Keller. — Tror ni icke att jag känner till alla edra spatserturer till Neuer Steinweg, till № 70, der den sköna Sarah Lazarus bodde?
— Ah, Sarah! — skrattade Gustaf Blom och kände sig lättare om hjertat.
— Det tjenar till ingenting att ni skrattar, käre vän, — fortfor Max Keller. — Man känner edra vägar. Har jag ej sjelf sedermera sett huru ni beundrat Sarah på scenen? Men ni kommer icke långt, unge man. Jag känner Sarah bättre än ni sjelf kanske och vet hvilken stolt skönhet hon är.
Så kommo de promenerande nedåt Millern Thor, en af Hamburgs förnämsta stadsportar, och Gustaf Blom glömde i folkhvimlet både Ascher Lazarus och Sarah. Det var endast den vackra Elise Schmidt, som han aldrig mer kunde glömma.
Högtidsklädda menniskoskaror trängde sig genom porten ut till St. Pauli, Hamburgs vestra förstad och den länk som förenar staden med Altona. Alla ville njuta af det vackra vårvädret. De flesta stannade på Spielbudenplatz, den stora platsen strax utanför porten.
På Spielbudenplatz är ständigt ett brokigt virrvarr, som stiger till sin höjd hvarje söndag. Det är, om icke bländande genom sin prakt, dock döfvande genom sitt buller.
Violspelare, positivvefvare, hornblåsare, trumslagare, gongongdundrare och alla andra slags virtuoser arbeta oförtrutet på förstörandet af de menskliga örhinnorna. Ju gräsligare oväsendet är, ju förskräckligare det låter, desto roligare har den stora mängden.
Konstberidare och vaxkabinetter, våffelbagare, fruktförsäljare, ölutbjudare, menagerier och panoramor täfla om kunder. Små barn vid sina sköterskors händer, på deras armar eller vid deras bröst, oskyldiga små älskliga verldsborgare, erfara den renaste fröjd vid allt detta oväsen och dessa förfärliga grimaser. Unga och gamla ficktjufvar, oöfvade dilettanter och gamla förhärdade konstförfarna bofvar, tycka också om bullret och folkträngseln.
Unga flickor, vackra, lefnadslustiga och oerfarna låta spå sig af gamla fula qvinnor, smutsiga, penningsnåla och samvetslösa.
Teaterkonungar i lysande kronor och med granna, malätna mantlar träda utanför »konsttemplen» och hålla tal till folket och presentera druckna förste älskare, som kasta slängkyssar åt de vackra flickorna och de fula gummorna.
Från en annan teater med en kolossal »konstmålning» till skylt, utlofvande verldens sju underverk mot en inträdesafgift af fyra schilling courant, höres »lärda hundar» skälla på åskådarne, och vid sidan af denna konstanstalt ryta Numidiens lejon, pladdra Brasiliens papegojor, tjuter den afrikanska öknens schakal. Strax bredvid tolkar en trasig harpspelerska sina hungrande känslor i gälla toner.
Äkta chineser med sex qvarters långa hårpiskor, sneda ögon och smutshvit hy, »underskön böckling» från Kiel, söta apelsiner från Messina, sjömän från jordens alla kuster, dansöser på ståltrådslina och dansöser på ohyflade bräder, akrobater på hufvud, på fötter och på mage ... brännande solstrålar, qväfvande dammoln ...
Detta är Spielbudenplatz i St. Pauli, detta är det gamla »Hamburger-Berg».
— Det är »verldshumorn», — sade Max Keller.
— Det är åtminstone ett högst egendomligt »Vergnügungs-Gechäft» — sade Gustaf Blom, citerande Ascher Lazarus.
— Undersköna pantalonger! utropade en ung man, som stod i dörren till en liten butik vid en tvärgata, dit de begge vännerna för en stund drogo sig undan från den outhärdliga trängseln på sjelfva förlustelseplatsen. — Här säljas nya kläder till vrakpris. Kom och köp, godt folk. Ärliga varor och ferm expedition!
Den unge utroparen var Nathan Lazarus, klädmäklaren, hvilken hade sin butik stängd hvarje lördag, men på söndagen gjorde desto bättre affärer. Han helsade ödmjukt på Max Keller och Gustaf Blom, men bjöd icke ut några klädespersedlar åt dem. Han visste att de icke borde räknas bland hans kunder, dock frågade han helt artigt, om de icke kunde behöfva hans tjenst såsom liktornsoperatör, ty han gjorde äfven i den varan och skröt af stor skicklighet i konsten.
De begge vännerna afböjde leende hans anbud och fortsatte sin väg gatan uppför. De kommo till den trakt, der danslokalerna den tiden befunno sig.
Solen gick ned och larmet på Spielbudenplatz mattades märkbart, men i Davidsstrasse tändes lamporna i hvartenda hus, ty i hvartenda hus var en danslokal, och musiken spelade upp, under det att värfvarne ställde sig i dörrarne och uppmanade publiken att träda in.
Gustaf Blom, hvilken fann nöje i att betrakta dessa lifliga, om ock stundom rätt råa scener, uttryckte sin önskan att gå in uti en balsal och se på dansen, hvilken åstundan Max Keller visserligen fann föga öfverensstämmande med den samhällsställning, som innehades af ett par ordinarie korrespondenter hos den aktningsvärda firma, för hvilken Johann Gottschalk Schmidt var chef; men man kunde dock försöka med ett kort besök, medgaf han, och så trädde de begge kontoristerna in uti en af de många danslokalerna.
Dessa lokaler besökas nästan uteslutande af sjömän, och ett par långrockar der väcka derför en uppmärksamhet, hvilken ofta kan blifva farlig nog för dessa gentlemanlika klädespersedlars innehafvare. Så blef också förhållandet denna afton.
Vid de begge vännernas inträde i salen, der dansen redan var i full fart, riktades blickarne genast på de inträdande, och man hörde ett tydligt ogillande från sjömansjackornas innehafvare.
Max Keller var en ung man, hvilken gerna lefde med i stora verlden och under vanliga förhållanden uttryckte sitt sublima förakt för »massan». Han var medlem af en fri republik, men derför icke någon god demokrat. Då han förnam det ogillande sorlet, retades hans stolthet, såsom son af en aristokratisk »storborgare», och han yttrade helt högt till sin vän något som lät liksom en hotelse mot det »dumma packet».
Man började skocka sig omkring de begge kontoristerna.
En väldig sjömansnäfve lade sig med omild tyngd på Max Kellers bröst, men kontoristen, hvilken icke fördrog ett sådant närmande, förpassade med stadig hand den påflugna matrosen ett godt stycke in bland de dansande, hvilka genom denna oväntade projektil bragtes i oordning.
Dermed var signalen gifven till batalj och dennas utgång hade tyvärr icke blifvit tvifvelaktig för de begge kontoristerna, om ej en flock polismän i samma ögonblick skyndat in i salen för att stilla oväsendet.
Matroserna, hvilka lika litet fördrogo polismaktens uppträdande på deras bal, som de ville tåla några andra »långrockars» närvaro, vände sig nu mot ordningens upprätthållare, och det var endast genom ankomsten af en patrull »Hanseater», regulier militär, som lugnet kunde återställas. De flesta matroserna lyckades dock tränga sig ut ur danssalen och försvunno snart nedåt hamnen, under det endast några få qvarhöllos af polismännen.
Men bland de qvarhållna befunno sig äfven de båda kontoristerna, af hvilka åtminstone en, sannolikt begge, det kunde polismännen ej sjelfva så noga säga, deltagit i bataljen och som derför förklarades skyldiga att följa med till arresthuset på Grosse Neumarkt.
Max Keller och Gustaf Blom protesterade på det lifligaste och försäkrade att de varit de anfallne, som endast försvarat sig mot öfvermakten. Begge uppgåfvo sina namn och den firma, hos hvilken de voro anställda, samt anhöllo derefter att blifva genast försatta på fri fot.
Max Keller, son till en »storborgare» i Hamburg, ansågs, efter den afgifna förklaringen, kunna utan våda för den allmänna säkerheten lössläppas; men detta kunde omöjligt gå för sig med Gustaf Blom, som var utländing och ej ens kunde uppvisa sitt »uppehållskort», ett för hvarje främling, hvilken icke dref egna affärer, alldeles nödvändigt dokument.
Gustaf Blom måste alltså, i sällskap med de arresterade matroserna, följa polismännen. Max Keller protesterade då ytterligare och ville icke höra talas om någon skiljsmessa från sin kamrat. Men hans protester blefvo utan påföljd. Han tilläts ingalunda att gå i arrest, då polisen för öfrigt ansåg sig säker om hans person.
Under dessa fåfänga bemödanden från de begge kontoristernas sida, bläddrade poliskarlarnes förman i en gammal anteckningsbok, som han letat fram ur sin rockficka och betraktade derunder i smyg Gustaf Blom med misstänksamma blickar. Slutligen tycktes han hafva funnit hvad han sökte i sin bok. Han vände sig nu direkte till Gustaf Blom och underkastade honom först en i den unge kontoristens ögon ganska näsvis granskning.
— Ni heter Gustaf Blom? — frågade polisförmannen.
— Det har jag ju nyss uppgifvit, — svarade den tillfrågade, ej så litet förnärmad öfver det inqvisitoriska i polismannens uppförande.
— Godt! Ni är från Stockholm? — fortfor polismannen.
— Det är jag verkligen, — svarade Gustaf Blom.
— För ungefär ett år sedan befann ni er en natt vid en afsides landningsplats, uti en mörk gränd, vid en af de mindre »Fletherne».
Polismannen såg ännu mer forskande på Gustaf Blom. Denne erinrade sig mycket väl den natt, hvarom han tillfrågades. Det äfventyret kunde han aldrig glömma. Han erkände sig således hafva, ungefär ett år förut, befunnit sig vid en afsides landningsplats, uti en mörk gränd, vid en af de mindre kanalerna, åtminstone förmodade han det vara en af de mindre, fastän han icke kunde bestämdt uppgifva det.
— Ni flydde med tvenne andra personer uti en båt?
— Flydde? utropade Gustaf Blom. — Visst icke! Jag blef bortförd.
— Hm! Ni tappade er hatt, då ni flydde, säger jag.
— Det förhåller sig verkligen så, att jag tappade min hatt ...
— I er hatt stod ert namn. Polisen behöfver för närvarande ej veta mer.
— Men jag skulle gerna vilja veta ...
— Inga frågor! Se så, till arresten på Grosse Neumarkt!