I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 6

←  V. Huru Gustaf Blom lärde sig rudimenta af verldshandeln

I Hamburg, en gammal bokhållares minnen av Claës Lundin VI. Johann Gottschalk Schmidt i skötet af sin familj

VII. Klenoden vid Neuer Steinweg  →

VI.
Johann Gottschalk Schmidt i skötet af sin familj.

Det var en vacker afton mot slutet af sommaren. Johann Gottschalk Schmidt hade redan afslutat sina kontorsgöromål för dagen, ty det var en lördag, då korrespondensen icke steg till den kolossala höjd, som under veckans föregående dagar och då man derför kunde stänga kontoret något tidigare.

Kontoristerna hade aflägsnat sig, angelägna om att njuta af sin fristund. Endast gamle Brummer satt ännu i sin vrå bakom hufvudboken och arbetade lika träget. Det var blott söndagen, som för honom icke gälde såsom arbetsdag.

Familjen Schmidt tillbragte hela sin tid, både vinter och sommar, i det gamla huset vid Alter Wandrahm. Johann Gottschalk Schmidt kunde under den vackra årstiden hafva bott i den praktfullaste villa i den skönaste trakt af Hamburgs omgifningar. Hans rikedomar kunde hafva tillåtit honom att bygga ett sommarslott på den höga Elbstranden utanför Altona eller, om han föredragit det täcka framför det präktiga, bebo en liten nätt lägenhet vid Aussen Alster, i Harvstehude, eller i Eimsbüttel eller i Wandsbeck; men han bodde icke på någotdera stället, han bygde icke något slott eller förskaffade sig någon liten täck sommarlägenhet.

När dagens mödor voro slutade, satt herr Schmidt vid sin pipa midtemellan sin hustru, den godmodiga och hjertans fromma fru Luise, och sin dotter, den vackra fröken Elise, hvilken visade ett lika fromt och godmodigt sinnelag, som modren. Det var endast undantagsvis, som herr Schmidt gick i sällskaper eller som han sjelf såg gäster hos sig. Han hade icke tid till någotdera och han behöfde det ej heller för att vinna bekantskaper. Hans namn var tillräckligt kändt och aktadt, ej blott i Hamburg utan ock på alla de platser, med hvilka den stora handelsstaden stod i beröring.

Under den varma årstiden tillbragte familjen vanligtvis sina lediga stunder i den stora och svala förstugan, men ifrågavarande lördagsafton hade herr Schmidt med fru och dotter förflyttat sig till en täckt veranda, som låg utanför fröken Elises rum åt den breda kanalen, hvilken flöt nedanför Alter Wandrahm och på hvilken Gustaf Blom sett »sjöröfvaren» föra bort den sköna fröken. Det stora Schmidtska huset sträckte sig nämligen med ena sidan nedåt Doves Fleth, den omnämnda kanalen.

Denna kanal var, liksom de flesta öfriga i Hamburg, af föga inbjudande utseende. Ett trögt och orenligt vatten vältrade sig fram mellan höga, orappade tegelstenshus och bofälliga korsverksbyggnader, af hvilka några visserligen voro boningshus med ingångar från de kringliggande gatorna, men de flesta endast magasiner alla våningarne igenom.

Man kunde onekligen välja en vackrare lokal, då man ville njuta af aftonsvalkan en sommarqväll, men Johann Gottschalk Schmidt älskade en sådan der äkta »Hamburger-Fleth», och ju flera pråmar, båtar, jollar och farkoster af mångahanda slag, han såg röra sig på det gyttjiga vattnet, desto bättre kände han sig till mods. Då såg han lifvet flyta kraftigt och raskt genom de stora ådrorna, såsom han kallade Hamburgs kanaler, och raskare strömmade då blodet genom hans egna ådror. Han var hamburgare till lif och själ och satte sin fädernestad främst bland jordens alla städer.

— Här är oss ju godt att vara, Luise? — sade herr Schmidt, tog ett ögonblick pipan från läpparne och vände sig till sin hustru, hvilken med ett fruntimmershandarbete satt vid hans sida och blickade öfver Doves Fleths gråbruna vatten.

— Ja, här är det rätt godt en så vacker sommarafton, — sade den milda fru Luise, hvilken under de sednaste tjugo åren, det vill säga sedan hon såsom brud drog in i detta hus, aldrig haft någon tanke, som varit motsatt Johann Gottschalk Schmidts.

— Det är det vackraste på jorden, — bekräftade herr Schmidt och betraktade med välbehag sju stora, fullastade pråmar, hvilka, förda af kraftiga arbetsmän, flyttade sig allt närmare kanalens mynning för att till stora hamnen och de der väntande skeppen bära en mängd varor, som firman Schmidt, Schmidt & Schmidt exporterade till aflägsna länder. — Jag vet åtminstone icke hvar man kan få se något jemförligt med detta. Eller hvad tror du, Elise?

— Min far, det vet jag icke, — svarade Elise med en röst, hvilken klingade lika behagligt, som uttrycket i det vackra ansigtet och den milda glansen i de blå ögonen var förtjusande. — Jag har ju aldrig sett något annat än hvad man får se i Hamburg.

— Icke jag heller, — återtog herr Schmidt, — och det är mig alldeles nog. Mina skepp fara på jordens alla haf, mina förbindelser sträcka sig till jordens alla länder och mitt hus är kändt lika väl i det nordligaste af Nordamerika som vid Afrikas sydligaste udde, men jag behöfver icke röra mig ur fläcken. Jag stannar helt lugnt vid Alter Wandrahm och derifrån låter jag mina batterier spela.

— Men nog skulle det vara bra roligt, att resa, pappa! — utropade fröken Elise och såg åter upp från sitt arbete. — Pappa vet att jag icke är fallen för ombyte, men man kan verkligen en gång ledsna på Doves Fleth och på dessa välsignade små, stinkande kanaler, hvilka pappa anser så passande för mina sjöpromenader, då jag vill andas frisk luft.

— Ledsna på Doves Fleth! — utropade herr Schmidt och betraktade sin dotter med yttersta förvåning.

— Ledsna på Doves Fleth! — utropade Elises mor och såg lika förvånad ut.

Det var ett ord, som man ännu aldrig hört i det gamla goda huset vid Alter Wandrahm.

— Små, stinkande kanaler! — utropade herr Schmidt och glömde alldeles af sin pipa. — Vet du barn, att det är just från dessa små, stinkande kanaler, som den stora firman Schmidt, Schmidt & Schmidt fått all sin rikedom, och när firmans chef kan gifva sin dotter ett dyrbart smycke att höja de behag, hon fått af naturen, tycker du troligtvis icke att det smycket är så motbjudande; men det har sitt ursprung just från de der stinkande kanalerna. Det är otacksamt att tala så, det skall jag säga dig Elise.

— Se så, blif icke ond, pappa! — bad Elise och såg så innerligt bedjande in i fadrens ögon. — Men nog måste pappa medgifva, att det kan finnas vackrare trakter på jorden. Jag älskar mitt Hamburg och jag vördar dess storhet, jag respekterar dess skickliga och arbetsamma köpmän, bokhållare, kontorister, magasinsföreståndare, »Qwartiersleute» och öfriga arbetskarlar, sjömän, pråmförare, jullroddare och alla, som bidraga till vårt samhälles rikedom och makt ... Du ser att jag har ordning på de olika graderna. Men detta hindrar mig icke att hysa en längtan att se äfven andra trakter af jorden och jemföra dem med vår stora stad. Jag vill blott en enda gång göra en utflygt och sedan återvända för att i hela min lifstid sitta i min kammare här innanför eller derute i den stora förstugan och se på det storartade hvardagslifvet i detta gamla, kära hus.

— Det der är moderna griller, som Sarah Lazarus satt i ditt hufvud, — yttrade modern och såg bekymrad ut.

— Sarah Lazarus? — upprepade herr Schmidt och såg mer förargad än bekymrad ut. — Schackerjudens dotter? Det är sannerligen icke ett passande sällskap för fröken Elise Schmidt, dotter till den allmänt aktade firman Schmidt, Schmidt & Schmidt. Jag trodde knappt att hon ännu umgicks med henne.

— Ack, min far, ni känner icke Sarah, den älskvärdaste och bästa bland alla mina gamla skolkamrater. Vi träffas ännu någon gång hos vår gamla lärarinna, fröken Kleinworth, hvilken jag, som du vet, besöker åtminstone en gång i veckan och som så gerna ser sina forna elever ännu omkring sig. Sarah är något excentrisk af sig, det är sannt. Hon älskar konsten. Men jag inser inte hvad för ondt kan ligga deruti. Hon skulle troligtvis blifva en stor konstnärinna, om blott hennes far ville tillåta henne att beträda skådebanan.

— Såå, allt bättre och bättre, — sade herr Schmidt och drog väldiga rökmoln ur sin pipa. — Det är icke nog med att dottern till en »storborgare» i Hamburg nedlåter sig att sällskapa med dottern till en schackerjude. Hon vill äfven umgås med komedianter, hvilka drifva verlden omkring och lära en ärbar flicka att förakta sitt fädernehem.

— Sarah Lazarus har aldrig talat med mig om något sådant, — försäkrade fröken Elise. — Om jag någon gång ledsnat på att låta Peter Kühn ro mig omkring på detta grumliga vatten och jag kommit att tänka på andra länder, gladare och soligare än vår stad, så äro farbror Martins bref mer skuld dertill och de bref jag någon gång fått från ... från ...

Elise stannade förlägen i sitt tal. Den skära rodnaden på hennes kinder blef starkare. Hon såg åter ned på sitt arbete.

— Ah, du menar från din kusin Wilhelm, — inföll fadern och smålog. — Ja så, det är Wilhelm, som sätter sådana dumma griller i ditt lilla hufvud. Nå, nå, det ger sig väl nu, ty det ser ut, som skulle han snart infinna sig här.

— Kommer Wilhelm hit? — frågade mor och dotter på samma gång, fastän med olika häftighet i tonen.

— Så låter det nästan på bror Martins sednaste bref, och jag är rätt glad deråt, ehuru Martin tyckes vara af motsatt åsigt. Han vill behålla honom qvar i Calcutta, der Wilhelm lärer vara utomordentligt passande och användbar för de affärer, som vi bedrifva inåt landet. Han har fullkomligt tillegnat sig infödingarnes språk, känner deras seder och har blifvit nästan en hindu. Det är mycket svårt att af en tysk göra en hindu, skrifver Martin, men Wilhelm tyckes hafva öfvervunnit alla svårigheter i den vägen.

— Hvad säger du, — sporde fru Schmidt, med en anstrykning af förskräckelse, — har vår brorson blifvit en hindu, en afgudadyrkare?

— Åh, så farligt är det väl icke, svarade herr Schmidt småleende. — Han kan ju i sitt hjerta vara lika god kristen, fastän han förstår sig på att handla med hinduerna.

— Men, pappa, när kommer kusin Wilhelm? — frågade Elise med det allra vackraste deltagande för hinduen måladt i sina ögon.

— Det kan jag icke säga dig, mitt barn, men troligtvis blir det snart nog. Jag förmodar att han redan är på väg hit.

— Hör du, Elise lilla, — tillade herr Schmidt efter en stunds uppehåll, — är det verkligen din oöfvervinnerliga önskan, att bese främmande länder, så får jag väl försöka att hitta på något ressällskap åt dig. Jag har hvarken tid eller lust att följa med, och så är väl förhållandet äfven med din mor.

— Jag vill visst icke gifva mig ut på äfventyr! — utropade fru Luise nästan förskräckt. — Jag kan icke lefva på något annat ställe i verlden än vid Alter Wandrahm, i det gamla kära huset, vid sidan af min gamle Johann Gottschalk och omgifven af hela mitt stora hushåll.

— Det är icke heller någon brådska med den der resan, — tillade fröken Elise, och ännu en gång blefvo hennes skära kinder högröda.

— Jag vet ju icke när din kusin Wilhelm kommer hit, — anmärkte fadern, och åter syntes ett svagt småleende i grannskapet af tobakspipans munstycke.

Hvar och en försjönk derefter i sina egna tankar, men alla dessa rörde sig sannolikt omkring Wilhelm Schmidt, den väntade slägtingen.

Johann Gottschalk Schmidt kalkylerade utan tvifvel de fördelar, som firman kunde hafva af unge Wilhelms österländska förbindelser och af hans stora affärsskicklighet, som Martin Schmidt aldrig tröttnat att berömma.

Fru Luise Schmidt funderade ganska visst öfver hvilken del af huset man skulle anslå åt den väntade unge mannen, hvilken sannolikt blifvit van att bo rymligt och beqvämt, och med dessa funderingar förenade sig nog mångfaldiga tankar på ännu mångfaldigare hushållsbestyr.

Elise tänkte förmodligen på mötet med den vackre och ståtlige kusinen, och hennes hjerta klappade fortare än vanligt. Vacker och ståtlig måste han nu vara. Hon mindes honom sedan den tid, då hon var ett litet barn och han en högväxt gosse på fjorton eller femton år. Tolf år voro förflutna, sedan han lemnade Hamburg, och han borde nu vara en präktig ung herre. Elise målade i sin inbillning hans bild: mörka, blixtrande ögon, ett vackert lockigt hår och en af Indiens sol brynt hy, något varmt och eldigt i hela hans väsende. Så måste han se ut efter ett långvarigt uppehåll i östern.

Under de många år, som förflutit sedan de begge kusinerna sågo hvarandra, hade Wilhelm alltid gjort sig påmind genom vackra och egendomliga presenter till Elise, och på de sista två åren hade de äfven ofta skrifvit till hvarandra. Den unga flickan hade fullkomlig visshet om att kusin Wilhelm ännu tyckte mycket om henne, och hon hade å sin sida visst ingenting emot kusinen.

I förra århundradet lefde i Hamburg en »småborgare», som hette Schmidt. Det namn, han bar, egdes af ett par tusen andra »småborgare» i den gamla hansestaden, och ingen hade väl fästat någon särskild uppmärksamhet vid denne Schmidt mer än vid alla de andra, om icke Caspar Schmidt, den ifrågavarande mannen, blifvit ett allmänt samtalsämne för hela staden genom den stora rikedom han plötsligt visade sig ega.

Caspar Schmidt hade en liten »Materialwarenhandlung» i hörnet af Schaarmarkt och Venusberg. Liksom alla andra »Materialister» på den tiden, stod han sjelf med sitt blåa förkläde hela dagen innanför disken och vägde upp socker och såpa och hvad för öfrigt hörer till den affären.

Om han var godt känd i sitt qvarter, endast beskyld för att vara för noga på vigten, så var han deremot alldeles okänd för »storborgarne» i staden, de högdragna grosshandlarne. Men en dag berättades på börsen, att en liten »Materialist» vid Schaarmarkt hade köpt ett af de största husen vid Alter Wandrahm, der han ämnade öppna handel i gross och derför sökte att blifva »storborgare». Denna sin ansökan understödde han med en gåfva till ett par offentliga välgörenhetsinrättningar, och sades det, att det sammanlagda beloppet uppgick till hundratusen mark courant.

Det var fabelaktigt, och »storborgarne» på börsen ville i början icke tro på något sådant; men fakta tala och öfvertyga, och så blef Caspar Schmidt snart också en af de förnämsta »storborgarne».

Mången menade att Caspar Schmidt vore en särdeles slug affärsman. De hundratusen mark courant, som han skänkt bort, tog han snart igen med god procent, ty alla köpmän ville göra affärer med den rike Schmidt och alla bankirer tillbjödo honom oinskränkt kredit. Den som förstått att förtjena på en liten bodhandel vid Schaarmarkt så mycket, att han utan ringaste olägenhet kunde skänka bort hundratusen mark, han måste snart blifva millionär, tänkte bankirerna, och en millionär bör man visa all möjlig uppmärksamhet.

Ett rykte gick dock, att Caspar Schmidt alldeles icke förtjenat så mycket på att vara »Materialist», utan att han funnit en skatt helt oförmodadt. En och annan trodde sig till och med känna detaljerna af skattens upptäckande.

Detta skulle hafva skett just uti det stora huset vid Alter Wandrahm, hvilket Caspar Schmidt visserligen köpt, men ej betalt förrän han kommit åt skatten, om hvars tillvaro han förut erhållit kännedom. Huru detta tillgått var svårare att förklara, men man påstod att »Materialisten» vid Schaarmarkt vore bekant med ett par Rosenkreutzare eller kanske det var Illuminater, som på den tiden uppehöllo sig i Hamburg. Andra förklarade det vara hvarken Rosenkreutzare eller Illuminater, men väl en gammal israelit, som sålde trasor vid Dritte Elbstrasse och hette Simon Lazarus, hvilken gifvit Caspar Schmidt anvisning på skatten. Hvarför Simon Lazarus icke tagit skatten för sig sjelf, kunde man likväl icke förklara. Att nämnde lumphandlare nästan dagligen gick ut och in i det stora huset vid Alter Wandrahm, det såg hvar och en som uppehöll sig i den trakten, och att han stod på en mycket förtrolig fot med den nye »storborgaren», det trodde man sig kunna misstänka, ehuru ingen visste det med bestämdhet.

Antingen den nye »storborgaren» vid Alter Wandrahm verkligen funnit en skatt eller genom arbete och kloka spekulationer vunnit sin förmögenhet, så är det visst att denna ständigt ökades och att han slutligen blef en mycket rik man, hvilken ännu ett par gånger skänkte hundratusen mark courant till allmännyttiga ändamål. Den ena uf dessa gånger var, då han gifte sin unga dotter med en gammal senator, och den andra gången, då han lät utgå ett cirkulär, att han upptagit sina begge söner i firman samt att denna derefter tecknades »Schmidt, Schmidt & Schmidt.»

Af de unga herrarne Schmidt afled snart den äldste, och vid fadrens död blef den yngste sonen, Herrmann Wolfgang Schmidt, ensam innehafvare af den stora firman.

Herrmann Wolfgang efterlemnade tre söner, firman gjorde alltså ännu en gång fullt skäl för den treenighet, som ligger i dess namn. Under någon tid regerade Friedrich Wilhelm, Johann Gottschalk och Martin Georg gemensamt; men den förstnämndes lifstid blef icke särdeles lång, och vid hans frånfälle var hans son, Wilhelm Friedrich, blott ett barn och kunde således icke då ännu upptagas i firman.

Det tycktes dock stå skrifvet i ödets bok, att firman Schmidt, Schmidt & Schmidt skulle hafva blott en representant i Hamburg, ty kort efter Friedrich Wilhelms frånfälle, lemnade Martin Georg fädernestaden och begaf sig till Ostindien, slog sig ned i Calcutta och grundade der en filialafdelning af det stora hamburgerhuset, under det Johann Gottschalk i hela sin lifstid aldrig kom bortom Hamburgs gränser, men fortfor att på hufvudplatsen ytterligare upparbeta affärerna.

Martin Georg hade förklarat sig aldrig vilja återvända till Europa, men efterskref den aflidne broderns son, Wilhelm Friedrich, som då vid mycket unga år förflyttades till filialkontoret i Calcutta och der, såsom vi nyss erfarit, utvecklades till en duglig affärsman.

Den unge Wilhelm hade dock icke lofvat att i all sin tid lefva i Ostindien. Han ville åtminstone en gång återse Europa och sina slägtingar i Hamburg, hvarför han lemnade farbror Martin och begaf sig på hemvägen, möjligtvis ock i tanke att ingå uti affärerna på hufvudkontoret. Som vi nyss erfarit, väntade Johann Gottschalk sig stor fördel af brorsonens hemkomst, hvilken ej heller med oblida ögon emotsågs af fröken Elise.

En dag blef det stor uppståndelse i det gamla huset vid Alter Wandrahm. Man kunde till och med på kontoret märka att något ovanligt var på färde, fastän man der egentligen icke hade rätt att märka något annat än hvad som stod i den vidlyftiga korrespondensen.

— Huru ser han ut? — frågade Max Keller.

— Han är väl grufligt svart? — sade herr Wulff.

— Jag undrar om han talar tyska, — inföll herr Krull.

— Jag ville veta, om han tänker arbeta på kontoret, — sade herr Grünbein, hvilken mot sin vana deltog i det allmänna samtalet.

— Han är en god korrespondent, det hafva vi sett på brefven från Calcutta, — menade herr Zell.

Alla talade på en gång och tycktes lifligt interesserade. Endast Gustaf Blom deltog icke i samtalet. Han satt tyst och bläddrade i brefkopieboken, men han lyssnade till de många utropen omkring honom och visste att de gälde Wilhelm Schmidt, firmans brorson och den vackra Elises kära kusin.

Wilhelm Schmidt hade den dagen anländt till Hamburg och höll nu som bäst på att installera sig i våningen en trappa upp, der hans tant Luise vände upp och ned på allting för att göra det riktigt hemtrefligt åt den kära slägtingen, hvilken kom så långt bort ifrån och nu gjorde hennes mans hus den äran att vilja bo der.

Brorsonen protesterade mot detta pompösa sätt att taga emot honom. Han ville sjelf taga sin kappsäck och bära upp den till lilla vindskammaren på gafveln, högt öfver »Flethen», der han bott såsom gosse och der han nog ännu skulle trifvas, förklarade han.

Den goda fru Luise fann hans yttrande ganska skämtsamt, under det hon sjelf hjelpte tjenstfolket att stöka till i praktvåningen.

— Åh, en hindu, en riktig hindu, — mumlade herr Schmidt för sig sjelf; — och likväl en äkta hamburgare, — tillade han med sjelfförnöjelse.

På Johann Gottschalk Schmidt gjorde brorsonen ett ganska godt intryck, och då måste han ju också göra samma intryck på Johann Gottschalks hustru, hvilken dessutom alltid tyckt om »lilla Wilhelm», när denne ännu var barn.

Men hvad sade fröken Elise?

Hvar uppehöll sig fröken Elise?

Hvarför hjelpte fröken Elise icke sin mor att ordna praktvåningen?

Hon hade också skyndat ut i den stora förstugan, för att der taga emot sin kusin, och det var med stor otålighet hon ilat honom till mötes, det kunde man nog se.

Hon tänkte på de mörka, blixtrande ögonen, med hvilka kusin Wilhelm alltid betraktat henne i hennes drömmar, på det svarta, lockiga håret, som hon trodde skulle pryda hans höga panna, och på den af Indiens sol färgade hyn. Hon tänkte på det varma, det eldiga i hela hans väsende. Så hade hon föreställt sig honom och derför måste han ju äfven se så ut.

Huru fröjdade hon sig icke åt detta möte! Med all den skyndsamhet, som kan vara den sedesamma jungfrun i sådant fall tillåten, ilade hon mot »den sköne mannen från Österlandet».

— Åh, se lilla Elise! Du har minsann växt, du, och blifvit en stor dam, men jag tror att du är för blek. I Ostindien äro fruntimmerna icke så hvita. Nej, se nu är du icke blek mera. Nu är du alldeles för röd, min lilla flicka. I Ostindien äro fruntimmerna aldrig så röda. Hvarför rodnar du så der? Jag har icke tid med dig nu för ögonblicket, lilla Elise, men om du är snäll skall du sedan få se på några roliga saker, som jag tagit med mig från Calcutta. Se så, stå nu icke längre i vägen för mig. Jag har brådtom, skall jag säga dig, alltid brådtom och tycker inte om folk, som hindra mig. Tid är pengar, min flicka lilla.

Det var Wilhelm Schmidts helsning, då hans vackra kusin Elise med glädjestrålande blickar skyndat honom till mötes.

Hon stannade plötsligt och stod som förstenad. Hvar var »den sköne mannen från Österlandet»? Hvar det mörka lockiga håret, de blixtrande ögonen, hvar alla de andra företräden, hvarmed Elises fantasi utsmyckat kusinen?

Fröken Elise såg en visserligen storväxt, men på samma gång ganska korpulent herre, hvilken tycktes vara närmare fyrtio än trettio år, med ett utseende som lindrigast kunde kallas simpelt, med skallig hjessa, omkring hvilken några blonda hårtestar svajade för luftdraget i den stora förstugan, med ljusblå, intetsägande ögon och en hy, som på ett vulgärt språk kunde kallas rödfnasig.

Detta såg den unga flickan till sin obehagliga öfverraskning, och alla hennes vackra drömmar voro på en enda gång bortblåsta. Hon kunde ej heller underlåta att höra kusinens simpla uttryck, och för att undvika både hvad hon såg och hvad hon hörde, skyndade hon in i sitt rum, för att ännu en gång tänka på den kusin Wilhelm, som så länge bott i hennes fantasi. Det var den bilden, hon ville behålla åtminstone i det längsta.

— En äkta hindu! — fortfor herr Schmidt att upprepa för sig sjelf, och alltid tillade han: — Men också en äkta hamburgare. Tid är pengar, sade han till Elise. Det är bra sagdt, isynnerhet af en ung man, som icke är mer än tjugosju år. Hon blef en smula förvånad, tror jag, öfver så mycken verldserfarenhet. Åh, hon måste tycka om honom redan. Nå, nå, få se hvad det kan blifva. Vi vilja först pröfva honom på kontoret. Gör han der gagn för sig och kan han fortfarande sköta de ostindiska affärerna, så må flickan i Guds namn få sin vilja fram och blifva fru Elise Schmidt, född Schmidt, i firman Schmidt, Schmidt & Schmidt. Det låter icke så illa, skall jag säga, och börsen kan icke hafva något att invända mot den associationen.

— Nu har jag sett honom! — utropade Max Keller en stund derefter, då han efter något utgöromål åter inträdde på kontoret.

— Nå? — blef det gemensamma utropet från kamraterna.

— Jo, det var mig en vacker hindu, — svarade Max Keller och gjorde af Wilhelm Schmidt ett porträtt, som icke smickrade det ringaste.

Gustaf Blom, hvilken fortfarit att studera brefkopieboken, skrattade riktigt hjertligt och med en för honom sjelf oförklarlig känsla af belåtenhet, då Max Keller skildrade Wilhelm Schmidts utseende. Hvad hade Gustaf Blom egentligen att göra med den återkomne slägtingen till firman? Huru kunde han vara belåten eller missnöjd med dennes yttre? Det kunde han ej sjelf förklara, men ett factum var, att Gustaf Blom under de föregående timmarne kännt sig ganska orolig och tänkt på »hinduen» med en viss motvilja. Nu tyckte han sig riktigt börja tycka om denne »hindu». Han skrattade åt porträttet, men förebrådde Max Keller att vilja göra sig lustig på bekostnad af Wilhelm Schmidt, en dugtig affärsman, som sett aflägsna trakter af verlden och dessutom var firmans ende brorson.

Herr Grünbein fann att Gustaf Blom uttryckte sig mycket förståndigt, men att Max Keller behandlade alltför lättsinnigt en så vigtig affär, och slutligen blef det öfverenskommet på kontoret, att herr Wilhelm Schmidt var en »famos» karl, som gjort firman stor nytta i Ostindien och kunde göra henne lika stor, kanske ännu större, vid Alter Wandrahm och vid Adolphsplatz, der börsen ligger.

Efter den öfverenskommelsen återgick man till dagordningen, och på eftermiddagen, då brådskan med brefven åter började, hade man på kontoret alldeles glömt att denna dag var något ovanligare än alla andra dagar. Man blef derför så mycket mer öfverraskad, då chefen sjelf kom in, åtföljd af en herre med mycket hög panna, starkt kolorerad ansigtsfärg och ett par ofantliga polissonger, hvilken han presenterade såsom herr Wilhelm Friedrich Schmidt, son till chefens aflidne broder Friedrich Wilhelm Schmidt och elev af hans ännu lefvande broder Martin Georg Schmidt, för närvarande och sedan tjugofem år tillbaka bosatt i Calcutta.

Kontoristerna stego ned från sina höga »bockar», för att buga sig för den nykomne, hvilken bad dem icke göra sig besvär för hans skull, utan sköta hvad de hade för händer, ty tid är pengar, sade han. Efter han för tillfället icke hade något att göra, hade han bedt sin farbror att visa honom kontoret och på samma gång göra honom bekant med herrarne derstädes. Kontoret kände han mycket väl igen, men herrarne voro honom fullkomligt obekanta, till och med herr Grünbein, som dock börjat sin verksamhet hos firman ungefär samtidigt med Wilhelm Schmidts afresa till Ostindien. Emellertid fägnade det honom att göra herrarnes bekantskap, försäkrade Wilhelm Schmidt, och han tillät sig hindra dem så mycket att han kunde hinna skaka hand som hastigast med hvar och en.

Peter Kühn kom också fram och fick skaka hand med firmans brorson. Husdrängen mindes honom mycket väl, och Wilhelm Schmidt å sin sida hade ej heller förgätit Kühn, ty dennes verksamhet i firman daterade sig från mycket längre tid tillbaka än unge herr Wilhelms resa till det aflägsna östern, hvilket äfven var förhållandet med herr Brummer, bokhållaren.

Gustaf Blom förvånade sig öfver att Wilhelm Schmidt kunde så vänligt taga Peter Kühn i hand. Äfven han vore då förd bakom ljuset, tänkte Gustaf Blom, eller kanske att »sjöröfvaren» icke blifvit en ogerningsman förrän på sednare tider.

Samma afton som denna högst märkliga handskakningsscen försiggick på kontoret, hade Johann Gottschalk Schmidt en festlig tillställning för att fira sin brorsons hemkomst, och fru Luise hade hos Wilhelm formligen anhållit om tillåtelse att till festen få begagna praktvåningen en trappa upp, der Wilhelm nu skulle bo, hvilken anhållan den återkomne ansåg vara minst sagdt löjlig, men som kanske likväl smickrade honom något litet, enär det lät honom se den betydelse man fästade vid hans person.

Och derför gaf Wilhelm Schmidt utan ringaste invändning sitt samtycke till att hans farbror fick begagna sin egen våning för att der samla åtskilliga af stadens förnämsta herrar och damer till firandet af ifrågavarande Wilhelm Schmidts lyckliga återkomst till hemmet.

Denna fest gjorde för öfrigt epok i det gamla huset vid Alter Wandrahm, ty för det första var den alldeles improviserad, enär firmans brorson utan föregående tillkännagifvande med sin ankomst öfverraskat sina slägtingar, och ehuru utan förberedelse blef den likväl kanske den präktigaste fest, som någonsin såväl förr som sednare gifvits i det huset; för det andra var samtliga kontorspersonalen inbjuden till festen, något mindre vanligt, och det allra ovanligaste var, att herr Brummer, bokhållaren, infann sig på festen.

Något sådant hade aldrig förr händt, försäkrade herr Grünbein, som hade bäst reda på den saken, och vi hafva ej heller hört att det inträffade någon gång efter den tiden. Herr Brummer blef ofta nog bjuden till sin principal, men då hade herr Brummer alltid olyckligtvis fått en svår hosta med åtföljande snufva, som hindrade honom att begagna sig af den vänliga bjudningen.

Många senatorer befunno sig bland gästerna, en superintendent och tvenne ledamöter af Öfverappellationsdomstolen i Lübeck, hvilka för tillfället vistades i Hamburg, som lydde under nämnde domstol. Så många förnäma personer gåfvo stor glans åt festen och gjorde mycken heder åt kalaset, hvaröfver fru Luise i hemlighet utgöt en stor qvantitet glädjetårar. Hon ansåg det icke passande att gråta offentligt, fastän det var blott af fröjd och innerlig belåtenhet med gästernas goda aptit och med de vackra ord, hvarmed superintendenten inledt måltiden.

Fröken Elise hade också god lust att gråta, men icke af samma anledning, som hennes mor. Fadern hade endast med stor svårighet kunnat förmå sin dotter att göra toilette och infinna sig i praktvåningen. Hon visade bestämd motvilja för sällskapslifvet den aftonen, hvilket skulle hafva på det högsta förvånat Johann Gottschalk Schmidt, som så ofta sett henne vara den gladaste bland de glada, om han icke skrifvit det på de känslors räkning, hvilka måste hafva öfverväldigat den unga flickan, då hon återsåg sin kusin och fann honom vara en man, hvilken med stor framgång kunde sköta de ostindiska affärerna.

— Det är så naturligt, — sade gamle herr Schmidt, — att Elise känner sig en smula förvirrad, då hon nu återser Wilhelm och vet hvilken utmärkt affärsman han är. Det der kan jag så väl fatta. Men man måste beherrska sig. Det går icke an, att känslorna taga öfverhand. Hvart skulle väl det hafva tagit vägen, om jag varit en känslomenniska för tjugo år sedan, när jag ändtligen beslöt mig för att gifta mig?

Och så måste Elise taga del i den stora glädjefesten och hon måste vid bordet sitta till höger om kusin Wilhelm, hvilken sjelf satt till höger om fru Luise, och åt och drack med en aptit, som fröjdade den gamla frun, men nästan oroade hennes dotter.

Kusin Wilhelm var kanske mycket hjertligare, än han visade sig. Elise ville åtminstone så gerna tro det, ty hon var en god flicka, hvilken helst trodde folk om det bästa. Men det var omöjligt för henne att sympatisera med Wilhelm. Det kände hon alltför väl, och hon sväljde sina tårar, under det kusinen sväljde stora stycken kalkon, kapun, rådjurstek och vildsvinsskinka med rödkål och surkål, förutom finare rätter af mångahanda slag, alltsammans fuktadt af Johann Gottschalk Schmidts ädla viner.

Om Elise ännu hade några illusioner qvar i afseende på kusinen, sjönko de under måltidens fortsättning stycke efter stycke, allt efter som en ny rätt bit efter bit, sjönk i Wilhelm Schmidts innandöme. Han sökte dock, den rättvisan måste göras honom, att hålla samtalet med Elise uppe; men han talade med henne såsom man talar med en liten flicka på tio år, såvida han icke kom in på kapitlet om affärer, ty då talade han till den vackra kusinen såsom man talar till en affärsman på femtio år, och när han fann att han då förspillt hela sin vältalighet på en fullkomligt ointeresserad person, återgick han till det öfverlägsna sättet och behandlade Elise som ett litet barn.

Elise var förtviflad, och hvar och en aldrig så litet uppmärksam betraktare skulle hafva funnit denna förtviflan uttryckt i hennes ansigte. De flesta af gästerna voro dock så upptagna med sig sjelfva eller möjligtvis med herrarne Schmidt, värden och hans brorson, att de alldeles icke gåfvo akt på fröken Elise. Vi skynda oss att upplysa, det de flesta voro gamla herrar.

De gamla damer, som också funnos der, voro naturligtvis mera skarpsynta, men de tyckte måhända alldeles icke illa om att fröken Elise icke var förtjust i sin kusin, ty det kunde gifva anledning till att Wilhelm Schmidt såg sig om efter en brud på annat håll. Och hvem ville icke hafva till måg en man, som var så hemma i de ostindiska affärerna och som otvifvelaktigt snart blef upptagen till associerad i den stora firman? Dessa gamla damer höllo derför fröken Elise räkning för att hon såg så olycklig ut.

Det fanns deremot en ung man vid bordet, hvilken visst icke hade blifvit särdeles glad, om fröken Elises ansigte strålat af tillfredsställelse, ty då hade han trott henne vara betagen i kusinen, och det hade mycket smärtat den unge mannen; men han var ej heller belåten med att se den unga flickans förtviflade min, ty han såg deraf att hon led och han ville gifva mycket för att befria henne från lidande.

Denne unge man var naturligtvis Gustaf Blom, som hade sin plats vid bordets nedra ända, bredvid Max Keller och herr Krull, hvilka begge sednare icke bekymrade sig om något lidande för tillfället, utan blott fröjdade sig åt dagens högtidlighet.

---