I grönan skog/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I frestelse
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

Eftertanke
När banden knytas  →


[ 230 ]

VII.
Eftertanke.

Nästa morgon steg kyrkoherden tidigt upp. Det första han gjorde var att skriva ett långt och grundligt brev till sin vän i Yorkshire. Sedan han ätit litet frukost, gick han över ängarna bort till Casterbridge, bärande brevet i fickan så att han kunde posta det i staden och slippa förlora en hel dag, som fallet varit om han lämnat det till brevbäraren i byn.

Det var en dimmig morgon, och träden strödde smattrande vattendroppar, som de samlat ur den tunga fuktiga luften; med dropparna följde då och då ett ekollon ned i marken. Ute på ängarna hängde spindelvävarna nästan ogenomskinliga av väta i festoner över staketen, och de fallande löven skiftade i alla nyanser av brunt, grönt och guld.

En låg munter vissling hördes från stora landsvägen som han nu nalkades, och sedan de lätta stegen av en ung man som gick åt samma håll som han själv. Då han nådde fram till korsningen av sin egen stig med vägen, fick kyrkoherden syn på Dick Dewys öppna strålande ansikte. Dick lyfte på hatten, och kyrkoherden steg upp på landsvägen där Dick tågade fram.

[ 231 ]— God morgon, Dewy. Så glad och belåten ni ser ut! sade mr Maybold.

— Ja, sir, jag är glad och belåten — riktigt belåten! Jag är på väg till Casterbridge nu för att hämta selen till Smart; vi har haft den där sedan i lördags till reparation.

— Jag är på väg till Casterbridge, så vi kan gå tillsammans, sade kyrkoherden. Dick tog ett litet skutt för att komma i kontakt med mr Maybold, som fortsatte: — Jag har för mig att jag inte såg er i kyrkan i går, Dewy. Eller satt ni bakom pelaren?

— Nej, jag gick till Charmley. Stackars John Dunford hade önskat att jag skulle vara en av dem som bar honom till graven, det var en lång tid innan han dog, och i går var det hans begravning. Naturligtvis kunde jag inte säga nej, fastän jag skulle velat vara hemma alldeles särskilt, eftersom det var den dan då den nya musiken började.

— Ja, ni skulle varit där. Det gick utmärkt bra med musiken i högmässan — utmärkt bra var det; och vad som bättre var, det gamla kapellet visade inte ett spår av ovilja. Alla medlemmarna sjöngo med i den största sämja.

— Det var ju naturligt att jag gärna skulle velat vara med då, kantänka, sade Dick och log ett småleende för sig; när man vet vem som spelade orgeln.

Vid detta rodnade kyrkoherden en smula och sade: — Ja, ja — utan att alls förstå Dicks verkliga mening; men denne fortsatte tveksamt, då han inte fick något svar, och med ett nytt leende av stolt lycka:

— Jag förmodar att ni vet vad jag menar, sir? ni har väl hört om mig och — miss Day?

[ 232 ]Det röda i mr Maybolds ansikte bleknade bort: han vände sig och såg Dick rätt in i ansiktet.

— Nej, svarade han i ansträngd ton. Jag har inte hört något alls om er och miss Day.

— Jo, hon är min fästmö, och vi ska till att gifta oss nästa midsommar. Vi hålla det rätt hemligt just nu, för det är ganska många månar kvar; men det är hennes far som vill att vi inte ska gifta oss förr, och naturligtvis har vi gett med oss. Men tiden går snart sin kos.

— Jo, tiden går snart sin kos, tiden glider bort med varje dag — jo.

Maybold sade dessa ord, men han hade ingen aning om vad det var. Han kände bara en kall och kuslig darrning som ilade genom honom; och allt vad han kunde samla sina tankar om var att den unga varelse vars behag hade narrat honom att fatta det mest okloka beslut i hans liv var mindre en ängel än en kvinna.

— Ser ni, sir, sade Dick oskuldsfullt, det blir på sätt och vis bättre så. Jag är vid den tiden välbeställd chef för en filial av fars affär som vi tänker sätta upp nån annanstans. Den har växt till riktigt mycket på sista tiden, och vi beräknar att nästa år få hålla ett par hästar till. Vi ha redan fått ögona på en, brun som ett körsbär och manken står som en regnbåge och inte ett grått hårstrå på'na — priset är trehundra kronor. Och för att följa med min tid har jag låtit trycka några kort, och jag kanske får lämna er ett, sir.

— Ja visst, sade kyrkoherden och tog mekaniskt det kort som Dick lämnade honom.

— Jag tar av här på Grey-bron, sade Dick. Jag förmodar att ni går raka vägen upp till stan?

[ 233 ]— Ja.

— God morgon, sir.

— God morgon, Dewy.

Maybold stod kvar på bron, hållande kortet så som det stuckits i handen på honom, och Dicks steg dogo bort i riktning mot Durnover Mill. Kyrkoherdens första självständiga handling var att läsa kortet:

 
DEWY & SON
TRANSPORTFIRMA
Mellstock
N. B. möbel-, kol-, potatisleveranser m. m. fullgöras med största skyndsamhet i alla riktningar.
 

Mr Maybold lutade sig över broräcket och såg ned i floden. Han såg — utan att bry sig om det — hur vattnet gled raskt fram under brobågarna, föll utför en liten stenkant och sedan bredde ut sig till en damm där foreller och spigg drevo omkring bland det långa gröna sjögräset som hävde sig och sjönk med rötterna åt strömfåran till. Efter loppet av tio minuter som han tillbragt på detta sätt tog han upp ur fickan brevet till sin vän, rev det metodiskt i så små bitar att knappast två stavelser kunde hänga ihop och slängde en hel handfull av papperslappar fladdrande ned i vattnet. Här såg han på hur de döko och svängde runt, medan de fördes utför åt oceanen till och småningom försvunno ur synhåll. Slut[ 234 ]ligen satte han sig i rörelse och gick med snabba steg tillbaka till prästgården i Mellstock.

Länge och väl spände han sina krafter, innan han förmådde sätta sig ned i sitt arbetsrum och skriva följande:


Bästa miss Day! Meningen med era ord: ’Frestelsen är för stark’, er bedrövelse och era tårar har blivit mig klar av en ren händelse. Jag vet i dag vad jag inte visste i går — att ni icke är fri.

Varför talade ni inte om det för mig — varför gjorde ni inte det? Trodde ni att jag visste det? Nej. Hade jag vetat det, skulle mitt uppförande, då jag kom till er, varit oförsvarligt.

Men jag klandrar er inte! Kanske har ni inget att förebrå er — jag vet inte. Fancy, jag älskar er alltjämt, fastän min tro på er är rubbad på ett sätt som inte kan beskrivas, och mitt ord till er står ännu fast. Men vill ni göra rättvisa åt en hederlig man som litar på ert ord och taga i övervägande huruvida ni med heder kan överge honom under dessa omständigheter?

Eder varmt tillgivne Arthur Maybold.


Han ringde på klockan. — Säg åt Charles att genast ta med sig de här skrivböckerna och det här brevet till skolan.

Tjänsteflickan tog paketet och brevet och om några minuter kunde han se pojken gå ut genom prästgårdsgrinden med det ena under armen och det andra i handen. Kyrkoherden satt med handen stödd mot pannan och såg efter pojken, då han steg uppför sluttningen och klev ut på det lilla fält som låg mellan detta område och skolan.

Här mötte han en annan pojke och sedan de hälsat på varandra och utbytt några lekfulla boxningar, kom den andra pojken fram på vägen till prästgården och den förra försvann ur sikte.

[ 235 ]Pojken kom till porten och ett brev till mr Maybold bars in.

Han kände igen stilen. Efter att ha öppnat brevet med en hand, som icke var riktigt stadig, läste han dessa ord:


Bästa mr Maybold! Jag har tänkt allvarsamma och sorgsna tankar hela natten igenom på den fråga ni gjorde mig i går kväll; och på mitt svar. Det svaret hade jag som hederlig kvinna ingen rätt att ge.

Det ligger i min natur — kanske i alla kvinnors — att älska förfining i tankar och manér; men ännu mer än det att alltid bli intagen av tanken på en mera elegant och luxuös omgivning än jag är van vid. Och ni gav mig lovord, och lovord är själva livet för mig. Det var endast min lyckokänsla över detta som dikterade mitt svar. Ärelystnad och fåfänga skulle det kunna kallas; kanske är det också så.

Efter denna förklaring hoppas jag att ni storsinnat tillåter mig att taga tillbaka det svar jag gav i alltför hastigt mod.

Och en bön till: att för alltid hålla hemligt vårt sammanträffande i går kväll och allt som passerade mellan oss där. Bleve det bekant, skulle det för alltid ödelägga en trofast och storsint mans lycka, och jag älskar honom ännu och skall alltid älska honom.

Eder förbundna Fancy Day.


Det sista skrivna meddelandet som någonsin sändes från kyrkoherden till Fancy var en brevlapp med endast dessa ord:

”Tala om allt för honom; det är det bästa. Han skall förlåta er.”