Italia

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gustaf Adolf vid Lützen
Samlade skrifter – Första bandet
av Carl Wilhelm Böttiger

Italia
Minnets fantasi  →


[ 232 ] [ 233 ]

ITALIA.

Dal pigro e grave sonno, ove sepolta
Sei già tanti anni, omai sorgi e respira.

GUIDICCIONI.




Hon sofver nätter, sofver dar,
Italia, söderns stolta mö:
Sin hufvudgärd hon bäddat har
Af alpers rena snö.
Med hjessan stödd mot deras topp,
Med kind, än blossande, än kall,
Hon sträcker ut sin smärta kropp
Till Etnas fotapall.

Den höga sköldmön hvilar godt,
Hon andas ut från mödors tvång:
”Hon är ej död, hon sofver blott,”
Och väcks väl än en gång.
Ett rosenläger, ej en graf,
Är henne ljufva blomster-ön;
Och slumrerskan i tvenne haf
Sig speglar, dubbelt skön.

Af ålder bär hon inga spår,
Ej årens last är henne tung:
Hon lefvat har sextusen år
Och är dock lika ung.

[ 234 ]

Hur mången runa Tiden skar,
Den har ej hennes panna frätt;
Till smink hon morgonrodnan har
Och soln till bröstbukett.

Kring henne ler en lagerskog
Med vinlöfskransar rikt behängd,
Och marken, rörd af ingen plog,
Ger skördar der i mängd.
Granaten, mandeln blommar der,
Och oljoträdet drar sin must,
Och drufvan kokar sina bär
På evig solskenskust.

Af söderns strålar purpurstänkt,
Begjutet nyss af daggens bad,
Sitt gyllne klot orangen hängt
Bland dunkelgröna blad.
Sitt bord naturen dukar fram
Med mullbär och johannisbröd,
Och lutad emot piniens stam
Står oleandern röd.

Der falla löfven aldrig af,
Ej frukt är der från blomma skild,
Och mais-skörd vaggar som ett haf,
Och cactus växer vild.
Der öfvervintra sommarbin
I myrtenlundars varma sus,
Och jorden dricker solens vin
Uti ett evigt rus.

[ 235 ]

Hon sofver dar, hon sofver år
Italia, söderns sköna mö;
Och näktergaln sin vaggsâng slår
I toner, som ej dö,
Så ljufliga, att mången gång
Naturens pulsar slå af fröjd,
Och floden saktar, tjust, sitt språng
Från apenninens höjd.

Det går en suck ur berg och sten,
Ur blommans själ en suck det går,
Och gren sig lutar öm mot gren,
När näktergalen slår.
Allt skapadt tycks försmälta då
Som i en salig midnattskyss:
Med stjernor himlen ser derpâ
Och sitter sjelf och lyss.

I slumrarinnans mörka hår
Hvar stjerna gnistrar som juvel,
Tills dagen fram ur öster går
Med glada färgers spel.
Men hon, i trollande behag,
Hon sofver dar, hon sofver år.
I morgon, likasom i dag,
I dag, liksom i går.

Hvad drömmer hon? — så frågar du.
Hon drömmer segerklang af svärd,
Hon drömmer om de kullar sju,
Som styrde förr en verld.

[ 236 ]

Om Romulus, som byggde sta’n,
Om Numa, grundarn af dess thron,
Om Scipio, Coriolan,
Om Cæsar drömmer hon.

Hon drömmer om hvar forntidsbragd,
Hvar fest i Ryktets helgedom,
Då vinning blef till vinning lagd,
Och verlden hette Rom.
Då från ”barbaren” allting togs,
Och han att lefva knapt fick rum,
Men segrarn, höljd af lager, drogs
Till Capitolium.

Och tusental af år de fly
I hennes dröm som ögonblick; —
Hon drömmer om ett hjelteny,
Som upp ur hafvet gick:
Om korsikanarns store son
För hvilken kungar nyss böjt knän:
Hon drömmer om Napoleon,
Hon drömmer om Eugène.

Hvad välljud fyller hennes dröm!
Af glada toner hvilket rus!
Det kommer ifrån Anios ström,
Från Teveronens brus.
Hon Flaccus hör sin lyra slå —
Mæcenas-sångarn — och bredvid
Æneas-skalden ser hon stå
I samtal med Ovid.

[ 237 ]

Men, när de tystnat, hör ett klang
Af sång, än mera skär och hög!
Den sången upp till himlen sprang,
Den öfver stjernor flög;
Men först till Orkus ner den steg,
Steg se’n till Purgatorium,
Och afgrundsskaran häpen teg,
Och englars hymn blef stum.

Den sången är en åskans son,
Den hörs som stormens skarpa slag,
Den liknar domsbasunens dån
På verldens sista dag.
Men mild som sorlet af en bäck,
En flöjtton, hörd i dalens famn,
En annan sång nu klingar täck
Och suckar Lauras namn.

Nu öfver slumrarinnans kind
Se, hur ett himmelskt löje gått!
Der skalkas, som en sommarvind,
En annan sångardrott.
Han sjunger Rolands äfventyr
Och Rolands vansinn, glad och öm;
Han diktar skälmsk, sjelfsvåldig, yr,
En riddarlifvets dröm.

Och herrligt sluter sig till dem
En svan med genomborradt bröst,
Den skald, som sjöng Jerusalem
Med englatungors röst;

[ 238 ]

Sju år han i sitt fångtorn satt,
Mot Leonoras fönster vänd,
Och sökte dager i sin natt,
Af egna glöd förbränd.

Ett dårhushjon han stirrar vild,
Förgudad nyss och nu beledd.
Italia suckar vid hans bild,
I drömmens spegel sedd:
Och väldigt häfves hennes barm,
Likt vågen af en fradgad sjö;
Man ser ett drag af sorg, af harm,
På hennes pannas snö.

Ha nu Italiens skalder dött? —
Med denna vesterns poësi,
Hvars like man ej sedan mött,
Säg, är det nu förbi?
Nej, än hon småler slumrerskan,
Hon Monti hört ej längese’n,
Och, hvad som henne trösta kan,
Manzoni lefver än.

Nu taflor drömmen rullar opp,
Och Rafaël dem målat har.
Det himmelska har der fått kropp,
Men genomskinligt klar.
Ett gudabarn i strålar ler,
Madonnans anlet blickar gladt,
Och gjuten kring dem begge ser
Hon nu Correggios Natt.

[ 239 ]

Och Natten, af en engels[1] hand
I marmor huggen, ser hon ock:
En själ, som sina lågor band
I stenens hårda block! —
Canovas gratier sväfva tre
Kring hennes hvita nattduksbord;
Men störste mästarns atelier
Har nyckeln gömd i nord.

Han föddes ej vid hennes haf,
Han är ej hennes son, ej bror,
Men det var hon, som intryck gaf:
Hos henne blef han stor.
När Ryktet, med hans namn i glans,
Far länder ut, far länder in,
Sin ära räknar hon för hans,
Hans räknar hon för sin.

Nu hör på Comos stilla vik,
Den månbeglänsta, klingar tyst
En himmelskt smältande musik,
Af nattens vindar kysst!
Monn’ näktergalen sjunger der?
Nej, menskohand, nej, menskobröst.
Monn’ det violn från Parma[2] är?
Monn’ det är Grisis röst?

[ 240 ]

Än suckar likna dessa ljud,
Än måla de begärens storm,
Än stiga de till himlens Gud
I tempelhymners form.
Från sabat mater hvilket språng
Af toner ned till älskarns drill,
Till gondolierens ömma sång,
När hafvet sofver still!

Så sväfva toner, färger, ord
Och bilder för Italia själ;
Och hvart hon ser, åt haf, åt jord,
Hon känner allt så väl.
Allt lefver, allt för henne står
Föryngradt. — Men, i en minut,
Hvad prakt, hvad under, ögat slår!
Är drömmen än ej slut?

Der glänser murad marmorstad,
Der strålar rikt kupolers topp,
Der skimrar luftig kolonnad,
Som drömmen nu byggt opp.
Der öppnar Pantheon sin rund,
Och Petri dôme tändt sina bloss;
Der thronar stolt på seklers grund
Theatrarnas koloss.

Ur skyn palatser stiga ner,
Jordfästa sig kring Tiberns ström. —
Monn’ det år verklighet hon ser,
Italia, monn’ en dröm?

[ 241 ]

Hvad konst har stort, hvad dikt har skönt,
Hvad glans och färg åt lifvet ger,
Allt har hon sett, allt har hon rönt,
Hon har, — det är ej mer!

Och dar hon sofver, sofver år,
En drömverld blott bär henne skatt;
Men mot en tid, som förestår,
Halft vaken ser hon gladt.
Lång natten var, ej evig dock,
Det ljusnar re’n vid österns bryn:
Hon öppnar sina ögonlock,
Hon ser en framtidssyn.

Hon ser en yngling, hälften man,
Han har en romersk hjeltes skick:
Den vises allvar äger han
Och triumfatorns blick.
Mot farors hot han går med köld,
kärlek blott, beundran värd:
Rättvisa sitter på hans sköld,
Och Seger på hans svärd.

Men hvadan? — Ty hans like haft
Har ej på länge söderns ätt.
Hans själ är eld, hans vilja kraft,
Hans valspråk: ”folkens rätt.”
Hvar fins han, ny Napoleon,
Hvar bor han, under hvilka trän?
O att han komme norr ifrån,
En ättling af Eugène!

[ 242 ]

Han seglar öfver vredgad sjö,
Han klättrar öfver branta fjäll,
Han landar vid den huldas ö,
Han klappar på dess tjäll.
”Stå upp, Italia! — ropar han —
Dig hämnarn nalkas, vakna glad!
Spänn till triumf ditt segerspann,
Kör in i Romas stad!

”Förnedrade! res dig igen!
Än är din verlds-role ej förbi;
Europas hjerta är du än,
Och skall så evigt bli.
Från höjderna af vatikan,
Vid âskors dån, hör kräklans fall!
Och öppen, fri, som solens ban,
Din framtid stråla skall.

”Ditt ok från sköna skuldran hvälf,
Och vräk det ner i hafvets sand!
Jag hjelper dig, nej, hjelp dig sjelf!
Slit fort din träldoms band!
I samlad endrägt känn din kraft.
Försvaret stark ditt fordna rum,
Men drick ej minnets nektarsaft
Blott som ett opium!

”Än blommar konst, än odlas vett
I Arnos dal, på Tiberns strand,
Och har väl solens öga sett
Ett mera herrligt land?

[ 243 ]

Så vakna sköna, stolta mö!
Blif åter hvad du ej förblef!
Det är för tidigt än att dö.
Stå upp på nytt och — lef!”

Och unga hjeltens rop hon hör,
Hans bild står qvar, som drömmen, ljuf:
Hon sakta nu uppå sig rör,
Då rör sig ock Vesuv;
Det sprutar eld den långa natt,
Och slungar sten mot fega män:
Det är en vink, ett tecken att
Italia lefver än.

Och alp från alp det höres gå
Ett skakande, ett vredgadt ljud;
Och Medelhafvet darrar då
Uti sin blåa skrud;
Och golfen hviskar till sin strand,
Till sina klyftor stranden se’n:
”Än fins det kraft i Cæsars land,
Italia lefver än”

Hon lefver. — Snart den dag skall gry,
Då ej hon är trälinna mer,
Då våldets hot, då vapnens gny,
henne bäfvan ger;
Då hon skall sitta på sin thron,
Mot sina hvita alper stödd,
Och samla kring sig en nation
Med kraft ej än förblödd.

[ 244 ]

Än fins ett Rom på jordens ring,
Som räknar slägt med krigets Gud:
Dess örnar kunna fiyga kring
Ännu med segerbud. —
Förr’n storm, som nu kring verlden far,
Till ro har lagt sin vinge ner,
Var viss, Italia vaknat har,
Hon sofver icke mer.

  1. Michel Angelo.
  2. Paganini.