Gustaf Adolf vid Lützen
| ← Mötet på Odins hög |
|
Italia → |
Vid Breitenfeld var redan slaget vunnet:
I Gustafs hand låg Würzburgs rika skatt,
Och Bäjerns drott vid Tillys dödsbädd satt
Och gret sitt hopp, med hjeltens lif försvunnet.
Men läsande i stjernors gyllne blad
Om blodig seger, Wallenstein re’n smider
De tunga viggar, — och till nya strider
Drar svenske kungen nu mot Sachsen glad.
Han hinner Erfurt: O hvem möter der?
Hvem hviskar kärlek så på krigets stränder?
Hvem trycker så de pantsartunga händer?
Det sorgens engel, Gustafs maka är.
Som skyn i regn, i gråt vill hjertat brista
Och tåren skymmer ögats himlar blå;
En hemlig aning säger bägge två,
Att detta korta afsked är det sista.
I rådets hand nu Gustaf rörd befaller
Sin ädla drottning: ”vörden hennes bud!
Med hennes blanden eder bön till Gud,
Och skydden henne troget, om jag faller!
Förr eller sent vi återse hvarann,
Mig döden vinkar — eller segerfesten.
Farväl, farväl!” Han flög på ystra hästen,
Såg än en gång tillbaka, och försvann.
Försmältande i gråt Maria vill
Ännu en gång sin hjeltes hand få trycka,
Och ropar: ”döden sjelf förmår ej rycka
Från mig hans hjerta; mig, mig hör det till.
Men folket föll på sina knän till jorden
Och bad en bön för kungens dyra lif:
”O himmel, kraft åt ljusets kämpar gif!
Gif seger åt guldkonungen från norden!”
Thüringerwald ger dån af svenska led,
På dem allvarlig skogen blickar ned,
Och skog, som män, af äkta nordisk kärna.
Tyst framför hären Gustaf Adolf red
Och vid hans sida Axel Oxenstjerna.
Så följas, natt och dag, de tvenne fram,
Det var som kronan fastväxt vid sin stam;
Dem störa ingen törs på segerfärden.
Och hvad de talte ingen själ förnam,
Men ljus och frihet gällde det för verlden.
I Arnstadt skiljas de om några dar.
En far till Franken, och den andre far
Till Lützen, — ej de redo mer tillhopa.
Och kronan föll, men stammen än stod qvar
Med roten fast, att stödja Europa.
Hvad skaror af qvinnor och barn, som fly!
Hvad lågor! Der brinna nu slott och by
Och lador med guldgula axen.
Och hjorden blir stekt i det heta skjul,
Med eld drifver vattenqvarnen sitt hjul,
In tågar Friedländarn i Sachsen.
Allt bäfvar. Han kommer på mordiskt besök,
De blommande städer gå upp uti rök
Och templens skatter de plundras.
Han slaktar boskap och folk om hvarann,
Han skrifver med blod, den stolte, att han
Vill fruktas, ej nöjd att beundras.
Till Naumburg närmar den jagande Holk
Sin tigerskara. Det arma folk
Till skydd ej sig reder, men döden.
Då flyger ett bud öfver hedarnas ljung:
”Han kommer, han kommer, den nordiske kung,
En engel, oss skickad i nöden.”
Och räddaren kom. Hvilken jublande fest!
De kyssa hans sporrar, de kransa hans häst,
Att se honom trängas de, glade:
I stoftet de falla tillbedjande ner:
Men Gustafs panna blef molnad alltmer,
Och så till sin hofprest han sade:
Ӏr det ej, som folket mig trodde en Gud?
Väl sannt, mig gläder det hyllande ljud,
Men afguderi mig ej lyster.
De mana ut straff, få väl röna en dag,
Att jag, som en annan, är dödlig, är svag.”
Och fram red han tankfull och dyster.
Förmörkad jorden i en molnstod satt,
Det var en hemsk, en kall novembernatt.
Tung låg dess dimma öfver land och haf;
slog en fågel, ingen stjerna gaf
Sitt blida sken; det var så tyst, så kallt,
Som hade döden redan härjat allt.
Blott ufven satt uppå en murknad stam
Och suckade ett sorgligt läte fram,
Och stormen mellanåt från fjällen röt,
Der han ett högväxt träd ur klyftan bröt.
Men Lützens fält i tjocka dimmor stod
Och väntade på morgondagens blod.
De begge härar re’n till hvila gått:
Sin vallmoånga sömnens ande sått,
Mot vän och ovän lika gifmildt blid, -
Och begge två nu drömma blott om frid.
Förvånad nattens stilla skugga ser,
Hur mången vild kroat försonad ler,
Der nöjd han ligger vid ett fläckadt svärd,
Med kalla skölden till sin hufvudgärd,
Och mången ärrig, krutbesprängd Vallon
Der sofver lutad mot en stum kanon,
Som fredlig kudde nu åt hvilan är,
Fast dödens kula i sitt sköt han bär.
Men månget öga nu i denna stund
Helt säkert sofver ut sin sista blund,
Och mången kämpe från den kalla nord
Har natt för sista gången ofvan jord.
Valkyrian rider kring och väljer ut
Af offer tusental i hvar minut.
Allt hvilar. Vakten sjelf vid månget tält
Har ögonlocken nyss af trötthet fällt.
Det är en tystnad, som för domedag,
Det är ju natten före Lützens slag!
Men Wallenstein med vaken örneblick
Uti sitt läger tyst bland tysta gick,
Och ordnade med lugn, som blixtens Gud,
De åskor, som slå ned uppå hans bud.
Ej ryms en bön uti hans stolta själ;
Att frukta himlen, tror han sig för väl.
Och vill han ställa om en stjernas lopp,
Titaniskt djerf han vältar berg dit opp.
Steg Herren sjelf med svärd och båga ner
Ur molnens bädd att honom slå, — hvad mer!
Han vågar striden, lyst af sin planet,
Och kan han då ej sjelf bli Gud — hvem vet?
Den gamle haft sin spira länge nog,
Tänk, om nu Friedland henne öfvertog!
Hvad mindre kan han vinna med sitt svärd
Än gudavälde i en lumpen verld?
I morgon först ett majestät af snö
Skall smältas ner. Nordlejonet må dö! —
Så grubblar han och ingen hvila får;
Men uret tolf i Lützens kyrktorn slår.
”Tänd Lützens stad i gryningen! — han bjöd —
Jag vill se morgonrodnan dubbelt röd.
Jag tänder solen sjelf hvad stund jag vill;
Men nu, tills jag befaller, natt blir still!” —
Och natten lydde. Wallenstein skred opp,
Sjelf dyster som en natt, till kullens topp,
Der mellanåt hans stumme astrolog
Mot stjernorna i midnattsmörkret såg,
Att spörja dem, i fall det blefve klart,
Om Pappenheim ej skulle komma snart. - - -
Men Gustaf Adolf bland de trogna leder
I heligt allvar bidar stridens lek;
— Så, när ett åskmoln sig i rymden breder,
Dess viggar väntas af en reslig ek. —
Till segrens Gud hans hjerta ödmjukt beder,
Men från hans öga sömnens engel vek;
En dödens aning isande sig sänkte
På själens blomstervår, — och så han tänkte:
Hvad mer, om denna natt min sista vore,
En skugga blott emellan lif och död!
Hvad, om min själ till ljusets fader fore,
Förr’n morgondagen släckt sitt aftonglöd!
Af svaga menskor nämnes jag: den store,
Fast deras hyllning jag som synd förbjöd;
Mitt rykte vingadt flyger öfver hafven,
Och sjelf jag har ett enda steg till — grafven.
Och hjeltedöden går jag glad till möte;
Blott ljuset segrar, villigt slocknar jag.
Hur gerna än en gång i famn jag slöte
Min trogna maka, lutande och svag!
Dock henne, himmel! i ditt milda sköte
Förtror jag lugn. Ske, fader, ditt behag!
Tag i din vård mitt land, mitt barn, min maka,
Gif frihet, ljus, och tag mitt lif tillbaka!
Med hopp till Gud att för hans sak få strida,
Jag glad drog ut från mina faders land.
Du, Herre! sjelf band skölden vid min sida
Och satte svärdet i min unga hand.
Af dig jag trygg vill stridens utgång bida,
Se! redan klarnar ju din himmels rand.”
Så hjelten sade, — dimmorna förjagas,
Hvar vakteld släcks, det böljar nu att dagas.
J heliga makter,
Som skyddande faren,
Från eviga tider,
Till jorden, som suckar i bojornas grus!
O dröjen som vakter
Kring hjelten! — bevaren
Den ädle, som strider
Vid korset, för sanning och frihet och ljus!
J helgon! som kedjen
De dödligas böner
Med allfaders vilja:
J andar, som fören hans eviga råd!
J saliga, bedjen
Att hjelten han kröner,
Att ej han må skilja
Från hämnarn sin kraft och från kämpen sin nåd!
Ur jordiska lifvet
Flyr skuggan tillbaka.
J himlar, O spriden
Förklaringens sken öfver grafvarnas snö!
Af Gud blef oss gifvet
Att bedja, att vaka;
Men skönt är i striden
För Herran att falla och segrande dö.
Snart himmelska röster
I skuggan af palmer
Till friden inviga
Den sårade hjelten med slocknande syn.
Det dagas i öster:
De herrliga psalmer
Re’n klingande stiga
Ur Svenskarnas leder mot klarnande skyn.
Guldkungen gula kyllret tog
Och sprang på gångarn hvit,
Och fram för härens spets han drog
Med heligt hjeltenit.
Tag harnesk blott i dag! bad man;
”Gud är mitt harnesk” — svarte han.
Och som i fjol vid Breitenfeld
Mot gamla Tillys makt,
Blef nu den svenska hären ställd,
En ljusets riddarvakt.
På högra flygeln kungen stod
Att lifva blåa gossars mod.
När nu de öppnat sina led,
Och han med hjertlig blick,
Med vänlig helsning, fram der red,
Ny eld hvar kämpe fick.
Han var så ödmjuk, var så stor!
Hvart hjerta honom trohet svor.
”I dag på vårt besvär blir slut,
Friskt mod!” så ropar han.
Den gamla lösen delas ut,
Dock spörja de hvarann:
”Hvi snafvar kungens hvita häst?
Nå, Gud allena vet det bäst.”
Bort med all oro och all sorg!
Nu alla, man till bön!
”Vår Gud är oss en väldig borg”,
Den psalmen klingar skön.
Och så på ärans blanka stråt,
Och tätt i kungens spår, — framåt!
Framåt det gick, framåt i heta striden,
Och länge främst man lejonkungen såg.
Hans sista rop var: ”biden, gossar, biden!”
Men snart han gömd för deras blickar låg.
Hans arm är krossad, blod ur såren strömmar,
Hans hand har släppt den hvita gångarns tömmar.
O sorg, o blygd! Hvad, Svenskar, fins det ingen,
Som tar hans sista hjeltesuck emot?
Blott, oskiljaktig, unge Leubelfingen
Dödssårad ligger vid sin herres fot.
Han reser sig och, fast han sjelf förblöder,
Sin store kung i dödens kamp han stöder.
Ett värjstygn träffar än den späda handen,
Hon släpper ej ändock sin dyra skatt.
Men hjelten, maktlös, dignar ned på sanden,
Och för hans öga är det redan natt.
Snart kring hans kropp slåss fienden om rofven,
Och mot hans panna skrapa hästar hofven.
Då stelnar armen på hans vapenbröder,
Då pressar deras bröst förtviflans harm.
Der går ett verop: ”Svenske kungen blöder,
Han syns ej mer i stridens vilda larm.
Med lossad sadel och med blodig bringa,
Ses blott hans stridshäst öfver liken springa.”
Dock — innan fasans köld hvart hjerta isar —
Först hämnden eldar opp de trogna bröst.
Sin smärta i sin bragd soldaten visar,
Han hör inom sig än sin konungs röst.
Han vill ej sörja, förr’n sin Gud han prisar
För segerns lycka. Striden är hans tröst.
Han svär att, innan soln i blod går neder,
Skall segern vinnas af de svenska leder.
Och eden hölls. Förfärlig striden blossar,
Och Pappenheim der faller, äfven han. —
Ännu i döden Gustaf mörkret krossar,
Hans ande var det än, som seger vann;
Ty förr’n tillsist hans blå, hans gula gossar
På fältet ligga strödda, man vid man,
I Schwedenstein de segerrunor hugga,
Dem friska popplar än i dag beskugga.
Der sucka nu löfven vid vindarnas sus.
Den strid är fullbordad,
Re’n hjelten är jordad,
Vid slägternas lofsång, i seklernas grus.
Hans grafvård betäckes
Af ramlade välden och konungahus,
Och mer han ej väckes.
Men än ur de böljande tidernas brus
Hans minne vi berge,
Så länge ett Sverge
Fins qvar uti norden,
Så länge på jorden
Ett hjerta än klappar för sanning och ljus.
- ↑ Belönt af Svenska Akademien 1833.