Ivanhoe/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Tolfte kapitlet: Bågskjutningen
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Trettonde kapitlet: Prins Johans fest
Fjortonde kapitlet: Den blivande kansleren  →


[ 118-119 ]

XIII.
PRINS JOHANS FEST


När ridderskap i faren tid
Församlades till krigisk id,
Det spartes ej på prakt och glans.
Och allt vad skönt och tappert fanns
Sig satte vid trumpetsignal
Till fest i stolta borgens sal.

Warton.

Prins Johan höll sin stora fest på Ashby slott. Det var icke samma byggnad, vars ståtliga ruiner ännu intressera turisten och som uppfördes i senare tid av den engelske hovmarskalken lord Hastings, ett av de första offren för Rickard den tredjes tyranni och mera än genom sitt historiska rykte bekant såsom en av Shakespeares personager. Ashby slott och stad tillhörde vid denna tid Roger de Quincy, greve av Winchester, vilken vid tiden för vår berättelse befann sig i det heliga landet. Prins Johan tog under tiden hans slott i besittning och förfogade utan betänklighet över hans egendomar. För närvarande sökte han slå dunster i folks ögon genom sin gästfrihet och prakt och hade därför givit befallning om storartade förberedelser för att göra festen så lysande som möjligt.

[ 120-121 ]Prinsens skaffare, som vid detta och liknande tillfällen förforo med kunglig myndighet, hade plundrat trakten på all de kunde komma över, som ansågs lämpa sig för deras herres bord. Gäster voro också inbjudna i stort antal, och tvungen som prinsen då var att söka vinna folkgunst, hade han jämte den normandiska högre och lägre adeln i trakten även inbjudit några saxiska och danska familjer. Huru föraktade och tillbakasatta saxarna än voro vid vanliga tillfällen, måste deras antal dock göra dem fruktansvärda i de inre oroligheter, som tycktes förestå, och det var tydligen klokt att försäkra sig om deras anförares gunst.

Det var följaktligen prinsens avsikt att behandla dessa ovanliga gäster med en artighet, varvid de blivit föga vanda. Men ehuru ingen med mindre samvetsbetänkligheter än prins Johan kunde rätta sina vanor och känslor efter det som tillskyndade honom fördel, var det hans olycka, att hans lättsinnighet och häftighet ständigt bröto ut och förstörde allt som han vunnit genom sin föregående förställning.

Prins Johan mottog Cedric och Athelstane med utsökt artighet och gav utan harm uttryck åt sin missräkning, då den förre ursäktade lady Rowenas uteblivande med att hon icke befann sig riktigt väl. Cedric och Athelstane voro båda klädda i den gammalsaxiska dräkten, som ehuru i sig själv icke ful och i detta fall förfärdigad av dyrbart material till den grad skilde sig till form och utseende från de andra gästernas, att prins Johan för Valdemar Fitzurse ej litet berömde sig av att han låtit bli att skratta vid en anblick, som dagens mod gjorde löjlig.

Gästerna sutto vid ett bord, som dignade under mängden av rätter. De många kockar, som åtföljde prinsen på hans resor, hade använt all sin skicklighet för att i olika former servera de vanliga maträtterna, och de hade nästan lika bra som den moderna kokkonstens experter lyckats giva dem ett helt annat utseende än det naturliga. Utom dessa vanligare rätter fanns det många utländska läckerheter och en mängd kostligt bakverk samt sockerbröd och tårtor, vilka endast brukades vid den högsta adelns bord. Härtill serverades de yppersta viner, både utländska och inhemska.

Men ehuru fallna för vällevnad, voro de normandiska ädlingarna i stort sett icke omåttliga. Då de hängåvo sig åt bordets nöjen, eftersträvade de förfining, men undveko excesser och ville gärna tillskriva de besegrade saxarna frosseri och dryckenskap såsom för deras lägre ställning utmärkande laster. Prins Johan och de, som ville vinna hans gunst genom att efterlikna hans svagheter, togo emellertid gärna för mycket till bästa, och det är allmänt känt, att Johans död förorsakades av omåttligt njutande av persika och färsköl. Men ett sådant levnadssätt som hans hörde icke till regeln bland hans landsmän.

Med låtsat allvar och några små tecken sins emellan av hemligt förstånd betraktade de normandiska riddarna och adelsmännen Athelstanes och Cedrics mera otympliga bordskick. Och de okultiverade saxarna, som voro föremål för denna hånfulla iakttagelse, försyndade sig omedvetet mot flera av de godtyckliga regler, som fastslagits för sällskapslivet. Nu är det väl bekant, att man kan mera ostraffat göra sig skyldig till brott mot den verkliga belevenhetens eller moralens krav än synas okunnig om den fashionabla etikettens detaljer. Cedric, som torkade sina händer med ett handkläde i stället för att låta fuktigheten avdunsta genom att behagfullt svänga dem i luften, ådrog sig sålunda mera löje än hans följeslagare Athelstane, då han ensam åt upp en hel stor pastej, som var lagad av de utsöktaste utländska läckerheter. När det emellertid genom ett allvarligt korsförhör uppdagades att tanen av Coningsburgh eller Franklinen, som normanderna kallade honom, icke hade en aning om vad han ätit och att han tagit pastejens innehåll för lärkor och duvor, medan det i själva verket var fikonfrätare och näktergalar, ådrog honom hans okunnighet en riklig andel av det löje, som med mera rätt borde ha drabbat hans glupskhet.

Den långa måltiden närmade sig omsider sitt slut, och medan bägaren flitigt gjorde sin rund, talade man om bragderna vid den nyss hållna torneringen — om den okände segraren i bågskjutning — om den Svarte Riddaren, som av självförnekelse undandragit sig den heder han förvärvat — och om den tappre Ivanhoe, som så dyrt köpt sin segerkrans. Dessa ämnen avhandlades öppet och rättframt, och man skämtade och skrattade runt omkring bordet. Endast prins Johans panna var mörk. Något svårt bekymmer tycktes tynga hans sinne, och blott då han fick särskilda vinkar av sin uppvaktning, tycktes han taga någon del i vad som försiggick omkring honom, Vid sådana tillfällen spratt han till, drack en [ 122-123 ]bägare vin liksom för att stärka sitt mod och inlät sig sedan i samtalet med någon plötslig och på måfå framkastad anmärkning.

»Vi dricka denna bägare», sade han, »för Wilfred av Ivanhoe, segraren i denna tornering, och beklaga att hans sår förhindra honom att närvara vid vårt bord. Må alla dricka denna skål med mig, i synnerhet Cedric av Rotherwood, den värdige fadern till en så förhoppningsfull son.»

»Nej, nådige herre», svarade Cedric, som reste sig och nedsatte sin bägare orörd på bordet, »jag erkänner inte som min son den ohörsamme yngling, vilken både föraktar mina befallningar och övergiver mina fäders seder och bruk.»

»Det är omöjligt», utropade prins Johan med väl spelad förvåning, »att en så tapper riddare kan vara en ovärdig eller ohörsam son!»

»Och dock, herre, är det så med Wilfred», svarade Cedric. »Han lämnade mitt enkla hem för att sälla sig till den lysande adeln vid eder broders hov, där han lärde sig dessa ryttarkonster, som ni skatta så högt. Han lämnade det mot min önskan och befallning, och på Alfreds tid skulle det kallats olydnad, ja ett av svårt straff förtjänt brott.»

»Ack», sade prins Johan med en djup suck av låtsat deltagande, »har er son hört till min olycklige broders följe, behöver man inte fråga, var eller av vem han lärt sonlig ohörsamhet.»

Så talade prins Johan, fastän han visste, att av alla Henrik den andres söner, ehuru ingen gick fri i detta hänseende, han själv dock varit den, som mest gjort sig skyldig till uppstudsighet mot sin fader.

»Jag tror», sade han efter ett ögonblicks tystnad, »att min bror hade för avsikt att skänka sin gunstling det ståtliga herresätet Ivanhoe.»

»Han förlänade honom det», svarade Cedric, »och det är inte det minsta tvisteämnet mellan min son och mig, att han nedlät sig till att som vasall mottaga samma gods, som hans fäder besutto med fri och självständig äganderätt.»

»Du har alltså ingenting emot, min gode Cedric», sade Johan, »att vi överlåta denna förläning till en man, vars värdighet icke förringas av att innehava brittisk kronojord. — Sir Reginald Front-de-Bœuf», sade han vändande sig till denne ädling, »jag hoppas du skall så försvara herresätet Ivanhoe, att sir Wilfred inte må ådraga sig sin fars missnöje genom att åter sätta sin fot på dess område.»

»Vid den helige Antonius,, svarade den svartmuskige jätten, »ers höghet må kalla mig saxare, om vare sig Cedric eller Wilfred eller någon med engelskt blod i sina ådror rycker från mig den gåva, varmed ers höghet behagat ihågkomma mig.»

»Den, som kallar dig saxare, baron Front-de-Bœuf», svarade Cedric, stött över det uttryckssätt, varmed normanderna ofta gåvo luft åt sitt förakt för engelsmännen, »gör dig en lika stor som oförtjänt heder.»

Front-de-Bœuf tänkte svara, men den häftige prins Johan förekom honom.

»För visso, mina herrar», utbrast han, »talar den ädle Cedric sanning, och hans ras kan göra anspråk på företräde framför oss såväl i avseende på sina släktledningars som sina kappors längd.»

»De gå också framför oss i fält — som rådjur för jakthundar», sade Malvoisin.

»Och med god rätt kunna de gå före oss», sade prior Aymer, »glöm inte deras höviska och anständiga sätt.»

»Och deras ovanliga måttlighet i mat och dryck», sade De Bracy, glömsk av sina planer på en saxisk brud.

»Och så det mod och den tapperhet», sade Brian de Bois-Guilbert», varmed de utmärkte sig vid Hastings och annorstädes.»

Under det hovmännen med hala och leende ansikten var i sin tur följde prinsens exempel och avsköto en löjets pil mot Cedric, blev saxarens ansikte blodrött av vrede, och han kastade vilda blickar från den ene till den andre, som om denna skur av förolämpningar hindrat honom att svara dem i tur och ordning. Han liknade en retad tjur, vilken, omgiven av sina plågoandar, icke vet, vilken av dem han skall välja till närmaste föremål för sin hämnd. Slutligen talade han med av vrede halvkvävd stämma, och vändande sig till prins Johan såsom upphovsmannen till den skymf, han fått mottaga, sade han:

»Vilka än vårt folks dårskaper och laster må hava varit, skulle den saxare hava hållits för niding, som i sin egen sal och medan hans egen vinbägare gick laget runt, bemött eller låtit bemöta en fredligt sinnad gäst så som ers höghet i dag [ 124-125 ]ser mig bemött, och vilken olycka som än drabbade våra fäder på Hastings fält, borde åtminstone de tiga» — här kastade han en blick på Front-de-Bœuf och tempelherren — »som för endast några timmar sedan gång på gång förlorade sadel och stigbyglar för en saxares lans.»

»På min ära, ett bitande skämt», sade prins Johan. »Vad tycka ni om det go' herrar? Våra saxiska undersåtar repa mod, de bliva skarpa i tungan och djärva i sitt uppträdande under dessa oroliga tider. Vad säga ni, mina herrar? Min själ, tror jag inte det är bäst vi gå ombord på våra galärer och segla hem till Normandie medan tid är.»

»Av fruktan för saxarna?» sade De Bracy skrattande. »Vi behöva inga andra vapen än våra jaktspjut för att få bukt med de vildsvinen.»

»Nog med edert skämt, herrar riddare», sade Fitzurse. »Och det vore väl», tillade han, vändande sig till prinsen, »om ers höghet ville försäkra den värde Cedric, att detta skämt, som måste såra en främlings öra, ingalunda varit menat som någon förolämpning.»

»Förolämpning?» svarade prins Johan, återtagande sitt förbindliga sätt. »Jag hoppas ingen tror, att jag kunnat avse eller tillåta någon sådan i min närvaro. Jag tömmer denna skål för Cedric själv, efter han inte vill dricka den för sin son.»

Skålen dracks under hovmännens låtsade anslutning, men gjorde dock icke det avsedda intrycket på saxaren. Han var icke av naturen skarpsinnig, men man underskattade alltför mycket hans förståndsgåvor, om man trodde att denna smickrande uppmärksamhet kunde utplåna känslan av den föregående skymfen. Han satt emellertid tyst, och kort därefter föreslog prinsen en skål för sir Athelstane av Coningsburgh.

Denne bugade sig och ådagalade sin tacksamhet för hedersbevisningen genom att till svar på densamma tömma en stor bägare vin.

»Och nu, mina herrar», sade prins Johan, som började känna sig upplivad av det vin han druckit, »när vi gjort rättvisa åt våra saxiska gäster, vilja vi av dem utbedja oss någon vedergällning för vår artighet. — Ädle tan», fortfor han, vändande sig till Cedric, »få vi bedja dig att nämna oss den normand, vars namn minst befläckar dina läppar och att med en bägare vin nedskölja all den bitterhet, som det namnet ändock kan lämna efter sig.»

Fitzurse reste sig, medan prins Johan talade, och smygande sig bakom saxarens stol viskade han till honom, att han borde begagna detta tillfälle att göra slut på ovänskapen mellan de båda raserna genom att nämna prins Johans namn. Saxaren svarade icke på detta sluga förslag, men resande sig upp, fyllde han sin bägare till brädden och riktade följande ord till prins Johan:

»Ers höghet har begärt, att jag skall nämna en normand, sam förtjänat att ihågkommas vid vår fest. Detta är måhända en svår uppgift, emedan den uppfordrar slaven till att sjunga sin herres lov, den besegrade att förhärliga besegraren. Men jag skall nämna en normand — den förste i vapendåd och i rang — den bäste och ädlaste av sin ras. Och den som vägrar att dricka den skålen med mig, honom kallar jag trolös och ärelös, och det står jag för, om det också kostar mig livet. — Jag tömmer denna bägare för Rickard Lejonhjärtas välgång.»

Prins Johan, som hade väntat, att hans eget namn skulle bilda avslutningen på saxarens tal, ryckte till, då hans förorättade brors så oväntat nämndes i stället. Han förde mekaniskt vinbägaren till sina läppar och satte den genast åter ifrån sig för att se, huru de övriga skulle bete sig vid denna oväntade skål, som många av dem funno lika vådlig att dricka som att icke dricka. Några gamla och erfarna hovmän följde noga prinsens exempel; de förde bägaren till sina läppar och satte den sedan åter ifrån sig. Det var många, som grepos av varmare känslor och utropade: »Leve kung Rickard! Må han snart vara ibland oss igen!» Och några få, bland dem Front-de-Bœuf och tempelherren, läto i dystert förakt sina bägare stå orörda framför dem. Men ingen vågade direkt opponera sig mot en skål för den regerande monarkens välgång.

Sedan Cedric en stund njutit av sin triumf, sade han till sin följeslagare:

»Upp, ädle Athelstane! Vi hava stannat här länge nog och njutit av prins Johans gästfrihet och artighet. De som önska erfara mera om våra okonstlade, saxiska seder, måste hädanefter uppsöka oss i våra fäderneärvda boningar, ty nu hava vi fått nog av kungliga banketter och normandisk artighet.»

Så sägande, steg han upp och lämnade festsalen, åtföljd av Athelstane och flera andra gäster, som voro av saxisk [ 126-127 ]härkomst och ansågo sig förolämpade genom prins Johans och hans hovmäns hånfulla tillmälen.

»Vid den helige Thomas' ben», sade Johan, då de avlägsnade sig, »de saxiska bondlurkarna hava vunnit de flesta segrarna i dag, och nu ha de dragit sig tillbaka med triumf.»

»Conclamatum est, poculatum est», sade prior Aymer, »vi ha druckit och jublat — det är tid att vi lämna våra vinflaskor.»

»Munken har någon vacker botgörerska att bikta i kväll, efter han har så bråttom att komma härifrån», sade De Bracy.

»Icke så, herr riddare», svarade abboten, »men jag måste tillryggalägga flera mil av min hemväg i kväll.»

»De bryta upp», sade prinsen viskande till Fitzurse. »Deras rädsla varslar om händelser, och den där fege priorn är den förste att övergiva mig.»

»Var inte rädd, nådig herre», sade Valdemar, »jag skall giva honom sådana skäl, att han finner sig föranlåten sluta sig till oss, när vi hålla vårt möte i York. — Herr prior», sade han, »jag måste tala enskilt med eder, innan ni stiger till häst.»

De andra gästerna skingrades nu hastigt med undantag av dem, som tillhörde hans närmaste följe.

»Detta är alltså följden av dina råd», sade prinsen med vredgad uppsyn till Fitzurse, »att jag vid mitt eget bord öppet trotsas av en drucken saxare och att, bara min brors namn nämnes, alla fly från mig, som om jag vore en spetälsk.»

»Hav tålamod, herre», svarade hans rådgivare. »Jag skulle kunna vända anklagelsen mot eder själv och klandra den obetänksamma sorglöshet, som omintetgjorde min plan och missledde ert eget bättre omdöme. Men här är ej tid till förebråelser. De Bracy och jag skola genast gå omkring till de fega uslingarna och övertyga dem om att de gått för långt för att draga sig tillbaka.»

»Det är nog förgäves», sade prins Johan, som gick oroligt av och an i rummet och talade i en upprörd ton, vartill det vin han druckit delvis bidrog — »det är nog förgäves — de hava sett skriften på väggen — de ha märkt lejonets spår i sanden — de ha hört dess rytande genljuda i skogen — det finns ingenting, som kan återuppliva deras mod.»

»Give Gud», sade Fitzurse till De Bracy, »att det funnes något, som kunde uppliva hans eget! Han har en fasa för sin brors blotta namn. Det är olyckligt att vara rådgivare åt en prins, som saknar kraft och uthållighet så i ont som gott!»