Ivanhoe/Kapitel 14
| ← Trettonde kapitlet: Prins Johans fest |
|
Femtonde kapitlet: Ensittaren → |
XIV.
DEN BLIVANDE KANSLEREN
Och dock han tror — ha ha, ha ha — han tror
Jag är hans egen viljas verktyg blott.
Nå väl, låt gå! Igenom all den jäsning,
Som skapas av hans ränker och förtryck,
Jag banar mig en väg till högre mål.
Vem klandrar mig för det?
Basil, Ett sorgespel.
Ingen spindel har någonsin gjort sig mera besvär för att laga sitt skadade nät än Valdemar Fitzurse gjorde att återförena de skingrade deltagarna i prins Johans sammansvärjning. Få av dem voro honom av hjärtat tillgivna, och ingen var det av personlig aktning. Det var därför nödvändigt att Fitzurse ställde nya fördelar i utsikt och påminde dem om vilka de redan åtnjöto. För de unga och tygellösa ädlingarna framhöll han utsikten till strafflöst självsvåld och ett oinskränkt nöjesliv, för de ärelystna framhöll han makten, för de snikna utsikten till ökade rikedomar och utvidgade besittningar. Anförarna för legotrupperna fingo mottaga en rund summa i guld, det för dem viktigaste argumentet, varförutan alla andra skulle varit förgäves. Löften utdelade detta energiska ombud ännu frikostare än penningar, med ett ord, intet lämnades ogjort, som kunde bestämma de vacklande och giva de klenhjärtade mod. Om kung Rickards återkomst talade han, som om den legat utom möjlighetens gränser, men när han av de tveksamma blickar och de osäkra svar, han fick, förstod, att detta var vad hans medbrottslingar mest fruktade, betecknade han djärvt denna händelse, om den verkligen skulle inträffa, såsom en sak, den där icke finge förändra deras planer.
»Om Rickard återvänder», sade Fitzurse, »återvänder han för att rikta sina fattiga och behövande korsfarare på bekostnad av dem som ej åtföljde honom till det heliga landet. Han återkommer för att kräva en fruktansvärd räkenskap av alla som under hans frånvaro begått vad som kan kallas ett kränkande av landets lagar eller kronans privilegier. Han återvänder för att hämnas på tempelherrar och johanniter, för att de höllo med Filip av Frankrike under krigen i det heliga landet. Han återvänder slutligen för att som upprorsmakare straffa varje anhängare av hans broder, prins Johan. Äro ni rädda för hans makt?» fortfor prinsens sluge rådgivare. »Vi erkänna gärna, att han är en stark och tapper riddare, men vi leva nu ej längre i kung Arthurs dagar, då en hjälte kunde stå emot en hel här. Om Rickard verkligen kommer tillbaka, måste han komma ensam, utan följeslagare och vänner. Hans tappra krigares ben hava vitnat på Palestinas sandslätter. De få av hans följeslagare, som äro återkomna, hava släpat sig hit som denne Wilfred av Ivanhoe, som utfattiga och brutna män. — Och vad prata ni om Rickards arvsrätt?» fortfor han till dem, som framkastat betänkligheter i detta avseende. »Är Rickards förstfödslorätt mera säker än hertig Roberts av Normandie, Erövrarens äldste sons? Och dock blevo Vilhelm den rödhårige och Henrik, hans andra och tredje bröder, först den ene och sedan den andre, föredragna framför honom genom folkets beslut. Robert hade alla förtjänster, som kunna anföras till Rickards förmån. Han var en tapper riddare, en god anförare, frikostig mot sina vänner och mot kyrkan och till på köpet korsfarare och erövrare av den heliga graven. Och dock dog han som en blind och eländig fånge på Cardiffs slott, emedan han motsatte sig folkets vilja, som icke önskade honom till konung. Det är vår rätt», sade han, »att av det kungliga blodet välja den prins, som är bäst skickad att innehava högsta makten — d. v. s.», rättade han sig, »den, vars val kommer att bäst befordra högadelns intressen. I avseende på personliga egenskaper», tillade han, »är det möjligt, att prins Johan är underlägsen sin broder Rickard, men när det tages i betraktande, att den senare återvänder med den hämnande glaven i sin hand, medan den förre utdelar belöningar, privilegier, rikedomar och hedersbetygelser, kan det icke dragas i tvivel, vilken konung adeln bör stödja.»
Dessa och många andra argument, somliga lämpade efter de personers särskilda förhållanden, till vilka han vände sig, hade åsyftad verkan på de adelsmän, som tillhörde prins Johans parti. De flesta av dem lovade att infinna sig på det beramade mötet i York, där åtgärder skulle vidtagas för att få prins Johan uppsatt på tronen.
Det var sent på kvällen, som Fitzurse, uttröttad av alla sina ansträngningar men ganska nöjd med resultatet, återvände till Ashby slott. Han mötte där De Bracy, som utbytt sin högtidsdräkt mot en kort, grön jacka med byxor av samma tyg och färg, en lädermössa, ett kort svärd, ett jakthorn i gehäng över axeln, långbåge i handen och en bunt pilar instuckna i bältet. Om Fitzurse hade mött denna figur i något av förrummen, skulle han nog icke ha lagt märke till honom, utan tagit honom för någon av livvakten. Som han nu fann honom i den inre salen, betraktade han honom uppmärksammare och igenkände den normandiske riddaren i en engelsk bågskytts dräkt.
»Vad är detta för en förklädnad, De Bracy?» sade Fitzurse n smula misslynt. »Är det väl nu tid till julupptåg och maskerader, när vår herres, prins Johans, öde håller på att avgöras? Varför har du inte liksom jag varit ute och verkat bland dessa fega pultroner, som darra bara kung Rickards namn nämnes, alldeles som det berättas om saracenernas barn?»
»Jag har skött mina angelägenheter», svarade De Bracy lugnt, »alldeles som du skött dina.»
»Jag skött mina!» eftersade Valdemar. »Jag har varit upptagen av prins Johans, vår gemensamme herres, angelägenheter.»
»Som om du hade något annat skäl därtill, Valdemar», sade De Bracy, »än befordrandet av dina egna intressen! Åh nej, Fitzurse, vi känna varandra — ärelystnaden är din drivfjäder, nöjesbegäret min, och de passa för våra olika åldrar. Om prins Johan har du samma tanke som jag, nämligen att han är för svag för att vara en riktig konung, för tyrannisk för att vara dräglig, för oförsynt och förmäten att någonsin vinna folkgunst, för rädd och vankelmodig att länge hålla sig kvar på tronen. Men han är en konung, genom vilken Fitzurse och De Bracy hoppas komma sig upp och få det bra, och därför hjälper du honom med ditt huvud och jag med mina friskarors lansar.»
»Du är en lovande medhjälpare», sade Fitzurse otåligt, »som har sådana här upptåg för dig, när ställningen är som brydsammast. Vad i all världen menar du med den här dumma förklädnaden i en sådan här stund?»
»Jag tänker taga mig hustru efter Benjamins stams sed», svarade De Bracy kallt.
»Benjamins stam?» sade Fitzurse. »Jag förstår dig inte.»
»Var du inte närvarande i går afton», svarade De Bracy, »när prior Aymer berättade, hurusom för länge sedan i Palestina en dödlig fiendskap uppstod mellan Benjamins stam och Israels övriga stammar, och hur de höggo nästan hela den stammens ridderskap i stycken och svuro vid den heliga jungfrun, att de icke skulle tillåta dem som voro kvar att gifta sig in i deras stammar, och huru de blevo bekymrade för den ed de svurit och sände till hans helighet påven för att höra, huru de skulle bliva lösta från den, och huru Benjamins stams ynglingar på den helige faderns råd vid en ståtlig tornering bortförde alla de närvarande damerna och sålunda togo sig hustrur utan vare sig dessas eller deras familjers samtycke.»
»Jag har hört den historien», sade Fitzurse, »ehuru antingen priorn eller du gjort ganska sällsamma ändringar i avseende på tid och omständigheter.»
»Jag skall säga dig», sade De Bracy, »att jag tänker taga mig en hustru efter Benjamins stams sed, d. v. s. att jag i denna förklädnad tänker överfalla den saxiska oxhjord, som i kväll lämnat slottet, och bortröva den sköna Rowena.»
»Är du galen, De Bracy?» sade Fitzurse. »Betänk, att fastän dessa män äro saxare, äro de rika och mäktiga och hållas av sina landsmän i desto större vördnad, som rikedom och ära fallit på mycket få saxares lott.»
»Och inte bör tillkomma någon av dem», sade De Bracy. »Erövringens verk borde fullbordas.»
»Nu är åtminstone inte rätta tiden för det», sade Fitzurse. »Den annalkande krisen gör den stora massans gunst oumbärlig, och prins Johan måste skipa rätt mot var och en, som förgriper sig på folkets gunstlingar.»
»Låt honom skipa, om han törs», sade De Bracy. »Han skall snart inse skillnaden mellan att understödjas av mina raska lansbärare och av de saxiska bondlurkarnas fega pöbel. Emellertid tänker jag inte genast giva mig tillkänna. Ser jag ej i denna dräkt ut som den djärvaste skogsman, som någonsin blåst i horn? Stigmännen i Yorkshires skogar skola få skulden för övervåldet. Jag har säkra spioner, som iakttaga saxarnas rörelser. I natt ligga de över i Sankt Witholds kloster vid Burton-on-Trent. Nästa dagsmarsch komma de inom vårt räckhåll, och då slå vi genast ned på dem som falkar. Strax därefter skall jag uppträda i min egen skepnad, spela den höviske riddaren, rädda den olyckliga och bedrövade sköna ur de råa rövarnas händer, föra henne till Front-de-Bœufs slott eller till Normandiet, om så skall bli nödvändigt, och inte låta henne träffa sina anhöriga, förrän hon är Maurice de Bracys brud och gemål.»
»En underbart klok plan», sade Fitzurse. »Jag tror knappast du tänkt ut den själv. Säg mig uppriktigt, De Bracy, vem som hittat på den åt dig och vem som skall hjälpa dig att sätta den i verket, ty om jag ej missminner mig, har du dina egna män så långt borta som i York.»
»Nå, om du nödvändigt skall veta det», sade De Bracy, »så var det tempelherren Brian de Bois-Guilbert, som utformade planen, sedan jag fått idén till företaget genom historien om Benjamins stam. Han skall hjälpa mig vid överfallet, och han och hans följeslagare skola föreställa stigmän från vilka min tappra arm skall befria den sköna damen, sedan jag bytt om kläder.»
»Vid min salighet», sade Fitzurse, »planen är ett värdigt utslag av er förenade vishet! Och din klokhet, De Bracy, visar sig i synnerhet däri, att du tänker lämna den sköna damen i din värde bundsförvants händer. Du lyckas kanhända taga henne från hennes saxiska vänner, men hur du sedan skall kunna rädda henne ur Bois-Guilberts klor, synes mig vida mer tvivelaktigt. Han är en jaktfalk, som är van att slå ned på sitt byte och sedan ej släppa det.»
»Han är tempelherre», sade De Bracy, »och kan därför inte stå i vägen för min plan att gifta mig med denna arvtagerska eller företaga något ohederligt mot De Bracys tillämnade maka. — Vid Gud, vore han tio tempelherrar i en person, skulle han icke våga tillfoga mig en sådan skymf!»
»Eftersom alltså ingenting som jag säger», fortfor Fitzurse, »kan förmå dig att avstå från denna dårskap — jag vet, vilken tjurskalle du är — så låt det åtminstone gå så fort som möjligt — låt inte din dårskap bli lika långvarig som den är oläglig.»
»Jag skall säga dig», svarade De Bracy, »att det hela inte kommer att ta mer än några timmar, och jag skall infinna mig i York i spetsen för mina tappra följeslagare, lika redo att understödja varje dristig plan som din statsklokhet kan vara att uppgöra den. — Men jag hör mina kamrater samlas, och hästarna stampa och gnägga ute på borggården. — Farväl, jag går att som en sann riddare göra mig förtjänt av den skönas leende.»
»Som en sann riddare!» eftersade Fitzurse och följde honom med blicken. »Som en dåre, skulle jag vilja säga, eller som ett barn, som lämnar allvarliga och viktiga göromål för att jaga ett tistelfjun, som flyger för vinden. — Men det är med sådana verktyg jag måste arbeta — för vem? — För en prins, som är lika oklok som lastfull och lika sannolikt kommer att bliva en otacksam herre, som han redan visat sig vara en ohörsam son och en onaturlig broder. — Men han — han också är blott ett av de verktyg, med vilka jag arbetar, och hur stolt han än är, skall han snart komma underfund med den hemligheten, om han skulle vara nog förmäten att skilja sina intressen från mina.»
Statsmannens funderingar avbrötos här av prinsens röst, som från ett inre rum ropade:
»Valdemar Fitzurse!» och med mössan i handen skyndade den blivande kanslern — ty en sådan värdighet eftersträvade den listige normanden — att mottaga sin blivande konungs befallningar.