Ivanhoe/Kapitel 12
| ← Elfte kapitlet: Den svarte riddaren |
|
Trettonde kapitlet: Prins Johans fest → |
XII.
BÅGSKJUTNINGEN
Därpå den vingade pilen han tog, som låg ensam där blottad
Framme på bordet tillhands, medan alla de övriga ännu
Lågo i kogrets rum, dem achaierna snart skulle smaka;
Lade mot mitten av bågen den an och drog strängen intill sig,
Sittande kvar, där på stolen han satt, och med skarpaste sikte
Skickade pilen i väg och förfelade icke en ögla
Borta i bilornas rad, utan tvärsigenom dem alla
Kopparpilen flög hän.
Odysséen (Lagerlöf.)
Namnet Ivanhoe hade knappast blivit nämnt, förrän det flög från mun till mun med all den snabbhet, varmed ivern kunde sprida och nyfikenheten mottaga det. Det dröjde icke länge, förrän det nådde fram till prinsen, vars panna genast mulnade. Han såg sig emellertid omkring med föraktfull min.
»Mina herrar», sade han, »och särskilt ni, herr prior, vad anse ni om det de lärda säga oss beträffande medfödd sympati och antipati? Jag tyckte jag kände i luften, att min brors favorit var i närheten, även då jag minst anade vem som dolde sig under den där rustningen.»
»Front-de-Bœuf måste bereda sig på att återställa sin förläning Ivanhoe», sade De Bracy, som efter att med heder hava deltagit i torneringen avlagt sköld och hjälm och nu åter slutit sig till prinsens svit.
»Ja», svarade Valdemar Fitzurse, »denne tappre gosse kommer nog att fordra igen slottet och egendomen, som Rickard tilldelade honom och som eders höghets frikostighet sedermera förlänat Front-de-Bœuf.»
»Front-de-Bœuf», svarade Johan, »är en man, som har mera lust att sluka tre sådana egendomar som Ivanhoe än att giva ifrån sig en enda av dem. För övrigt, mina herrar, hoppas jag, att ingen här vill förneka min rätt att tilldela kronans län åt de trogna följeslagare, som omgiva mig och äro redo att göra den vanliga krigstjänsten i stället för dem som begivit sig till främmande länder och varken kunna ge hyllning eller tjänst, när de kallas.»
Åhörarna voro alltför intresserade av frågan för att icke förklara prinsens självtagna rättighet vara höjd över allt tvivel. »En frikostig prins! En ädel herre, som så belönar sina trogna tjänare!»
Sådana voro de utrop, som hördes bland prinsens följeslagare, vilka alla väntade sig liknande nådevedermälen på bekostnad av kung Rickards följeslagare och gunstlingar, om de i själva verket icke redan fått dem. Prior Aymer instämde även, dock med ett tillägg, »att det välsignade Jerusalem icke borde kallas ett främmande land. Det vore alla kristnas gemensamma moder. Men han insåg icke», sade han, »huru riddaren av Ivanhoe kunde åberopa detta till sin förmån, då han — priorn — vore förvissad, att korsfararna under Rickard aldrig just kommit längre än till Askalon, vilket, såsom hela världen visste, var en filisteisk stad, som ej kunde göra anspråk på någon av den heliga stadens förmåner.»
Valdemar, som för att stilla sin nyfikenhet varit borta och tittat på Ivanhoe, kom nu tillbaka.
»Den unge mannen», sade han, »kommer nog inte att göra ers höghet mycken omak, och nog får Front-de-Bœuf vara i okvald besittning av sitt gods — han är svårt sårad.»
»Hur det än går med honom», sade prins Johan, »är han dagens segrare, och vore han än tio gånger vår fiende eller — vilket kanske är detsamma — vår brors hängivne vän, måste hans sår skötas; vår egen läkare skall få se till honom.»
Ett bistert leende krökte prinsens läppar vid dessa ord. Valdemar Fitzurse skyndade att svara, att Ivanhoe redan förts bort från platsen och var i sina vänners vård.
»Det var nästan rörande», sade han, »att se vilken sorg som grep kärlekens och skönhetens drottning, vars korta regeringstid genom denna händelse förvandlats till bedrövelse. Jag är icke den, som röres av kvinnopjunk, men denna lady Rowena behärskade sin sorg med en sådan värdighet, att man icke kunde märka den på något annat än på hennes hopknäppta händer, som darrade, då hon med tårlösa ögon betraktade den livlösa gestalten vid sina fötter.»
»Vem är denna lady Rowena, som vi ha hört så mycket om?» sade prins Johan.
»En saxisk arvtagerska med stora besittningar», svarade prior Aymer, »en älsklighetens ros och en rikedomens juvel, den skönaste bland tusen.»
»Vi skola muntra upp henne i hennes sorg», sade prins Johan, »och förbättra hennes blod genom att förmäla henne med en normand. Hon tycks vara omyndig och måste därför kunna bortgiftas efter vårt kungliga behag. — Vad säger du, De Bracy? Vad skulle du tycka om att vinna land och ägodelar genom att gifta dig med en saxiska, liksom Erövrarens följeslagare gjorde?»
»Om landen äro i min smak, nådige herre», svarade De Bracy, »så finner jag mig nog tillrätta med bruden, och jag kommer att stanna i djup förbindelse till ers höghet för en god gärning, som kommer att uppfylla alla löften, eder tjänare och vasall har fått.»
»Vi skola icke glömma det», sade prins Johan; »och för att genast skrida till verket, så tillsäg vår hovmästare att genast befalla lady Rowena och hennes sällskap — d. v. s. hennes förmyndare, den ohyfsade bondlurken, och den där saxiske oxen, som den Svarte Riddaren slog till marken — att infinna sig vid festmåltiden i afton. — De Bigot», fortfor han till hovmästaren, »du skall framföra denna vår andra kallelse så artigt att det smickrar dessa saxares stolthet och gör det omöjligt för dem att än en gång säga nej, fast Gud skall veta, att artighet mot dem är att kasta pärlor för svin.»
Prins Johan hade hunnit så långt och ämnade just giva signal till uppbrott från tornerplatsen, då ett litet brev stacks i hans hand.
»Varifrån?» sade prins Johan och betraktade den som framlämnat brevet.
»Från främmande land, ers höghet, men varifrån vet jag inte», svarade hans tjänare. »Jag fick det av en fransman, som sade att han ridit natt och dag för att framlämna det till ers höghet.»
Prinsen betraktade noga utanskriften och därefter sigillet, som var så anbragt, att det sammanhöll de silkessnören, varmed brevet var omlindat, och som uppvisade tre liljor. Johan öppnade sedan brevet med synbar oro, som ytterligare tilltog, sedan han genomögnat innehållet. Det utgjordes av dessa ord:
»Tag dig i akt, ty djävulen är lös!»
Prinsen blev blek som döden, såg först ned i marken och sedan upp mot höjden, liksom en som fått veta, att en dödsdom avkunnats över hans huvud. Sedan han hämtat sig från sin första överraskning, tog han Valdemar Fitzurse och De Bracy avsides och lät först den ene och sedan den andre läsa brevet.
»Det betyder», sade han med matt röst, »att min bror Rickard har kommit på fri fot.»
»Det kan vara falskt alarm eller ett förfalskat brev», sade De Bracy.
»Det är Filips egen stil och hans eget sigill», svarade prins Johan.
»Då är det på tiden», sade Fitzurse, »att vi sammandraga våra stridskrafter till ett huvudkvarter, antingen till York eller till någon annan centralt belägen plats. Om ett par dagar blir det för sent. Ers höghet måste avbryta det här upptåget.»
»Borgare och bönder», sade De Bracy, »få inte gå härifrån missnöjda och utan att ha fått något med av förlustelsen.»
»Det är inte så långt lidet på dagen», sade Valdemar. »Låt bågskyttarna skjuta till måls några lag och ett pris utdelas. Det är fullt tillräcklig uppfyllelse av prinsens löften, vad denna hop av saxiska livegna beträffar.»
»Jag tackar dig, Valdemar», sade prinsen. »Du påminner mig också, att jag har en skuld att betala till den där oförskämde bonden, som i går förolämpade mig. Vår fest skall likaledes äga rum i afton, såsom det är bestämt. Vore detta också min sista stund av makt, så skall den ägnas åt hämnden och nöjet — sedan må den nya dagen komma med sina omsorger.»
Trumpetsignaler kallade snart tillbaka de åskådare, som redan börjat lämna platsen, och det tillkännagavs, att prins Johan, som plötsligt kallats bort av högviktiga och angelägna offentliga plikter, såg sig nödsakad inställa morgondagens förlustelser. Men som han ej ville, att så många hederliga odalbönder skulle begiva sig därifrån utan att hava fått visa sin skicklighet, behagade han uppmana dem att genast, innan de lämnade platsen, företaga den tävling i bågskjutning, som var avsedd att försiggå följande dag. Den bäste skytten skulle erhålla ett pris, bestående av ett silverinfattat jägarhorn och ett rikt utsirat silkesgehäng med en medalj av Sankt Hubert, jägarnas skyddspatron.
Över trettio skyttar anmälde sig genast som tävlande; flera av dem voro skogvaktare och kronojägare i de kungliga skogarna vid Needwood och Charnwood. Men när skyttarna förstodo med vem de skulle tävla, utgingo över tjugu självvilligt ur tävlingen, emedan de icke ville utsätta sig för smäleken av ett nästan säkert nederlag. Ty på den tiden var en skicklig skytt lika känd på många mils omkrets som nu för tiden egenskaperna hos en på Newmarket inriden häst äro kända för dem som besöka denna välkända mötesplats.
Emellertid återstodo åtta, som ville förvärva sig berömmelse för bågskjutning. Prins Johan steg ned från sin tron för att närmare skärskåda dessa utvalda skyttar, av vilka flera buro det kungliga livréet. Sedan han tillfredsställt sin nyfikenhet genom denna mönstring, såg han sig om efter föremålet för sin hämnd och lade märke till, att mannen stod på samma plats och hade samma lugna uppsyn som dagen förut.
»Hör du», sade prins Johan, »jag förstod av ditt otillständiga sladder, att du icke var någon sann vän av långbågen och jag ser att du icke vågar tävla i skicklighet med sådana kärnkarlar som de där.»
»Ursäkta mig», svarade den tilltalade. »Om jag inte deltager i målskjutningen så är det även av ett annat skäl än min fruktan för nederlag och smälek.»
»Vad har du då för annat skäl?» sade prins Johan, vilken av någon anledning, som han kanske icke själv skulle kunnat förklara, kände sig på ett obehagligt sätt imponerad av denne man.
»Jag vet inte», svarade skytten, »om dessa män och jag äro vana att skjuta på samma sorts mål, och dessutom vet jag inte, hur ers höghet skulle upptaga, om ett tredje pris vunnes av en, som oförvållandes ådragit sig edert misshag.»
Prins Johan rodnade och frågade mannen: »Vad heter du?»
»Locksley», svarade bonden.
»Då, Locksley», svarade Johan, »skall du skjuta, när dessa skyttar hava visat sin skicklighet och det blir din tur. Om du vinner priset, ökar jag det med tjugu rosenobler, men om du förlorar skall du bli avklädd dina gröna kläder och med bågsträngar piskas bort från platsen som en oförskämd skrävlare.»
»Och om jag vägrar att skjuta på sådana villkor?» sade bonden. »Eders nåds makt, som stöder sig på så många väpnade knektar, kan visserligen lätt avkläda och piska mig, men icke tvinga mig till att spänna eller avskjuta min båge.»
»Om du inte går in på mitt goda förslag», sade prinsen, »skall skytteförmannen avskära din bågsträng, bryta sönder din båge och dina pilar och jaga bort dig som en feg stackare.»
»Ni tvingar mig alltså, stolte prins», sade bonden, »att tävla med de bästa skyttar i Leicester och Staffordshire med utsikt att lida skam och smälek, om de skulle skjuta bättre än jag. Men jag skall i alla fall efterkomma eder befallning.»
»Hav ögonen på honom, knektar», sade prins Johan, »hans mod börjar sjunka, och jag fruktar han försöker smyga sig undan. — Och ni, mina vänner, skjut oförfärat på; ni skola få en råbock och ett fat vin att förfriska eder med i tältet därborta, när priset är vunnet.»
En skottavla uppsattes vid övre ändan av den södra, breda vägen, som ledde in på tornerplatsen.
De tävlande skyttarna uppställdes vid nedre ändan av samma väg, så att avståndet mellan dem och målet var tillräckligt för långskott. Skyttarna hade förut dragit lott om, i vilken ordning de skulle tävla, och var och en skulle skjuta tre skott i följd. Tävlingen försiggick under överinseende av en lägre ämbetsman, kallad skytteförman, ty tornermarskalkarna voro för högt i rang för att nedlåta sig till att övervaka lantbefolkningens tävlingar och lekar.
En efter en framträdde nu skyttarna och avsköto raskt och hurtigt sina pilar. Av tjugufyra i följd avskjutna pilar fastnade tio i skottavlan, och de andra gingo så nära, att det i betraktande av det långa avståndet ansågs väl skjutet. Av de tio pilar, som råkat tavlan, voro två inom den inre ringen. De hade skjutits av Hubert, en skogvaktare i Malvoisins tjänst, som följaktligen förklarades för segraren.
»Nå, Locksley», sade prins Johan med ett bistert leende till den djärve främlingen, »vill du försöka din lycka mot Hubert eller genast lämna båge, gehäng och koger åt skytteförmannen?»
»Eftersom det ej kan bli för bättre», sade Locksley, »vill jag försöka min lycka, på villkor att när jag skjutit två pilar på Huberts mål därborta, han skall åläggas skjuta en på det mål jag föreslår.»
»Det är inte mer än rätt», svarade prins Johan, »och det skall inte förvägras dig. — Om du kan stuka den där skrävlaren, Hubert, skall jag fylla ditt horn med silverslantar.»
»Man kan inte göra mer än sitt bästa», svarade Hubert, »men min stamfar visste att sköta sin långbåge vid Hastings, och jag hoppas jag inte vansläktats alltför mycket.»
Den förra skottavlan borttogs nu, och en ny av samma storlek uppsattes i stället. Hubert, vilken såsom segrare i förra tävlingen hade rätt att skjuta först, siktade omsorgsfullt och mätte länge avståndet med ögat, medan han höll bågen spänd och pilen på strängen. Slutligen tog han ett steg framåt, och höjande bågen med vänstra armen, tills dess mitt, där han höll handen, var nästan i jämnhöjd med hans ansikte, drog han bågsträngen ända till örat. Pilen ven genom luften och slog ned inom den inre ringen på tavlan, men icke alldeles i mitten.
»Du beräknade inte vinden, Hubert», sade hans motståndare, i det han spände sin båge, »eljest hade det blivit ännu bättre.»
Med dessa ord och utan att visa minsta noggrannhet vid siktandet, steg Locksley fram och avsköt sin pil till synes så vårdslöst, som om han icke ens sett på målet. Han hade icke talat ut, förrän pilen lämnade strängen, och dock träffade den tavlan två tum närmare den vita punkt, som utmärkte mitten, än Huberts pil hade gjort.
»Vid Gud», sade prins Johan till Hubert, »om du låter den där landstrykaren besegra dig, är du värd att hängas!»
Hubert hade blott ett svar för alla tillfällen.
»Om också ers höghet skulle hänga mig», sade han, »kan ingen göra mer än sitt bästa. Min stamfar visste dock att sköta sin båge —»
»Må fan taga din stamfar och alla hans avkomlingar», avbröt Johan. »Skjut, din skälm, och gör ditt bästa, eljest skall du råka illa ut!»
Så uppmanad trädde Hubert åter fram, och beaktande den vink han fått av sin motståndare tog han med i beräkningen den svaga vind, som just börjat blåsa, och sköt med sådan framgång, att hans pil träffade själva pricken på tavlan.
»Leve Hubert! Leve Hubert!» ropade folket, som tog mera del med en känd person än en främling. »Han sköt prick! Leve Hubert!»
»Det skottet kan du inte överträffa, Locksley», sade prinsen med ett hånleende.
»Jag skall märka hans pilskaft i alla fall», svarade Locksley.
Han avsköt sin pil med litet större försiktighet än förut, och den slog ned rakt på hans medtävlares pil, vilken splittrades. De kringstående blevo så häpna över denna underbara skicklighet, att de icke ens kommo sig för att ropa bifall. »Detta måste vara djävulen och ingen människa av kött och blod», viskade de till varandra. »Något sådant har icke varit sett, så länge båge spänts i England.»
»Och nu», sade Locksley, »vill jag utbedja mig ers höghets tillåtelse att uppställa ett sådant mål, som vi bruka norrut. Och välkommen är varje rask skytt, som vill försöka sig på det för att vinna ett leende av sin hjärtans kär.»
Han tog ett par steg mot utgången från banan.
»Ni kan ju låta edra knektar följa mig», sade han. »Jag går eljest bara för att skära mig ett spö från närmaste videbuske.»
Prins Johan gav tecken till några av knektarna att följa efter honom, men ropet »fy, fy», som hördes från mängden, förmådde honom att frångå sin tarvliga avsikt.
Locksley återvände nästan genast med ett videspö, som var omkring sex fot långt, alldeles rakt och knappt tjockare än ett finger. Han började med stort lugn skala det och anmärkte härvid, att det vore att nedsätta en god skytts skicklighet, om man bad honom skjuta på så stor tavla, som man hittills begagnat. »För min egen del», sade han, »och i det land, där jag är född, skulle folk lika gärna skjuta till måls på kung Arthurs runda bord, kring vilket sextio riddare kunde sitta. Ett sju års gammalt barn», sade han, »skulle kunna träffa den tavlan med en spetslös pil. Men», tillade han, i det han makligt gick bort till andra ändan av banan och där nedstack pilspöet i marken, »den som träffar detta spö på hundra yards avstånd, honom kallar jag en skytt, värdig att bära både båge och koger inför en konung, vore det också den tappre kung Rickard själv.»
»Min stamfar», sade Hubert, »visste att sköta sin båge i slaget vid Hastings, men aldrig sköt han på något sådant mål i sitt liv, och det tänker inte jag heller göra. Om denne skytt kan klyva det där spöet, ger jag honom priset, eller rättare sagt jag ger mig för den onde, som han har i kroppen och inte för någon mänsklig skicklighet. Man kan inte göra mer än sitt bästa, och jag vill inte skjuta på något, som jag är säker om att förfela. Jag kunde lika gärna skjuta på en knivsegg eller ett halmstrå eller en solstråle.»
»Din fege usling», sade prins Johan. »Skjut du, Locksley, men råkar du det målet, vill jag säga, att du är den förste, som gjort det. Hur som helst skall du inte stå här och skryta med tomma ord.»
»Jag skall göra mitt bästa, som Hubert säger», svarade Locksley, »mer kan ingen göra.»
Därmed spände han sin båge, men denna gång ägnade han mera uppmärksamhet åt sitt vapen och tog en ny sträng, ty han tyckte, att den förra blivit litet nött av de båda första skotten. Därpå siktade han ganska omsorgsfullt, och folkmassan förbidade utgången under andlös tystnad. Skytten rättfärdigade dess goda tanke om hans skicklighet, ty hans pil klöv spöet, som han siktade på. Ett ändlöst jubel brast nu löst, och till och med prins Johan förlorade i sin beundran över Locksleys skicklighet för ett ögonblick sin motvilja för hans person.
»De tjugu rosenoblerna», sade han, »vilka du jämte hornet ärligt förtjänat, äro nu dina. Vi skola öka dem till femtio, om du vill taga tjänst i vår livvakt och vara i närheten av vår person, ty någon skickligare bågskytt hava vi aldrig sett.»
»Förlåt mig, ädle prins», sade Locksley, »men jag har svurit, att om jag någonsin tager tjänst, skall det vara hos er broder, kung Rickard. De tjugu rosenoblerna lämnar jag till Hubert, som i dag skött sin båge lika bra som hans stamfader gjorde vid Hastings. Hade han inte varit så blygsam och dragit sig tillbaka, skulle han träffat videspöet likaväl som jag.»
Hubert skakade på huvudet, då han motvilligt emottog främlingens gåva, och Locksley, som icke ville bliva utsatt för vidare uppmärksamhet, gick in bland hopen och syntes ej mera till.
Den segerrike bågskytten skulle kanske icke så lätt undandragit sig Johans uppmärksamhet, om icke denne just då haft andra och allvarligare saker att tänka på. Han gav signal till uppbrott från tornerplatsen, tillkallade sin hovmarskalk och befallde honom att genast rida till Ashby och uppsöka juden Isak.
»Säg den hunden», sade han, »att han före solnedgången skall skicka mig två tusen dukater. Han vet säkerheten, men du kan visa honom den här ringen till ett tecken. Resten av pengarna måste betalas i York inom sex dagar. Blir det något mankemang, tar jag den otrogne skurkens huvud. Se till, att du inte rider förbi honom på vägen, ty den omskurne slaven har varit här och prålat med sin stulna grannlåt.»
Med dessa ord steg prinsen åter till häst och red tillbaka till Ashby, och folket bröt också upp, när han lämnat tornerplatsen.