Jakob/Kapitel 4

←  III.

Jakob av Alexander Kielland Översättare: okänd IV.

V.  →

IV.

Alt sedan den första dag Törres var hos Cornelius Knudsen tog han ur penningelådan.

Det var icke mera än tio öre, som han stack i fickan på eftermiddagen, medan herr Jessen tände gasen.

Dagen hade förflutit under arbete och undervisning, och flere gånger hade han blifvit skickad till penningelådan för att växla en sedel. Och där hade han sett silfvermynten ökas i skålen och alt flere sedlar hamna i det fyrkantiga facket bredvid den.

Hvarje gång han såg denna rikedom, erfor han en känsla af smärta. Och då den unga, fröken eller herr Jessen själfva rumsterade i kassan, strödde de växlade penningarne öfver disken och kastade de dyrbara sedlarne vårdslöst ner i lådan, medan de språkade med kunderna, då stod Törres likasom på glödande kol. Huru lätt kunde det icke hända att de gåfvo för mycket tillbaka, då de stodo så där tanklösa, eller förlorade af penningarne, eller . . . — och det föreföll honom värre än alt annat — tänk om herr Jessen eller fröken Thorsen möjligen kuppade litet för egen räkning?

Herr Jessen var hela förmiddagen ofantligt kvick på den nya bondgossens bekostnad till stor förnöjelse för fröken Thorsen och springpojken Reinert. Men det bet inte på Törres. Hans vetgirighet och den snabbhet, hvarmed han uppfattade alt hvad man lärde honom, gaf icke någon synnerlig anledning till hån, och det var dessutom skyndsamt i butiken.

Då det var mycket folk, drog herr Jessen i en liten klocksträng, och fru Knudsen kom ner från kontoret och hjälpte till. Törres höll sig strax i hennes närhet med en klumpig ödmjukhet, som hon i alla fall satte värde på. Herr Jessen tykte sig nämligen bäst befrämja sina intressen genom att gifva stadsboerne den föreställningen att han och fru Knudsen redan stodo på en sådan fot med hvarandra, att han inte behöfde genera sig.

Hela dagen gick Törres frun till hända och gjorde sig så nyttig som möjligt genom att taga ner ifrån hyllorna och lägga ihop, och hon lärde honom att handtera packerna och lägga dem tillbaka, på tvären och med ändan utåt.

Det var sed i huset att herr Jessen åt hemma hos sin mor; då han kom tillbaka, åt fröken Thorsen med frun, och till sist skulle Törres få sin mat ute i köket.

Törres, som använde hvarje stund till att lära, utfrågade fröken Thorsen om en hel hop saker, medan herr Jessen var borta, och hon antog sig honom vänligt. De hade nämligen strax, både hon och herr Jessen, kommit öfverens om att den nya bodgossen icke passade vid det öfversta fönstret bland spetsar och fina fruntimmersartiklar. Han lämpade sig i stället förträffligt att väga kaffe och socker i nedre ändan af butiken, där det var enkelt och halfmörkt. Därför var det mest där nere hon gaf honom anvisningar.

Törres gjorde inga invändningar. Han var altför upptagen och altför glad. Och om hans sätt att visa sig älskvärd var altför plumpt för den fina stadsfröken, så hade han dock redan i sin hemtrakt förvärfvat ett så godt handalag med flickorna, att fröken Thorsen fann honom helt pikant, medan hon visade för honom hyllor och lådor, förklarade priserna för honom samt lärde honom att mäta och väga.

Fröken Thorsen tillbad i tysthet herr Jessen, som å sin sida behandlade henne med den största öfverlägsenhet. Hon såg ju mycket väl det som hela staden talade om, nämligen huru lätt det kunde gå därhän att unge Jessen såsom förste bokhållare gifte sig med enkan, och hon led i tysthet, men förlorade dock icke hoppet. Ett leende, en liten smekning i förbigående eller blott en blick gåfvo hennes förhoppningar ny näring för lång tid. Och hon snörde sig och prydde sin lilla nätta person så mycket som möjligt i enlighet med hans smak.

Intet enda fruntimmer i hela staden hade en sådan figur som hon; det voro alla hennes väninnor ense om. Fastän hon var liten och fint bygd, var hon dock fyllig och hade därtill en så ungdomlig, graciös hållning, att Törres strax trodde att det måste ha varit henne han träffade vid järnvägen. Fröken Thorsens ansikte var butikblekt, men vackert och regelbundet med ljust, krusigt pannhår, och blida ömma ögon såsom på en glansbild.

Törres hade icke varit många timmar tillsammans med henne, förrän han kände stor lust att komma i besittning af denna fina, bräckliga leksak.

Men då han i sin tur skulle äta middag och kom ut i köket, råkade han en flicka af helt annat slag. Den stora, släthåriga köks-Berta var en varelse, som han bättre förstod sig på; och så snart de hade sagt goddag åt hvarandra, viste de båda två att de hörde tillsammans här i den främmande staden. Båda hade de kommit från landet i samma ärende i pengar!

Hennes hem låg litet längre söder ut än hans, men dock så nära, att de kände till hvarandras hemsocknar, och medan Törres åt, kommo de under fund med att de hade flere gemensamma bekanta.

Berta var strålande glad, ty hon längtade ut från detta kök, som vette åt en bakgård och en magasinsvägg. Hennes känsliga hjärta, som hade klappat oförstådt här inne i den kalla staden, öppnades på vid gafvel för den vackra stora gossen, som ännu förde en doft af landet med sig. Och förrän han hade hunnit till slutet med maten, som han fann ypperlig, viste Törres att han här hade en varm och säker plats så snart han ville intaga den.

Sålunda hade den första dagen förflutit för honom under arbete och lycka. Det enda, som plågade honom var penningelådan. Han var rädd för att alt icke skulle komma till fru Knudsen, utan att någonting skulle försvinna under vägen. Ty om någonting skulle försvinna, så skulle det i alla fall hamna hos honom.

I skymningen kom det slutligen en liten flicka, som skulle ha ett halft skålpund kaffe. Törres vägde strax af det. Fröken Thorsen var upptagen af några damer, som just kommo in, och den artige herr Jessen skyndade fram för att tända gasen.

Då var det som Törres tog de första tio örena af de små penningar, som flickan hade med sig, och kastade resten ner i skålen, såsom herr Jessen brukade göra. Sedan skjöt han hårdt igen lådan och vände sig ifrån den.

Men i detsamma greps han af fasa. Han stod med slanten klämd mellan fingrarne, och då det plötsligen hade blifvit alldeles tyst, vågade han för ingen del sticka den i fickan. Han vågade icke häller gå ner i den mörka delen af butiken; han trodde att det kunde se misstänkligt ut; därför gick han nästan mot sin vilja några steg närmare, darrande och röd i ansiktet. Om någon i detta ögonblick skulle ha sagt ett ord åt honom, så skulle han ha släpt slanten och bekänt. Ett par sekunder var han nästan från vettet af skrämsel; men ingen gaf akt på honom, och långsamt återvände besinningen likasom om en svalkanden ström hade dragit öfver hans kropp, och med en känsla af lättnad stack han båda händerna i byxfickorna, såsom han brukade.

Damerna blefvo emellertid färdiga med sina uppköp, och då det under ett ögonblick fans ingen kund i butiken, ropade herr Jessen strängt:

— Stå inte med händerna i fickorna!

Törres släpte slanten ner i sin djupa, säkra byxficka, men han blef åter så uppskrämd, att han darrade och icke viste hvart han skulle vända sig.

De båda andra skrattade, och då fru Knudsen i detsamma kom ner från kontoret, sade herr Jessen familjert:

— Inte sant, fru Knudsen, gossen från landet måste ju lägga af ovanan att stå med händerna i fickorna?

— Det kommer säkert herr Wold själf snart att inse, — svarade fru Knudsen utan att se på någon af dem.

Törres glömde i ett nu de usla tio örena. Frun hade helt enkelt tagit honom i försvar och förändrat hans namn, hvilket aldrig hade fallit honom själf in. Men han insåg tydligt att det lät mycket finare att heta herr Wold än Snörtevold, som han hade uppgifvit efter sitt hem. Hvad han var henne tacksam! Han skulle nog sköta om penninglådan för henne.

Men herr Jessen spärrade upp ögonen och nedlät sig att göra miner åt fröken Thorsen.

Ännu ett ögonblick af häftig sinnesrörelse fick Törres utstå på denna långa, ansträngande dag. Och det var då fru Knudsen med det lilla penningskrinet i handen kom ner från kontoret, för att hämta dagens kassabehållning. Men sedan han hade sett huru detta gick till, kände han icke längre någon oro för sina tio öre. Penningarne räknades icke, och det gjordes icke häller några frågor. Hvartill skulle det också ha tjänat? — tänkte han. — Redan efter den första dagen hade Törres klart för sig att man mycket väl kunde kuppa litet ur penninglådan hvarje dag, men med måtta och — framför alt han ensam.

Och åter betraktade han med misstro den fine herr Jessen, som tog på sig sin lavendelblå vårpaletå och tände en cigarr, på han lämnade butiken. Handskar hade han också; de kostade öfver två kronor; det viste Törres redan. Det kunde aldrig hänga rätt ihop.

Då alt var färdigt i butiken, drack fröken Thorsen i hast sitt te inne hos fru Knudsen och gick sedan ut för att träffa sina väninnor.

Törres däremot åt med väldig aptit de goda smörgåsar, som Berta hade bredt åt honom, och medan han åt, satt hon bredvid honom på köksbänken och gladde sig.

Frun hade varit så villrådig i fråga om Törres’ bostad, — berättade Berta. Först hade hon tänkt låta honom bo i den lilla kammaren nere invid sjöboden, där han hade legat den första natten, men Berta hade utvärkat att en säng lyftades in i ett litet vindsrum, där aflidne Knudsen, som under fristunderna brukade roa sig med att snickra, hade haft ett slags värkstad.

Törres var dödstrött, och ville därför gärna gå och lägga sig, så snart han var mätt, och Berta följde honom med ett ljus i handen för att visa honom vägen.

Trappan ledde upp till vinden, ungefär midt i huset och därifrån gick en korridor till hvardera ändan. Under det gammalmodiga taket lågo skrubber och små rum med sluttande tak på hvardera sidan om gången, och ett sådant var det som Törres skulle få. Berta lyste och visade det för honom, samt lofvade flytta ut både hyfvelbänken och alt det skräp, som fans i knutarna. Törres var mer än belåten; hvit säng, stol, bord och tvättställning, det var annat än hemma på vinden i en mörk skrubb med de andra gossarne.

Sedan hon hade tändt ett ljus åt honom, tog hon sitt och gick ner.

— Där borta ser du min kammare, — sade hon och pekade framåt i gången, där de vid ljusets sken kunde urskilja en liten trappa, som ledde ner till fru Knudsens rum, och bredvid den var dörren till Bertas kammare.

Törres tykte att han borde vara artig, så trött han var, och sade:

— Det är inte lång väg.

Berta hotade honom småleende med fingret.

— Men hvem bor där? — frågade Törres och pekade på en hvit dörr i andra ändan af gången.

— Åh, det är bara jungfru Thorsen, — svarade Berta försmädligt. — För resten är hon säkert ute största delen af nätterna och sällskapar med sina vänner.

— Så-å? — sade Törres.

— Ja, du känner inte de där stadsflickorna, men akta dig!

Därmed gick hon åt sitt håll.

Så trött Törres än var, tog han likväl fram sina pengar, då han hade förvissat sig om att det icke fans någon i korridoren, som kunde se honom genom dörrspringan.

Med en särskild ömhet betraktade han de tio örena, som han hade tagit; han började beräkna huru mycket det kunde bli, huru långt han vågade gå, och hvar han skulle placera sitt kapital; men han var så trött, att han knapt fick sina penningar gömda och kläderna af sig, förrän han föll i en djup, hälsosam sömn.

---