Jakob/Kapitel 5
| ← IV. |
|
VI. → |
V.
Dagarne gingo, och Törres arbetade så att sjöbodsdrängen Simon Varhoug, som var en from anhängare af Olaves Spödeland, sade åt sin gode vän Halvor Röidevaag:
— Den unge mannen hafver djäfvulen. Ty knapt har han lämnat sängen, förrän han är öfveralt. Jag hinner inte vända mig, förrän jag har honom öfver mig, och hela sjöboden kunde han utantill tredje dagen, hvarje låda, hvarje tunna, hvarje tågända, ja, jag tror minsann att han känner hvar enda råtta i huset, så att säga personligen.
I detsamma ropade någon Simon uppifrån, och han skyndade åstad samt lämnade dörren öppen. Nedanför satt Halvor Röidevaag i sin båt och väntade på Simon; det var någonting han ville säga åt honom.
En sydlig vind drog öfver fjorden och höstregnet droppade jämnt ner öfver den halfmörka staden. Halvor Röidevaag hade god tid, ty han var färjkarl. Han satt i sin båt och såg på fru Knudsens stora sjöbod; sedan tog han Brandts i betraktande. Men medan han skulle tända sin pipa, dref båten ett godt stycke utåt. Och då han ändtligen, trots väder och vind, fick pipan tänd, stod där en kontorist på bryggan och ropade an honom, och han måste ro till tullkammaren för tio öre. —
Fastän Törres hade haft de mest fantastiska drömmar om staden och tänkt sig att han skulle komma rakt in i härligheten med ens, var han dock i början alldeles öfverväldigad at den stora affären.
Han upptäkte snart den mur, som herr Jössen och fröken Thorsen hade rest ungefär midt i butiken, men han tog, likasom om han hade funnit det helt naturligt, den simplare delen af butiken för sin räkning, tils han riktigt hade satt sig in i förhållandena.
Då var det också som han fick sina nya kläder färdiga. De hade kostat så ofantligt mycket, att han i följd däraf kände sig manad att ständigt kretsa omkring penninglådan, tils han hade fått en lika stor summa igen.
Men redan den första dagen han uppträdde stadsdräkt, var det omöjligt att längre upprätthålla någon osynlig mur i butiken. Det kunde icke falla någon in att skicka en så elegant person ner till sjöboden efter en säck mjöl. Det insåg själfva herr Jessen genast, medan han kritiskt granskade dräkten och fann både rynkor och fel.
Fröken Thorsen vågade icke tillstå för sig själf hvad hon kände, men hon sade åt sina väninnor, att hon icke hade ansett en sådan förändring möjlig. I riktiga kläder såg herr Wold prydlig, ja, nästan elegant ut. Han hade låtit klippa sitt hår och raka bort hela det fula skägget, så att han nu endast hade mjuka, ljusa mustascher; jo, han var elegant.
Fru Knudsen själf studsade och rodnade, då hon kände igen honom, och folk fäste sig vid den nye. Fröken Thorsens väninnor kommo in för att se på honom, ja, herr Jessen märkte till och med att främmande och barn genast vände sig till Törres, likasom om han hade varit den främste.
Törres själf var lyckligare än någonsin. Hvarje gång han hörde silfverpenningarne klinga i lådan eller sedlarnas prasslande, då de slätades ut, gick det en ström af glädje igenom honom. Han var i oafbruten värksamhet hela dagen, och snart behöfde han icke längre fråga de andra om någonting.
Men svallningen i detta unga blod satte lif i de andra, i dem som kommo och i dem som gingo samt i själfva affären. Folk fick lust att köpa i denna butik, där det gick så lifligt till, där kunderna smålogo, och där betjäningen flög så flinkt fram mellan disken och hyllorna.
— Nya kvastar sopa bäst, — sade herr Jessen, — men i längden är det ändå ett värkligen bildadt uppträdande, som fängslar den finare publiken.
Fröken Thorsen nickade, men Törres, som också hade hört anmärkningen, hvilket äfven var meningen, sjönk strax några steg lägre ner.
Såsom son till en fattig inhysing, kände han mycket väl rangordningen bland bönderne. Men inför den stora klyftan, som skilde landtfolk och stadsbor var han osäker och villrådig.
Det var icke så mycket de stora allvarliga makterna på stadsbornas sida: religionen och lagen; så mycket hade han sett och lärt i sin ungdom att bonden var ganska inkommen både i knep och krokvägar. Alt som kunde döljas bakom allvarliga ansikten och tunga ord gick bonden lika väl i land med som stadsborna.
Men huru stor skilnad var det icke på den liflighet och det lättsinne, som staden vågade tillåta sig, detta slöseri med stora hus med spegelglasfönster, med fina kläder och dyra nöjen, och penningarne, som dagligen gingo från hand till hand, samt det lätta lifvet och skrattet, ja, huru stor skilnad var det inte på bara skrattet!
Törres kände icke sedan barndomen till något skratt hos allvarligt folk; han mindes icke att modern någonsin skrattade, utom på ett hånfullt sätt, då någonting hade blifvit gjordt på tok. Annars skrattade gossar och flickor af öfverdåd, då de voro tillsammans, hälst i kvällskymningen. Men leenden och skratt för ingenting, såsom det brukades i staden, det kände han icke till hemifrån.
Därför tykte han alt sedan första stunden att alla människor voro så öfvermåttan skämtsamma, och han skämtade och glammade med, men han blef snart fundersam.
Det hände ibland midt under den lifligaste handeln att de fina damerna, då han vid något skämtsamt ord slog till ett skallande bondskratt, plötsligt blefvo mycket sippa och läto de framtagna varorna bli liggande. Det tjänade då till ingenting att han uppbjöd hela sin älskvärdhet; de drogo sig i alla fall tillbaka och gingo sin väg.
Han kände att någonting var på tok, att han stod vid klyftan; och det sved i honom, då han hörde herr Jessen använda ordet: bildad.
Sedan började han lyssna till herr Jessens skratt; det var nästan ljudlöst och invärtes; men han skämtade och log ständigt, och alltid fick han kunderna att skratta.
Fröken Thorsen sade bara tji-tji-tji, då hon skrattade, — ungefär såsom katten, då den nyser, tänkte Törres.
Men på kvällen öfvade han sig i sitt rum framför spegeln; och han blef själf riktigt skrämd, då han öppnade munnen och skrattade, såsom han brukade, så att alla hans starka tänder och hela tandköttet syntes. Det förvånade honom icke att de fina damerna blefvo skrämda för en sådan käke, och samtidigt erinrade han sig att folk hemma på landet vanligen blefvo fula, då de skrattade, dock icke flickorna, men det var i alla fall mycket vackrare då fröken Thorsen sade sitt tji-tji-tji!
Några dagar öfvade Törres sig att skratta sakta utan att gapa upp med munnen, men utan att han själf viste det, kom han därvid att säga tji- tji- tji, och då det första gången skedde i butiken, blef det ett allmänt fnissande. Herr Jessen såg på honom genom sin lorgnett; men då också fröken Thorsen började, vände han sig ifrån dem med en min, som antydde att han lämnade dem båda i sitt värde.
Herr Anton Jessen åt och bodde hemma hos sin mor, som var enka efter en skollärare. Hon hade uthärdat umbäranden och möda för att hålla sin lille Anton så fin och ren som en docka, och det hade lyckats henne. Såsom liten kallades han vanligen „polkagossen“, men nu var han utan tvifvel den vackraste unga handelsbokhållare i staden.
Hans lif hade hittils glidit framåt lugnt och utan hinder. Hans mor försökte efter bästa förmåga aflägsna hvarje sten från hans väg och då han själf var ett mönster af flit och duglighet, blef han inom kort förste bokhållare hos fru Knudsen.
Fru Jessen hade blifvit mycket tidigt gift. Redan medan hennes man var en blek skolgosse med långt hår, hade hon varit hans trolofvade, och så snart han hade tagit sin teologiska examen, gifte de sig.
Redan innan hans lilla hustru hade skänkt honom det första barnet, dukade den svage, sjuklige mannen under för en förkylning, som i ett nu förstörde hans lungor.
Medan fru Jessen efter den lilla gossens födelse var sängliggande, hörde hon den gamle doktorn tala med en släkting till hennes man om den aflidne.
— Ja, — sade läkaren — det var ju vansinnigt af honom att gifta sig; han tålte det inte; det var i själfva värket det som tog lifvet af honom.
Detta kunde hon aldrig glömma. Och från den tid hon vaggade lille Anton i sina armar, tänkte hon blott på huru hon skulle skydda honom.
Hon hade icke råd att låta gossen studera, och hon skulle icke häller ha vågat lämna honom vind för våg bland studenterne i Christiania just under den farliga åldern. Därför blef han i staden och kom på butik. På det sättet kunde hon vaka öfver honom och fick behålla honom i hemmet. Hon sörjde för alt hvad han behöfde och tänkte på förhand ut alt för honom, så att han förblef ett barn i hennes händer, ur stånd att själf bestämma om han skulle ta käpp eller paraply, innan han hade rådfrågat modern. Han råkade i den största förlägenhet om modern inte hade lagt näsduken i den rätta fickan, och ingen annan mat smakade honom än den som modern hade tillredt.
I skolan hade de hanskats obarmhertigt med „polkagossen“, och sårat hans blygsamhet så mycket som möjligt, så att kan hade återvändt till sin renhjärtade mor ännu mera förskrämd och förvirrad.
Men då han blef fullvuxen och fick små svarta mustascher, började han intressera sig lifligt för unga flickor, och de voro mycket tillmötesgående emot honom, därför att han var så fin ock så aktningsfull.
Han blef också snart så där halft förlofvad. Det tykte han mycket om, hälst med ett par tre på en gång; då kände han sig alltid likasom mera säker. Ty om han på allvar tänkte på bröllop och dylikt, så kände han sig alltid beklämd och generad. Han kunde ju ändå aldrig lämna sin mor och sitt trefliga rum bredvid hennes kammare.
Det kom emellertid till fru Jessens öron att de unga butikfröknarna brukade tala om hennes Anton och hans bedrifter. Endast genom försiktiga häntydningar vågade hon utforska eller varna honom; och Anton, som mycket väl förstod det, kände sig högeligen smickrad. Efterhand gick det så att han började smått skryta och lät sin mor förstå att han var en riktigt lättsinnig varelse. Han låtsade vara mycket hemlighetsfull, då han gick ut att promenera, samt frågade med sträng uppsyn om det hade kommit något bref till honom; och om det då fans något, reglade han in sig för att läsa det och var sedan tankfull och suckade så att moderns hjärta bäfvade.
I allmänhet brukade han berätta sin mor alt som hade händt honom under dagens lopp, men på sitt eget sätt, så att fru Jessen stundom fann vissa olikheter emellan värkliga förhållandet och hennes käre Antons skildringar. Sålunda sade hon några dagar efter det Törres Wold hade visat sig i butiken i nya kläder:
— Hvad var det för en vacker ung man jag såg i er butik i dag, Anton?
— Vacker? . . . Tykte du det värkligen, mamma?
— Herre Gud, det kunde väl inte vara han . . . den där bondgossen?
— Jo, mamma.
— Var det han? . . . den stackars rödhårige gossen, som du har beskyddat . . . ?
— Och som jag har snyggat upp, — sade Anton och skrattade kort.
— Nej, ett sådant misstag! — utbrast modern. — Han är ju en riktig vacker karl.
— Åh mamma! Han ser ju så simpel ut.
— Naturligtvis, — bekräftade modern och slog genast om i en annan ton. Han var ju icke sådan som hennes Anton; man såg ju strax skilnaden. —
I det dagliga lifvet i butiken låtsade herr Jessen länge icke märka huru Törres växte. Han behandlade honom ständigt såsom en underordnad. Då herr Jessen till exempel med känd talang ordnade fruntimmersartiklarne i det stora fönstret åt hufvudgatan, lät han Törres springa från ena ändan af butiken till den andra för att söka rätt på de tyger och de färger herr Jessen behöfde. Och medan Törres oförtrutet gjorde sitt bästa och själf med uppmärksam blick följde hvarje detalj, stod herr Jessen tillbakalutad och plirade med ögonen för att iakttaga effekten på den stora sluttande utställningsskifvan innanför rutan.
Men i fröken Thorsens hjärta kändes det så underligt; det var nästan som om det hade velat dela sig i två delar.
Hon älskade och beundrade visserligen herr Jessen öfver måttan och för evigt, men för det första var han så underlig och så ojämn. Den ena dagen kunde hans blick vara så öm och han kunde stryka henne så smekande öfver axeln, då han gick förbi. Följande dag sade han iskallt: „Fröken Thorsen!“ och tyktes med flit vilja visa sig afvisande.
Och för det andra var det någonting särskildt med herr Wold. Det var så egendomligt att ha den store, kraftfulle mannen i sin närhet hela dagen och till och med såsom ett slags lärjunge, som hon skulle undervisa. Hvarje ögonblick måste de tillsammans böja sig öfver en låda eller hon fick lof att hviska honom ett pris i örat, då det var fullt af folk och skyndsamt.
Dessutom började Törres visa henne en tämligen otvätydig uppmärksamhet. Han trykte hennes hand, då han fick tag i den, och det hände att han helt omotiveradt lät sin hand glida öfver henne, då de gingo förbi hvarandra. Han var sannerligen bra mycket modigare än herr Jessen, men icke på långt när så bildad.
Hvad Törres själf beträffade, så bedref han denna kurtis till hälften i distraktion, därför att han hade vant sig att vara älskvärd mot flickorna.
Men han hade också strax förstått det stumma spelet mellan herr Jessen och henne. Han tänkte att det var ett gammalt tycke, så att det för honom vore lönlös möda; . . . och dessutom var han redan upptagen på annat håll.
Under den första tiden då han arbetade så träget både med kroppen och icke mindre med hufvudet, var han så trött, att han gick till hvila så snart han hade räknat sina penningar, och sof som en sten.
Men efter ett par månaders förlopp hände det en lördag middag att den stora Berta, som hvarje dag serverade honom hans goda mat i köket, ropade någonting efter honom, då han skulle gå ner i butiken igen.
Han stannade midt i dörren och frågade:
— Sade du någonting?
— Ne—ej, . . . det kan vara detsamma, — svarade Berta.
— Hvad var det då?
— Jag ämnade bara fråga om det inte brukades i din hemtrakt att gossarne gingo och hälsade på flickorna på lördagskvällen?
— Jo, — svarade Törres och såg på henne.
— Jaså, ja, ja, — svarade Berta och vände sig bort samt skurade på en gryta så att det skramlade.
En så älskvärd inbjudning hade Törres icke kunnat motstå.