Jakob/Kapitel 3
| ← II. |
|
IV. → |
III.
Gustaf Kröger hade kommit till staden såsom ung kandidat för att bli fullmäktig hos byfogden: men han hade i stället gjort det bästa partiet i hela staden, då han förlofvade och gifte sig med den rike Brandts dotter.
Han var en begåfvad och glad ung man, för hvilken det hade gått ganska lätt att förälska sig i den stillsamma småstadsfröken med de myckna penningarna. Och han tvekade icke ett ögonblick att slå alla andra planer ur hågen, då gamle Brandt föreslog honom att inträda i affären. Han fäste sig icke häller vid sina vänners spådomar att han icke skulle hålla ut i den lilla staden. Gustaf Kröger menade tvärtom att han skulle sätta lif i staden, höja den till friare åsikter och ett friare umgängessätt.
För detta hade han kämpat öfver tjugu år från det ena nederlaget till det andra, tils också han var kufvad och hans glada lynne förstördt, och tils hvardagslifvet hade förbittrat hans lif så, att han någorlunda passade i den lilla staden.
Ty hans hustru hade varit en genuin småstadsbo; uppvuxen såsom en rik mans dotter och med hvarje fiber fastvuxen i den sura jordmånen, trotsade hon stilla och gudfruktigt alt hos mannen, som hade någon anstrykning af främmande glädje eller främmande kultur. Den stillsamma varelse, med hvilken Gustaf Kröger hade förlofvat sig, hade i själfva värket endast haft en enda svaghetsperiod, den då hon förälskade sig i den vackra, världsligt sinnade fullmäktigen. Men då hon hade fått honom, gjorde hon bot och bättring, och sparade inga ansträngningar för att få honom att följa med. Alt ifrån första stunden kommo de därför icke riktigt öfverens, tils det med åren gick därhän, att herrn gick på klubben och frun satt hemma och skötte om sin själs välfärd.
Det hade sålunda i långa tider varit tyst och stilla i de stora rummen i Brandtska huset, och dammet lade sig öfver ljuskronor och gamla mörka mahognymöbler, tils frun för ett par år sedan dog och blef begrafven under stort deltagande, såsom en ovanligt framstående kvinna i församlingen.
Deras enda barn Julie var vid moderns död en fullvuxen flicka, blek och fin med rödaktigt hår. Hon hade alltid känt sig mest dragen till modern, hvars bekymmer och religiösa surmulenhet öfverensstämde med den tråkiga skolan, den unga flickans betrykta sinnesstämning under konfirmationstiden och den fysiska utvecklingens obehag.
Men senare såg det ut såsom om faderns natur alt mera hade utvecklats inom henne. Hon kom hem från en pension i utlandet såsom en lefnadsglad och modig ung dam, till stor sorg för hennes mors många väninnor, som alltid hade haft så godt hopp om den tvära lilla Julie, som så tidigt blef allvarlig.
Därtill kom att Julie fick en väninna i en ung fru, som hade flyttat till staden, en väninna, som genast skilde Julie från de bekymrade damerna.
Fru Steiner hade, då hon var helt ung, gift sig med en grosshandlare i Christiania, men då hon strax kom under fund med att hennes man viste besked om saker, som hon icke hade riktigt reda på, så förstod hon att hon var bedragen och beslöt att uppoffra sig för att hämnas den kränkta kvinligheten, så att åtminstone en man skulle bli straffad för männens osedlighet.
Efter ett helt års ifriga ansträngningar dref hon sin man så långt, att hon med lätthet erhöll skilsmässa, och nu lefde hon, med ett rikligt understöd för sin konst, — det visade sig nämligen att hon hade goda anlag för målning, — i förväntan på en sedlig man, hälst en konstnär, med hvilken hon kunde gifta sig.
Då Julie Kröger kom hem från utlandet, blef hon strax uppmärksam på fru Steiner, det enda fruntimmer i staden, som hade en europeisk snitt, tykte hon. De gjorde hvarandras bekantskap och blefvo snart oskiljaktiga väninnor. Julie gick hos henne och lärde sig måla; hon hade nämligen också anlag, ehuru inte så stora som fru Steiner, och i gengäld öppnades dörrarne till det Krögerska huset för den vackra frun från hufvudstaden, hvilken i småstaden hade väkt allmän förargelse.
Hen Gustaf Kröger tog med glädje emot henne nu, då han efter sin hustrus död hade fått fönster och dörrar upp igen. Hon var just en dam efter hans sinne, munter och oförskräkt, en dam, med hvilken man kunde tala om alt möjligt, i hög grad intagande och likväl säker gent emot männen, likasom en som hade pröfvat alt och viste besked.
Tant Sofie, Krögers äldre syster, var den enda i huset, som icke kunde fördraga den vackra frånskilda frun.
— Det är inte därför att hon är så fri i sitt sätt och talar om alt det oanständigaste som fins, — sade tant Sofie.
— Ja, men tycker ni inte stundom att det går för långt? — frågade fru Knudsen och rodnade, såsom hon så lätt brukade göra.
— Visst inte, visst inte, — inföll tant Sofie och rätade på sin fylliga figur. — Det är nog bra att det talas om sådana saker, det gör alla godt, inte minst de unga flickorna.
— Tror ni värkligen att det gör Julie godt att. . . . ?
— I det afseende skadar det inte Julie att umgås med fru Steiner, men det som förargar mig, — sade tant Sofie och böjde sig ner öfver sitt arbete, — det är den tvärsäkra min hon antar, likasom om hon kände alla kärlekens och äktenskapets mysterier. . . .
— Ja, men hon har ju varit gift.
— Pytt! — Tant Sofie gjorde en hånfull grimas — Det är minsann ingenting att tala om. Hon gift! . . . Nej, men en kvinna, sådan som ni, fastän ju er man var så mycket äldre. . . .
Fru Knudsen rodnade åter, men lyckligtvis kom en tjänsteflicka in och bad fröken Sofie komma ut i köket.
I solongen voro lampor och ljus tända, likasom om det väntades flere gäster. Fru Knudsen satt lugn och allvarlig vid sitt handarbete; hon var alldeles såsom hemma i det Krögerska huset. Det hade aldrig varit någon konkurrens mellan de båda grannbutikerna, fastän de småningom hade börjat sälja ungefär samma varor. Men Cornelius Knudsen hade börjat sin bana hos gamle Brandten, och med dennes bistånd öppnat en egen affär, då den Brandtska handeln öfvergick till modevaror och lyxartiklar. Och efter många års arbete hade hvardera butiken sina särskilda kunder, Brandts var den gamla, fina affären, och Cornelius Knudsen hade alt möjligt att sälja åt smått folk.
Därför hade det varit Gustaf Kröger, som hade ordnat den unga enkans affärer, då Knudsen dog. Han fortfor att skrifva på hennes växlar och hjälpte henne hvarje år med räkenskaperna. De personer, som trodde att fru Knudsen icke ville ha den lille Jessen, voro öfvertygade om att hon skulle sluta såsom fru Kröger, ty alla voro ense om att en så vacker och välbärgad enka skulle gifta om sig.
Och då Gustaf Kröger trädde in i sin salong och såg henne sitta så hemmastadd vid hans bord, sade han utan att betänka sig, såsom han brukade:
— Det kommer nog att sluta med att det där blir er plats för lifvet. . . . Ni kan inte tänka er huru bra ni tar er ut.
Hon viste icke hvart hon skulle se, medan hon förklarade att tant Sofie just hade gått ut; och han å sin sida blef också het om öronen, men han slog bort altsammans med skämt, såsom han brukade, då han sällskapade med den unga enkan. Och de satte sig att språka helt otvunget, tils Julie kom hem med sin väninna, fru Steiner och Jolla Blom, som de olyckligtvis hade mött just utanför huset.
Kort därpå infann sig också öfverläraren Hamre för att spela schak med Kröger, men det blef icke af, ty i nästa ögonblick var hela sällskapet inbegripet i ett ifrigt samtal om dagens stora händelse.
— Det har blifvit bevisadt att männens otrohet är värst för dem själfva, — sade fru Steiner och lutade sin smärta gestalt med det tätt åtsittande jerseylifvet tillbaka i länstolen.
— Såå? — svarade öfverläraren med en ytterst betänksam min. Han var en liten besynnerlig herre med ett par stora ögon, som ingen kunde bli klok på.
— Det är alldeles säkert att männens omåttlighet kommer att förstöra dem innan kort, — totalt!
Hon talade i den tvärsäkra Christianiatonen, som icke tålte några invändningar.
— Hvem har bevisat det, fru Steiner?
— Statistiken.
— Åh! — sade öfverläraren och strök sig öfver håret. — Det var en svår auktoritet.
— Men det fins också bra människor på andra sidan, — menade Gustaf Kröger. — Då hustrun sätter sig på tvären, kommer turen till tjänstekvinnan, säger Luther.
De andra skrattade, men Jolla Blom, som lyssnade uppmärksamt för att icke gå miste om ett enda ord, knykte Julie i sidan och sade halfhögt:
— Inte den riktiga; det är inte den riktiga.
— Jo, fröken! Mårten själf, som hvilar i Sachsens jord.
— Luther! — sade öfverläraren belåten och gnuggade sina händer. — Det är också en god auktoritet.
Fru Knudsen såg ner på sitt arbete, men tant Sofie, som hade kommit in igen, sade:
— Ja, det fins nog hustrur, som inte äro bättre värda.
— Nej se det kan ingen påstå, som känner männen, — inföll fru Steiner och blef strax allvarlig.
— Känner männen . . . hvasa? . . . känner männen! — sade tant Sofie spetsigt, men hon hittade icke på någonting riktigt skarpt till fortsättning.
— Kärleken bör inte förnedras, — sade Julie med tonvikt, men blef i detsamma eldröd i ansiktet.
— Kärleken! — svarade hennes far. — Du menar äktenskapet, barn.
— Ja, det är väl. . . . — Hon ville säga att det var detsamma, men häjdade sig och blef ännu mera förvirrad.
Men fru Steiner kom henne strax till hjälp.
— Hvem förnedrar väl kärleken mera än männen? — sade hon.
— Kvinnorna, — svarade Gustaf Kröger, och alla de andra skrattade, fastän han förklarade att det var allvar.
Man satte sig emellertid till bords, och samtalet blef afbrutet. Hvar och en språkade med sin granne, medan man åt.
— Jaså, det är kvinnorna? — utropade fru Steiner plötsligt och började åter skratta. — Om ni ändå en gång ville tala allvarsamt, herr Kröger!
— Det är mitt allvar!
— Men ni vill väl inte påstå att hustrurnas otrohet . . .
— Vi talade om att förnedra kärleken, och det göra många hustrur, som icke bry sig om att vara otrogna.
— Så-å? — inföll öfverläraren.
— Tro du mig, — svarade Kröger — om hustrurna bättre hölle kärleken i hälgd, om de aktade sig för att låta hvardaglighet och vana vinna insteg i äktenskapet, så . . .
— Det där känner jag igen, — inföll fru Steiner åter stridsfärdig. — Hustrun får aldrig tröttna att smycka sig för att ständigt fängsla sin pascha medels nya koketta påfund. Det fordrar man af en utsliten mor, som kanske inte ens har råd därtill. . . .
— Erfarenheten motsäger er, fru Steiner! De tvära, motsträfviga hustrurna finnas vanligen i de högre samhällslagren, medan arbetarenes och fattigt folks hustrur på ett helt annat sätt hålla den kärlek i hälgd, som utgör det enda, hvarmed de kunna belöna sina män, hvilka arbeta för familjen.
Fru Steiner tykte icke om den vändning samtalet tagit, isynnerhet då hon kände tant Sofies blick riktad på sig. Hon vände sig hastigt till öfverläraren.
— Tar ni också parti emot de arma, bedragna hustrurna? — frågade hon.
— Gud bevare mig för att ta parti för någon, svarade öfverläraren; jag vet ju hvarken ut eller in på mig. Men hvad säger tant Sofie om bedragna?
— Fru Steiner hviskade halfhögt åt tant Sofie:
— Skola vi nu få besked af gamla jungfrur?
Tant Sofie uppfattade det mycket väl och började, därför, skakande på hufvudet till tecken på att hon drog ut i strid:
— Jag skulle vilja säga åt många hustrur, som beklaga sig öfver männens otrohet, detsamma som Salomo sade åt mannen, som frågade hvad han skulle göra för att bli älskad. Salomo svarade bara ett enda ord, och det var: älska!
— Ja, kanske vi nu ha fått nog af både mat och visdom, — sade värden och reste sig från bordet.
— Mat ha vi väl fått tillräckligt, men Gud hjälpe oss med visdomen! — svarade öfverläraren och såg från den ena till den andra. Det var hans svaga sida att hålla sådana samtal i gång. — Månne den där historien om Salomo är faktisk?
Men tant Sofie hade redan gått ut i köket, mycket nöjd med sig själf; och de unga damerna slogo sina kloka hufvuden ihop. Fru Steiner och Julie skrattade åt Jolla Blom, som ville veta besked och ha förklaring öfver alt, för att icke gå miste om någonting af det obehagliga samtalet. Fru Knudsen satte sig igen vid sitt arbete, medan herrarne började spela schack nere vid kakelugnen.