Jenny/Del II/Kapitel 01

←  Kapitel XI

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel I

Kapitel II  →

I.

Då Jenny skyndade över perrongen i Fredrikshald för att få litet kaffe i restaurangen, stannade hon ett ögonblick. Det var en lärka, som drillade över hennes huvud.

Hon slöt ögonen ett tag, då hon satt vid fönstret i kupén. Hon längtade allt dit till södern igen.

Tåget susade förbi små nyckfullt remnade och brustna bergknallar av granit. Fjorden tindrade fram ibland i glimtar av obrutet, lysande asurblått. Uppefter fjället hakade furan sig fast med eftermiddagssol på röda, kärnfasta stammar och mörkgröna metallblanka kronor. Det var som om allting skinit efter badet under snösmältningen. Småbäckar yrde utefter banlinjen, och lövträdens nakna kronor lyste mot luften.

Det var så olika mot våren i södern. Och hon längtade efter den — med dess långsamma sunda andedrag, dess färgers milda glädje. — Dessa färgfanfarer påminde henne om andra vårar — med vildare längtan mot heta fröjder, som ej stämde med hennes lugna lycka nu.

Å, våren där nere med den lugnt groende grönskan på den väldiga slätten. Bergen stodo omkring med stränga, fasta linjer. Människorna hade röjt av skogen och lagt sina murkrönta stengråa städer på höjderna och planterat sina silvergråa olivlundar nedför sluttningarna. Livet hade i årtusenden klättrat uppför bergväggarna och bergen hade tålmodigt burit de små liven på sitt sköte och ändå med en evighet av ensamhet och ro lyft hjässan mot himlen. — De stolta stränga linjerna och färgernas dämpade silvergrå, gråblå och gröngrå — de urgamla städerna och den långsamt framskridande våren — trots allt som var sagt om söderns larmande liv, det var som om man drog livsandan i lugnare, sundare tempo där än här. Trots vårens yra välde därute — var det i alla fall lättare där nere att nödgas veta — att vårböljan sköljde över — förbi.

Å, Helge! Hon längtade efter att vara där nere hos honom. Det var så långt borta — så längesedan alltsammans. Inte en vecka sen — och ändå var det nästan som om hon drömt det hela. Som om hon aldrig varit borta härifrån.

Så underligt att hon hade varit där. Och inte här och sett och känt det hela — att den vita, fredliga, frostblanka vintern vek — att den torra, stärkande, ljusblå luften blev mättad med silverren, fuktig ånga mitt på dagen och stod darrande över marken. Luften skälvde och alla linjer skälvde upplösta, men färgerna stodo skarpa och brännande — liksom nakna tills kvällen kom och allting frös under ett valv av blekgrönt, tärande ljus, som varade evinnerligt länge —

Lille gossen min, vad gör du nu månntro? — Jag längtar så efter dig — jag kan nästan inte tro på, ser du, att jag har dig. Jag vill vara hos dig — jag vill inte gå ensam och längta efter dig hela den långa, förfärliga, ljusa våren —

Upp genom Smaalenene låg det strimmor av halvsmält snö i skogsbrynet och under stengärdena. Den visset bruna marken och de upplöjda åkrarna bredde ut sig med milda färger, och här, där himlakupolen kunde välva sig vidare, bleknade det skrämmande starkt blåa blitt ned mot horisonten. Skogsåsarnas låga våglinje sträckte sig långt borta mer de enstaka, fristående trädgrupperna tecknade sitt spetsverk av grenar mot luften.

De gamla gråa gårdarna skeno som silver och de nya, röda uthusen brunno i färgen. Granhultet lyste saftigt olivgrönt och björkdälden stod rödviolett däremot och aspstammarna ljusgröna.

Åja, det var våren. De hetsiga färgerna brinna en liten stund tills allt blir tindrande guldgrönt och skiner av livssaft en stund för att mörkna och mogna till sommar på några veckor. — Våren, då ingen lycka är lysande nog.

Kvällen sjönk medan tåget susade vidare. De sista, långa, röda solstrålarna sköto fram över randen av en ås. Så blevo där bara kvar på den molnfria himlen ett gyllene skimmer, som slocknade oändligt långsamt.

Då tåget körde ut från Moss stodo åsarna kolsvarta mot den klargröna himlen. Och speglingen blev ännu svartare, genomskinligt svart i den glasgröna fjorden. En enda stor gyllene stjärna stod över åsen och dess bild där nere i vattnet rann ut som en tunn ström av guld.

Hon måste tänka på Fransiskas nattbilder. Färgernas liv sedan solen gått ned var det som Cesca helst försökte att måla. Gud vet, hur hon i grunden hade det. För resten arbetade hon mycket den sista tiden. Jenny kände en smula samvetsagg — de två sista månaderna hade hon knappast sett Cesca — och ändå hade det ett par gånger flugit igenom henne — Cesca hade det visst svårt. — Men alla Jennys goda föresatser att nu skulle hon se och försöka tala med Cesca en gång, de hade liksom dunstat bort och inte blivit något av.

Det var mörkt, då hon kom till staden. De voro nere vid stationen och togo emot henne, modern, Bodil och Nils.

Med modern var det som om hon sett henne för en vecka sen. Men fru Berner grät, då hon kysste dottern: »Välkommen hem, söta barnet mitt — Gud välsigne dig!»

Men Bodil hade blivit så stor. — Hon såg vuxen och säker ut i sin långa promenaddräkt. Och Kalfatrus hälsade en smula främmande på henne.

Luften på Jernbanetorget var något för sig självt i hela världen — lukten av ruttet havsvatten, kolrök och sillake.

Droskan skramlade uppåt Carl Johansgate, förbi de kända husen. Modern frågade henne om resan och var hon legat över natten. — Jenny satt där med en sällsamt vardaglig känsla. Det var som om hon aldrig varit borta. Barnen på baksätet sade aldrig ett ord.

Uppe vid Wergelandsveien, utanför en trädgårdsport stodo två unga människor och kysste varandra under en gaslykta. Över slottsparkens nakna trädkronor stod himlen djupblå och klar med ljuset av några få glindrande stjärnor. Jenny kände en doft av multnat löv slå emot sig i kvällen — en fläkt från gamla längtansfyllda tider.

Vagnen höll framför porten hemma — ett stort stenhus bortåt Haegdehaugen. Det var ljus i mjölkbutiken på nedra botten och »delikatessen» tittade ut, då hon hörde vagnen skramla och ropade goddag och välkommen åt Jenny.

Ingeborg kom stormande ned för trapporna och omfamnade henne. Så susade hon lika fort upp igen med systerns handkoffert.

Det var dukat tebord i vardagsrummet. Jenny såg sin servett med faderns gamla silverring på den vanliga platsen — bredvid Kalfatrus i soffan.

Ingeborg störtade ut i köket och Bodil följde Jenny in i hennes lilla kammare åt gården. Ingeborg hade fått disponera rummet medan Jenny var utomlands och hon hade inte hunnit röja undan allt sitt ännu. På väggarna sutto en hop brevkortsporträtt av skådespelare och Napoleon och Madame Recamier hängde på var sin sida om Jennys gamla empirespegel och pelarbyrån.

Jenny tvättade sig och kammade om sig. Hon kände sig så otäck i huden efter resan — for ett par gånger över ansiktet med pudervippan. Bodil luktade på pudret — om det var parfymerat.

De gingo in till tebordet. Ingeborg hade i all tysthet lagat något varmt. Hon hade gått i hushållsskola i vintras. Härinne under lampan såg Jenny att småsystrarna hade fått de tjocka krusiga flätorna uppbundna i nacken med vit sidenrosett. Ingeborgs lilla mulattfysionomi hade blivit litet tunnare och blekare, men hon hostade inte nu.

Åjo, nu såg hon det. Mamma hade åldrats. Eller kanske inte — kanske att hon bara inte lagt märke till det, under alla de år, som hon gått här hemma och sett henne var dag — att de fina rynkorna i moderns vackra blonda ansikte blevo fler och fler och att den långa, flickslanka gestalten blev litet lutande och skuldrorna spetsiga. Hon hade ju hört från det hon blev vuxen att mamma såg ut som hennes litet äldre, vackrare syster.

Det blev talat om allt som hänt hemma under detta år.

»Varför tog vi inte bil hem?» sade Nils plötsligt. »Det var nedrigt fånigt»

»Ja, nu är det för sent att gorma över det, din grabb.»

Jenny måste skratta.

Bagaget kom och modern och småflickorna följde andlöst uppackningen. Ingeborg och Bodil bar in på rummet och lade in i byrålådorna. De kände nästan andäktigt på de broderade underkläderna, som Jenny sade att hon köpt i Paris. Och de jublade över gåvorna — råsiden till sommarklänningar och venetianska pärlkedjor. De stodo framför spegeln och provade sidenet över skuldrorna och halsbanden på håret.

Bara Kalfatrus frågade efter hennes tavlor och lyfte på locket till blecklådan med dukarna.

»Hur många har du, Jenny?»

»Tjugusex, men det är mest småbitar.»

»Du skall väl ha separatutställning för dig själv då?»

»Jag vet inte riktigt, du — jag har nog tänkt på det.»

Småflickorna hade diskat och Nils hade gjort det bekvämt åt sig på soffan i vardagsrummet. Fru Berner och Jenny sutto kvar inne i dotterns rum med en extra kopp te och en cigarrett.

»Hur tycker du Ingeborg förefaller?» frågade modern ängsligt.

»Hon är frisk och livlig — ser inte så dålig ut heller. Men naturligtvis, det är ju inte att skämta med vid hennes ålder. Vi får se till att hon kommer på landet tills hon blir riktigt frisk igen, mamma.»

»Ingeborg är så söt och snäll alltid — och munter och trevlig. Och så flink i huset. Jag är så rädd för henne, Jenny. Jag tror att hon dansade för mycket i vintras och var för mycket ute och kom för sent i säng. Men jag hade inte hjärta att neka henne något. Du hade det så trist, Jenny, och jag såg nog att du saknade nöjen och glädje. Jag var säker på att både du och pappa skulle ha gett mig rätt, att jag lät barnet roa sig medan hon kunde.» Fru Berner suckade: »Stackars mina små flickor! Slit och arbete, det är ju vad som väntar dem. Vad skall det bli av, om de till på köpet blir sjuka för mig. Jag kan ju göra så lite för dem, barnen mina.»

Jenny böjde sig över modern och kysste tårarna från de vackra, barnsliga ögonen. Och hon lutade sig emot henne — längtan efter att visa ömhet och ta emot ömhet, och hågkomsten av tidigare barndomsdagar och medvetandet om att modern inte hade känt hennes liv, dess sorger förr och lyckan nu utlöste sig i en beskyddande ömhet. Fru Berner tryckte sig till dotterns bröst.

»Seså — inte gråta, mamma — det reder sig nog skall du se. Nu blir jag ju hemma tills vidare. Och så har vi ju lyckligtvis lite kvar av faster Kathrines pengar.»

»Ja, men Jenny, dem måste du ju ha för din utbildning. Jag har så småningom kommit till den insikten — skall du veta, att du inte får hindras i ditt arbete. Det var en sådan glädje för oss alla, att du fick sälja den där tavlan i höstas.»

Jenny smålog. Den tavlan som blivit såld, och de par ord som stått i tidningarna om henne — det var som om hela familjen sett på hennes målning med andra ögon efter det.

»Det reder sig nog, mamma, alltsammans. Jag kan nog förtjäna något extra, medan jag är hemma. — Ateljé måste jag ha», sade hon efter ett ögonblick. Och hon tillade hastigt förklarade. »Jag måste måla mina tavlor färdiga på ateljé, ser du.»

»Ja, men —» modern såg helt förfärad ut. »Du kommer väl att bo hemma, Jenny?»

Jenny svarade inte strax.

»Jag tycker inte att det går an, barnet mitt», sade modern. »En flicka kan inte bo ensam på en ateljé.»

»Nej, du förstår, jag kan bo här», svarade Jenny.

Hon tog fram Helges fotografi, då hon blivit ensam, och så satte hon sig att skriva till honom.

Det var bara ett par timmar, hon hade varit hemma. Men allt det som hon levat därnere hade blivit så oändligt avlägset och sagolikt. Så utan sammanhang med hennes liv här i hemmet — förr. Och nu.

Brevet blev bara klagande längtan.