Jenny/Del II/Kapitel 09

←  Kapitel VIII

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel IX

Kapitel X  →

IX.

Gunnar Heggen och Jenny Winge skulle ha utställning tillsammans i november. Han kom till huvudstaden av den anledningen. Under sommaren hade han legat nere i Smaalenene och målat röd granit och gröna granar och blå himmel. Sedan hade han gjort en tur till Stockholm och fått sälja en tavla där.

»Hur har Cesca det?» frågade Jenny. De sutto uppe hos henne på förmiddagen och drucko pjolter.

»Ja, Cesca ja» — Gunnar tog en klunk ur sitt glas, rökte och såg på Jenny och Jenny såg på honom.

Det var så underligt att sitta tillsammans med honom igen och tala om människor och ting, som hon kommit så långt bort ifrån. Det var som om det skulle ha varit i ett land långt borta på andra sidan om alla världshav, som hon hade känt honom och Cesca — levat med dem och arbetat med dem och varit glad tillsammans med dem.

Det öppna, solbrända ansiktet hans, och den sneda näsan. Han hade fått ett slag över den då han var barn. Det var det som räddat Gunnars fysionomi, sade Cesca — annars skulle han ha varit den mest sötsliskiga Adonistyp. Det hade hon sagt därborta i Viterbo.

Det låg något i det — drag för drag var han i grunden en Adonis. Med den låga och breda pannan under den brunvågiga luggen, de stora, stålblå ögonen och den röda fylliga munnen full av blanka, vita tänder. Han var solbränd ända ner på den runda, kraftiga halsen och hans axelbreda, något korta gestalt var nästan brutalt välskapad och muskelfast. — Den sinnliga munnen och de fylliga ögonlocken hade likväl ett förunderligt oskyldigt, oberört uttryck och han kunde småle så oändligt förfinat. Hans händer voro ett par riktiga arbetarnävar med tjocka senor och grova leder på de korta fingrarna men han rörde dem på ett egendomligt levande och behagfullt sätt.

Han hade blivit litet mager — men han såg sund och belåten ut och hon själv kände sig så trött och otillfredsställd. Han hade arbeta hela sommaren och läst grekiska tragedier och Keats och Shelley, då han inte målade.

»Men jag har lust att läsa de tragedierna i orginal», sade Gunnar, »så jag får lov att lära grekiska och latin.»

»Herre Gud!» sade Jenny. »Jag är rädd för att det är så mycket, som du absolut måste lära för att få fred i din själ, så att du inte får tid att måla till slut — utom på fristunder.»

»Ja, men jag måste lära det, Jenny. Jag skall nämligen skriva några artiklar.»

»Du också! Skall du också skriva artiklar nu?» — Hon skrattade.

»Ja, en hel rad om en hel massa saker. Och bland annat om det att vi måste få in i skolan igen både grekiska och latin — vi får se till att vi får lite kultur här uppe också.»

»Å, fanken i det!» sade Jenny.

»Ja, just, fanken i det! För det kan inte gå på det här sättet längre att vår nationella symbol skall vara ett rosigt grötfat med några utskurna krusiduller — som ska betyda en klumpig efterbildning av den tarvligaste av alla stilarter — rokokon.

Ja för det är på det viset som vi äro nationella här uppe, ser du. Du vet att det berömligaste som kan sägas om någon här i landet — konstnär eller annan framstående person — är att han har brutit. Brutit med skola eller tradition eller vedertagna begrepp om folkskick och vanliga civiliserade människors uppfattning om passande uppförande och anständighet. Nu har jag emellertid lust för en gångs skull att bemärka att under våra förhållanden häruppe vore det för visso mera förtjänstfullt om någon sökte att knyta förbindelser — tillägna sig — taga byte och släpa hem till vår håla litet av de hopade skatter, som man kallar kultur ute i Europa.

Bryta, ser du — ett litet led ut ut sammanhanget därute — knipa ett enstaka monument ut ur en stil, rent bokstavligt talat — och det samma när det gäller någon kulturell strömning — och tälja om det och spika på det efteråt så klumpigt och fult att det blir oigenkänneligt till sist, och så skräna att det är originellt och patent, nationellt norskt —.»

»Ja, ja, men de där synderna begicks ju på den tiden, då den klassiska bildningen officiellt var grundvalen för all bildning här uppe.»

»Ja visst ja. Men det var bara en liten bit av klassicismen. Ett brottstycke. Lite latinsk grammatik och sådant där. Aldrig har vi här hemma haft hängande några bilder av det, som man kallar den klassiska andan bland verken av våra dyrbara förfäder. Men så länge vi inte har det, så äro vi utanför Europa. Känner vi inte grekernas och romarnas historia som vår egen kulturs äldsta historia, så har vi inte europeisk kultur. — Det kan ju vara precis detsamma, hur den historien i verkligheten var, men så som den har blivit överlämnad till oss — krigen mellan Sparta och Messene till exempel — faktiskt var det ju bara några halvvilda stammar av getaherdar som lågo i fejd med varandra för längesedan. Men enligt traditionen, sådan som vi har den äro de det klassiska uttrycket för den drift, som gör att ett sunt folk hellre låter hugga ner sig till sista man än den tål våld på sin individualitet och på rätten att rå sig själv — Ja, Herre Gud, vi har ju inte slagits för vår ära på många hundra år, och proppat buken full med några millioner hästlass med pannkaka och gröt sedan dess — perserkrigen voro ju naturligtvis i grunden någonting ganska smått — men för ett livsdugligt folk betyder Salamis och Termopyle och Akropolis blomstringen av alla de ädlaste och sundaste instinkter som finnas och orden kommer att lysa så länge som de instinkterna har värde — och ett folk tror att det har egenskaper att hävda och en nutid och en framtid att vara stolta av. — Och så länge kan en skald skriva en levande dikt om Termopyle och fylla den med sina egna levande känslor. Leopardis ode till Italien — minns du att jag läste det för dig en gång?»

Jenny nickade.

»Det är lite retorik i det — men Gud i himmelen, vad det är vackert — är det inte? — Minns du det där om Italia, den skönaste kvinna, som sitter fängslad i stoftet med upplöst hår och fäller tårar ned i sitt sköte. — Och hur han önskar att han vore en av de unga grekerna, som gick mot döden i Termopyle, muntra och lustfyllda, som till dans. Och deras namn äro heliga och Simonides sjunger döende jubelsånger från toppen av Antelos —

Och alla de gamla härliga berättelserna är som symboler och parabler, som aldrig kan bli gamla. Tänk bara på Orfeus och Euridike — så enkelt: kärlekens tro som vinner till och med över döden — och ett enda ögonblicks tvivel så är allt förlorat. Men här i landet känner man ju bara en operett om det —.

Engelsmännen och fransmännen de har kunnat bruka de gamla symbolerna till ny och levande konst de. Därute har det ändå under deras bästa skeden kommit till världen människor som hade drifter och känslor så kultiverade, att de kunde växa sig så starka att Atridernas öde blev begripligt för dem och grep som en verklighet. Svenskarna också — de har ännu levande samband med klassicismen. — Vi har aldrig haft det. Vad är det till exempel för böcker vi läser här — och skriver också. Solskensberättelser om könlösa maskeradfigurer i empirdräkter — danska struntböcker, som inte kan intressera ett manfolk över sexton år, om han inte har nödgats anlägga vita bandet. Eller också dillar där en gröngöling om det mystiska, evigt kvinnliga hos en liten flicksnärta, som är näsvis mot honom och lurar honom, därför att han inte har tillräckligt med sunt förnuft som man för att inse att hela rebusen oftast skulle lösas bäst med en god portion av spanskt rör.»

Jenny skrattade. Gunnar gick av och an på golvet.

»Hjerrild ligger nog och strävar igenom någon bok om sfinxen nu. — Tillfälligtvis har jag lärt känna damen en smula. Nåja, det var ju inte så allvarligt med mig heller att jag skulle vilja nedlåta mig till att klå upp henne! Men jag var i alla fall så pass förtjust i henne att jag tyckte det var vämjeligt. Jag fick lite kväljningar av det, då jag uppdagade henne. Men jag har arbetat bort det, förstår du.

På det hela, ser du Jenny, så tror jag inte att det finns någonting, som man inte kan arbeta sig ifrån.»

Jenny satt tyst en stund.

»Nej, men du, Cesca då», sade hon därefter.

»Cesca, ja! Ja, hon har visst inte tagit i en pensel sen hon blev gift. Då jag var uppe hos dem kom hon själv och öppnade — de har ingen jungfru — med ett köksförkläde på magen och en sopkvast i handen. De har en ateljé och två små skrubbar och i ateljén kan de ju inte arbeta båda två naturligtvis, och för resten tog skötseln av huset hela hennes tid, sade hon. Den första förmiddagen då jag var där, låg hon och kravlade på golvet hela tiden — Ahlin var ute. Först sopade hon med en kvast och sen kröp hon runt omkring och rotade under möblerna med en hartass efter några små damtussar i vrårna, och så skurade hon, och så dammtorkade hon, och Gud nåde oss, så tafatt hon bar sig åt med allting. Så gick jag ut med henne och köpte mat till middagen — jag skulle äta middag hos dem — och så kom Ahlin — och hon ut i köket — och då äntligen maten var färdig, så voro hennes små lockar alldeles svedda — men middagen var för resten inte så dålig. Och så diskade hon — så tafatt och opraktiskt — rände bort och sköljde vartenda kärl i vattenledningen — ja, Ahlin och jag hjälpte till; jag gav henne en hel del goda råd och vinkar vet du —

Så bad jag dem äta kväll ute med mig — Cesca stackare satt bara och fröjdade sig åt att hon slapp att laga maten och diska.

Kommer det nu till på köpet barn — och det gör det väl — så kan du vara viss på att Cesca är färdig med målningen. Och det är vid Gud synd — jag kan inte säga annat än att jag tycker det är trist.»

»Jag vet inte du. För en kvinna så blir nu i alla fall man och barn — förr eller senare så längtar man nog i alla fall efter det —»

Gunnar såg på henne. Så suckade han.

»Om de nu tycker om varandra. Tror du att Cesca tycker om Ahlin?»

»Sannerligen jag det vet, Jenny. Ja, jag tror nog att hon tycker mycket om honom. Det är i alla fall bara: ’Lennart tycker’, och ’tycker du såsen är bra, Lennart?’ och ’vill du’ och ’skall jag’ hela tiden — hon har naturligtvis lagt sig till med en förskräcklig halvsvenska, må du tro. Jag måste säga att jag förstår det inte riktigt — han var ju så förälskad i henne och han är inte tyrrannisk eller brutal — tvärtom. Men hon har blivit så underligt kuvad och ödmjuk lilla Cesca — det kan då inte vara bara de här husmodersbekymmerna fast Gud skall veta, de tog på henne — hennes läggning går ju inte i den riktningen och en samvetsgrann liten varelse är hon ju på sitt sätt. Och smått hade de också, det märkte jag.

Kanske», han log litet frivolt »att hon har begått något genistreck på ett eller annat sätt. Kanske använde hon bröllopsnatten till att berätta om Hans Hermann och Norman Douglas och alla sina andra meriter från början till slut. Det kan ju ha verkat lite överväldigande —»

»Cesca har då sannerligen aldrig stuckit under stol med sina historier. Dem måtte han då känna till förut.»

»Tror nog det.» Gunnar lagade till en ny pjolter. »Men det kunde ju ha varit en och annan poäng, som hon förtegat — hittills. Och som hon har känt sig förpliktad att meddela sin man.»

»Fy, Gunnar!» sade Jenny.

»Ja, för fan — ingen kan ju riktigt veta var man har Cesca. Hennes version av historien om Hans Hermann är nu också ganska underlig. Något som vore galet är jag viss på att Cesca inte har gjort. Vad tusan angår det för resten en man om hans hustru har haft ett förhållande — eller flera — bara hon har varit ärlig och trogen under den tid som det varade.

För det där att begära kroppslig oberördhet är ju bara rått i grunden. Om en kvinna verkligen har hållit av en man och tagit emot hans kärlek är det skamligt om hon lämnar honom med någonting som hon inte har velat kosta på honom.

Naturligtvis ville jag helst att min hustru aldrig hade tyckt om någon annan än mig och därför —.

Nå, men man vet ju inte när det är ens egen hustru. — Det kan dyka upp en hel del gamla fördomar och egoistisk fåfänga och mera dylikt.»

Jenny drack litet. Hon gjorde en åtbörd, som om hon velat säga något, men lät det vara.

Gunnar hade stannat borta vid fönstret. Han stod med händerna i byxfickorna och vände ryggen till henne:

»Nej Jenny —.

Jag tycker det är bedrövligt sånt där. Jag menar när man någon enstaka gång råkar på en kvinna, som verkligen har fått begåvning i ett eller annat avseende — och känner glädjen av att utveckla den och att arbeta och som har energi och så vidare — som känner att hon är människa och kan tänka själv över rätt och orätt och har vilja att odla några av sina anlag och instinkter, som äro goda och värdefulla och utrota andra som äro dåliga och ovärdiga — Och så råkar hon en vacker dag på en karl — och så adjö med arbete och utveckling och alltihop — uppger allt sammans för en usel karlsloks skull. — Jenny — tycker du inte att det är bedrövligt?»

»Jo, men vi äro nu en gång skapade på det viset — allesammans!»

»Jag förstår er inte. Vet du vad jag tror det beror på att vi män aldrig begriper er. Först och främst kan vi aldrig få in i vårt huvud att varelser, som i alla fall ska vara människor saknar så fullständigt all självkänsla. Ni gör det. Kvinnan äger inte själ — det är sant det. Ni erkänner ju mer eller mindre öppet att kärleksförhållanden är det enda som intresserar er.»

»Det finns då män också som gör det — i alla fall i sitt uppförande.»

»Ja men — en verklig man har då inte respekt för sådana där flyktiga förälskelser. Officiellt — vill vi inte betrakta det som annat än en — naturlig förströelse — vid sidan av vårt arbete. Eljest — en duktig man vill ha familj, därför att han tycker att han kan gå i land med att försörja flera än sig själv — och därför att han vill ha någon som kan fortsätta hans arbete.»

»Ja men Gunnar — kvinnan har ju av naturen andra uppgifter.»

»Äsch prat, det är väl inte det. Om de inte vill vara människor och arbeta, utan bara honor —. Vad fan skall det tjäna till att producera en massa ungar, när de ändå inte skall växa upp till människor, utan bara producera själva — när inte råprodukterna ska bearbetas.»

»Det kan vara sant nog —» Jenny skrattade lätt.

»Ja, det är vid Gud sant nog. — Men kvinnorna —. Åh, jag har sett det från det jag var pojke. Då jag gick på arbetarakademin — jag minns en flicka som jag läste engelska tillsammans med. Hon ville lära sig det för att kunna tala med de utländska örlogsmatroserna. Det högsta som någon av jäntorna gitte anstränga sig för var hoppet om en plats i England eller Amerika. Vi pojkar, mina kamrater och jag, vi läste för att lära, för hjärngymnastikens skull — bjöd till på alla sätt att komplettera den smula, som vi hade läst i skolan. — Jäntorna läste bara förströelselektyr de.

Socialismen till exempel. Tror du att något kvinnfolk har begrepp om vad det i grunden är — om de inte har en man som har lärt dem att inse det. Försök att förklara för ett fruntimmer varför samhället måste bli sådant, att vartenda barn som föds skall kunna få möjlighet att utveckla sina gåvor om det har några och leva livet i frihet och skönhet om det kan bära frihet och äger skönhetssinne — det har ni ju inte — ni vill bara spöka ut er med det dyraste och fulaste som är modernt. — Se bara på de hem som ni skapar — ju rikare de äro, ju fulare. — Har någonsin ett mod så fult och så oanständigt kommit upp att ni inte går med på det om ni bara har råd. — Det kan du inte neka till.

Jag vill inte tala om kvinnornas moral en gång, för de har ingen alls. Det må för övrigt passera, som ni äro mot oss — men som ni äro sinsemellan! — Som ni talar om varandra och äro mot varandra! Fy för fan!»

Jenny smålog litet. Hon höll med honom delvis — men hon var inte upplagd för någon diskussion och hon tyckte att hon skulle säga något:

»Das war eine grausame Salbe — die ganze Armée auf einmal ruiniert —»

»Det skall ni få skriftligt på», sade han belåtet.

»Ja, det är nog en hel del sanning i det, Gunnar. Men det är skillnad på kvinnor med — om det också gäller en gradskillnad.»

»Visst är det skillnad. Men jag skall säga dig, att det som jag sade gäller till en viss grad er allesammans. Och vet du vad det kommer sig av? Huvudsaken för er är en man — den som ni har eller den som felas er. Det enda i livet, som verkligen är någonting värt och verkligen är allvar — det är i verkligheten aldrig allvar för er. Arbetet nämligen. För de bästa av er gäller det bara en tid — och då tror jag sannerligen att det är därför att medan ni är unga och vackra äro ni så säkra på att ’han’ kommer nog. Men drar det ut på tiden och han inte uppträder på skådeplatsen och ni börjar på att bli lite till åren — då slöar ni till i ert arbete och går omkring trötta och missnöjda och otillfredsställda —»

Jenny nickade.

»Hör du, Jenny! Jag har alltid värderat dig som ett manfolk av förstklassigt slag. Och nu är du snart tjugunio år, och så gammal måste man vara innan man på det hela taget kan börja att arbeta någorlunda självständigt. Du vill väl inte påstå, att nu då du på allvar skall begynna ditt eget liv att du skulle önska att belamra dig med man och barn och hushåll och allt sådant där, som bara skulle lägga band på dig på alla håll och kanter — allt sådant där, som bara skulle vara i vägen för ditt arbete?»

Jenny skrattade lågt.

»Å, Herre Gud, flickebarn! Om du nu hade allt det där — och du skulle till och dö — med mannen och ungarna och allting omkring dig och det inte hade blivit utav dig det, som du visste att det kunde ha blivit — jag är säker på att du skulle ångra och gräma dig — skulle du inte?»

»Ja, men om jag nu hade uppnått den yttersta räckvidden av min förmåga — om jag visste där jag låg och skulle dö att mitt liv och mitt arbete skulle komma att leva efter mig en god tid sen jag var borta — men jag var ensam och det inte fanns en enda levande varelse, som stod mig innerligt nära — Tror du inte att jag skulle gräma och ångra mig då också?»

Heggen satt tyst ett tag.

»Ja. — Det är ju naturligtvis också det, att det är någonting annat att vara ogift för en kvinna än för en man. Att det oftast betyder att allt det där, som folk nu en gång gör sånt himla väsen av i livet, det hålls de helt utanför. Att rätt och slätt en hel grupp av organer — själsliga och kroppsliga — måste vissna bort obrukade.

Uff, Jenny! Ibland skulle jag nästan önska — att du ville vara en liten smula lättsinnig en gång — så att du kunde bli färdig med det där och arbeta vidare i lugn och ro.»

»Kvinnor som har varit en liten smula lättsinniga, som du kallar det Gunnar — bli inte färdiga med det. Var det första gången en missräkning, så hoppas de på bättre lycka nästa gång — Och så vidare nästa och nästa — Man slår sig inte till ro med missräkningarna. Det blir lätt en hel massa gånger innan man vet ordet av.»

»Inte för dig», sade han snabbt.

»Tack! — Det är för resten något nytt att du predikar i den andan. Du har själv förut sagt att när kvinnan först börjar med sådant slutar det med att de blir utskämda — alltid.»

»De flesta ja. Men några kvinnor måtte väl kunna — jag vet inte. Naturligtvis, sådana kvinnor som inte har något annat bärande intresse att leva för än en man — de kan ju inte jämt och samt växla sitt livs medelpunkt. Men de andra som äro något i sig själva — annat än honkön. Varför skulle inte till exempel du kunna vara fullt ärlig och lojal mot en man — även om ni båda insåg att du inte kunde uppge allt för att vara hans hustru för återstoden av ditt liv —? Ja, för kärleken den går ju alltid över den — förr eller senare. Det skall du inte betvivla.»

»Ja, det är det vi vet, men vi tvivlar i alla fall.» Hon skrattade. »Ack nej, du! Endera älskar man en man — och då tror man att det skall vara och är det enda som är något värt. Eller man älskar inte — och är olycklig för att man inte älskar.»

»Å Jenny! Jag tycker inte om att du också talar på det där viset. Att känna sig vid full vigör, med förmågan på högspänn, duktig till att uppfatta, tillägna sig, omforma och producera — göra det mesta möjliga av sig själv — arbeta — det är det enda som är något värt, ser du.»