Jerusalem/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den gamla prostinnan
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Avresan
“Murar av guld och portar av bränt glas”  →


[ 218 ]

AVRESAN.

En vacker morgon i juli utgick ett långt tåg av kärror och lastvagnar från Ingmarsgården. Det var Jerusalemsfararna, som äntligen hade slutat sina förberedelser och nu började sin resa med den långa färden till järnvägsstationen.

När det långa tåget drog fram genom bygden, kom det förbi en fattig gård, som kallades Myckelmyra.

Där bodde ett dåligt folk, sådant där utskum, som tillverkas, då Vår Herre vänder bort ögonen eller är sysselsatt på annat håll.

Där funnos en hel mängd smutsiga och trasiga barn, vilka hela dagen ropade skällsord efter dem, som reste förbi, där fanns en gammal, gammal gumma, som brukade sitta full vid vägkanten, och där funnos en man och en hustru, som alltid grälade eller slogos.

Ingen hade någonsin sett dem arbeta, man visste inte om de tiggde mer, än de stulo, eller stulo mer, än de tiggde.

När nu tåget drog förbi denna eländiga och usla stuga, vilken var sådan, som en plats blir, där vind och väder under många år ha fått härja ostörda, stod den gamla gumman stadig och upprätt vid vägkanten på samma ställe, där hon eljest brukade sitta full och vagga och lalla, och fyra av barnen stodo omkring henne, och alla fem voro rentvättade och kammade och så ordentligt klädda, som det var dem möjligt.

Då de, som åkte i den första kärran, fingo syn på dem, saktade de farten och körde förbi dem mycket långsamt, och detsamma gjorde alla de andra; de foro så sakta förbi, att hästarna nätt och jämnt rörde sig.

Och alla de, som drogo bort, började på en gång gråta mycket häftigt; de fullväxta gräto tyst med snyftningar, men barnen med skrik och hög klagan.

[ 219 ]Jerusalemsfararna kunde sedan aldrig förstå varför de inte hade gråtit så mycket över något som över Tiggar-Lena, som hade stått usel och skröplig vid vägkanten. De kunna gråta än i dag, då de tala om att hon den dagen hade sparat sina supar och kommit ut nykter, med barnen kammade och tvättade, för att hedra deras avresa.

När alla hade rest förbi, började också Tiggar-Lena gråta.

— Dessa for till himmelen för att möta Jesus, sade hon till barnen. Alla dessa for till himmelen, men vi får sitta kvar vid vägkanten.


Asterisk.svg


När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kört genom halva socknen, kom det till den långa flottbron, som ligger och gungar på älvvattnet.

Det är en svår bro att köra över. Den bär först utför i brant backe för att komma ända ner till vattenytan, så reser den sig i ett par vassa stigningar, för att båtar och timmerflottar ska kunna flyta fram under den, och borta vid motsatta stranden stiger den uppfor älvbrädden så plötsligt och brådstörtat, att hästar och människor rysa, då de tänka på att de måste fram där.

Den där bron brukar ofta vålla stort besvär. Plankorna ruttna bort och måste oupphörligen lagas. Vid islossningen måste den vaktas natt och dag, för att den inte ska bli sönderslagen, och när vårfloden är mycket hög, rycker den med sig stora stycken av bron och fraktar dem ända ner till forsarna vid Bergsåna bruk.

Men sockenfolket är stolt över bron och lyckligt över att äga den. Tänk, om den inte funnes, då måste man ju begagna båt eller färja för varje gång man skulle färdas från en strand till en annan.

Bron suckade och sviktade, då Jerusalemsfararna drogo fram över den, och vattnet pressades upp mellan plankorna öch stänkte om hästfötterna.

De bortdragande kände stor saknad att skiljas från den kära bron. De tänkte på att den var något, som tillhörde dem gemensamt. Husen, gårdarna, åkrarna och skogarna [ 220 ]voro delade på olika ägare, men bron var allas deras egendom, det var en saknad för dem alla att lämna den.

Men ägde de intet mer, som var dem gemensamt? Ägde de inte kyrkan, som låg under sina björkar på andra sidan bron, ägde de inte det vackra, vita skolhuset och prästgården?

Och vad ägde de mera, som var dem gemensamt? De ägde väl också skönheten i det, som de sågo här från bron. Den vackra utsikten över den breda, mäktiga älven, som flöt fram stilla och sommarljus mellan trädgrupperna, den långa utsikten genom dalen ända bort till de blåa höjderna.

Detta var deras, det satt inbränt i deras ögon. Och nu skulle de aldrig mer se det.

När de bortdragande voro mittpå bron, började de sjunga en av Sankeys sånger.

Vi får mötas en gång, sjöngo de, vi får mötas en gång, vi får mötas i Eden en gång.

På bron fanns inte en människa, som kunde höra dem. Det var deras hemlands blåa kullar, älvens gråa vatten och de bugande träden, som de sjöngo till.

De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar, som tillsnördes av gråt, trängde avskedssången.

Vackra hemlandsbygd med dina vänliga röda och vita gårdar i de täta träddungarna, du med dina goda åkrar, med dina hagar och betesplatser, med din långa dal, som klyves av den smidiga älven, hör oss! Låt oss bedja Gud, att vi få mötas än en gång! Må vi få se dig åter i himmelen!


Asterisk.svg


När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit över bron, drog det förbi kyrkogården.

Inne på kyrkogården låg en stor, platt gråstenshäll, som var ganska anfrätt av ålder. Den bar intet årtal eller namn, men man visste av gammalt, att det var en bonde av Ljunggårdsätten, som låg begraven under den.

En gång, då Ljung Björn Olofsson, som nu for till Jerusalem, och hans bror Per voro barn, hade de suttit på den där stenhällen och samspråkat.

[ 221 ]Till en början hade de varit goda vänner, men till sist hade de råkat ihop om något, de hade blivit ivriga och höjt rösterna.

Vad de hade tvistat om, hade de sedan glömt, men vad de aldrig hade förgätit, var, att när de grälade som värst, hade de hört en tydlig och långsam knackning mot stenen, som de sutto på.

De hade tystnat ögonblickligen. De hade tagit varandra vid handen och smugit därifrån, och de kunde sedan aldrig se stenen utan att tänka på detta.

Då nu Ljung Björn reste förbi kyrkogården, fick han se sin bror Per sitta på den där stenhällen, stödjande huvudet mot händerna.

Ljung Björn höll inne sin häst och tecknade åt de andra, att de skulle stanna och vänta på honom. Han steg ner ur åkdonet, klättrade över kyrkogårdsmuren och gick och satte sig på stenen bredvid brodern.

Per Olofsson sade då genast:

— Du sålde gården, du Björn.

— Ja, svarade Björn, jag har gett allt mitt till Gud.

— Ja, men detta var inte ditt, inföll brodern stilla.

— Var det inte mitt?

— Nej, det var ättens.

Ljung Björn svarade inte, utan väntade tyst. Han visste, att då brodern hade tagit plats på den stenen, var det för att tala fredsord. Han var inte rädd för vad Per skulle komma att säga.

— Jag har köpt igen gården, sade nu brodern.

Ljung Björn ryckte till.

— Kunde du inte tåla, att den gick ur släkten?

— Jag är inte nog rik att göra sådant bara fördenskull, svarade brodern.

Björn såg frågande på honom.

— Jag gjorde det, därför att du skulle ha något att komma tillbaka till.

Björn fick strupen full av gråt och började snyfta.

— Och för att dina barn ska ha något att komma tillbaka till.

[ 222 ]Björn lade armen om broderns hals och smekte honom.

— Och för min kära svägerska, sade Per, det blir gott för henne att veta, att hon har hus och hem, som står och väntar henne. Det gamla hemmet ska alltid stå öppet för vem som helst av er, som kommer igen.

— Per, sade Björn, sätt dig opp i kärran där och far till Jerusalem, så stannar jag hemma. Du är mera värd att komma till det förlovade landet än jag.

— Å nej, sade brodern och smålog, jag förstår allt hur du menar det, men jag passar väl bäst hemma.

— Jag tror, att du passar i himmelen, sade Björn. Han lutade sitt huvud mot broderns axel. Nu får du förlåta mig allt, sade han.

De reste sig upp och skakade hand till farväl.

— Denna gången har de inte knackat åt oss, sade Per.

— Det var för märkvärdigt, att du gick hit och satte dig, sade Björn.

— Vi bröder har haft svårt att hålla fred, när vi har råkats på sista tiden.

— Trodde du, att jag skulle vara stridsam i dag?

— Nej, det är jag, som blir ond, när jag tänker på att jag ska mista dig.

De gingo ner på landsvägen, och Ljung Per tog Björns hustru kraftigt i hand.

— Jag har köpt Ljunggården, sade han. Jag säger dig det nu, på det att du må veta, att du kan komma tillbaka dit, när du vill.

Han tog på samma sätt det äldsta barnet i hand.

— Kom ihåg detta, du, att du har gård och grund att komma till, ifall du vill vända åter till hemlandet!

Han gick från det ena till det andra av barnen, ända tills han kom till Lill Erik, som bara var två år och inte kunde förstå vad han menade.

— Kom ihåg ni, alla barn, att tala om för Lill Erik, att han har gård och grund att komma till, när helst han vill vända åter!

Och det långa tåget drog vidare.


Asterisk.svg

[ 223 ]När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit förbi kyrkogården, råkade det in i en stor skara av släktingar och vänner till de bortdragande, som ville bjuda dem farväl.

Där blev ett långt uppehåll, ty alla ville trycka deras händer och säga några avskedsord.

När de sedan åkte fram genom kyrkbyn, var vägen kantad av folk, som ville se deras avresa. Det stod människor på alla trappor, de hängde ut genom fönsterna, de sutto uppflugna på gärdsgårdarna, och de, som bodde längre bort, stodo ute på kullar och backar och vinkade och viftade.

Det långa tåget körde långsamt framåt förbi människoskarorna, ända tills det nådde nämndeman Lars Clementssons hem. Där stannade det, och Gunhild steg ur för att gå in och säga farväl.

Gunhild hade bott på Ingmarsgården, alltsedan hon bestämde sig för att följa med till Jerusalem. Hon hade tyckt, att detta var bättre än att leva i strid och split med föräldrarna, som inte kunde försona sig med tanken på att hon skulle resa ifrån dem.

När Gunhild steg ur kärran, såg hon, att hemmet låg alldeles utdött. Ingen människa syntes på gårdsplanen och ingen i något av fönsterna.

När hon kom fram till grinden, fann hon den stängd, men Gunhild tog en genväg över en stätta och kom in på gården. Förstudörren var också stängd. Gunhild gick runtom huset till köksingången. Den var tillkrokad innanför.

Gunhild bultade ett par gånger, men då ingen kom och Öppnade, drog hon åt sig dörren, stack in en sticka och lyfte av kroken. På så sätt kom hon in i huset.

I köket fanns ingen människa, i storrummet var det likaså tomt, och inte heller fanns det någon i lillkammaren.

Gunhild ville inte gå utan att ge föräldrarna ett tecken, att hon hade varit inne för att säga farväl. Hon gick fram till den höga dragkistan och slog ner klaffen. Hon visste, att fadern brukade ha bläck och penna stående där inne.

Hon fann inte bläcket genast, utan sökte i lådor och fack. Då stötte hon på ett skrin, som hon väl kände igen. Det var moderns, hon hade fått det i brudgåva av sin man, och när [ 224 ]Gunhild hade varit liten, hade modern ofta visat henne skrinet.

Skrinet var vitlackerat med en målad blomranka runtom, inne i locket fanns en bild av en herde, som spelade för en skara vita lamm. Gunhild slog upp locket för att få se herden än en gång.

I skrinet hade modern förr i världen förvarat det bästa och käraste hon ägde. Där gömde hon sin mors tunna vigselring, sin fars utgångna klocka och sina egna guldörhängen.

Men när Gunhild öppnade skrinet, såg hon, att allt detta var borttaget, och i dess ställe låg där nu ett enda brev.

Det var ett brev från henne själv. Hon hade för ett par år sedan gjort en resa till Mora och farit över Siljan i en båt, som hade kantrat. Flera av hennes reskamrater hade mistat livet, och föräldrarna hade fått höra, att också Gunhild hade omkommit.

Gunhild förstod, att modern hade blivit så glad, när hon hade fått brev om att dottern levde, att hon hade flyttat undan allt annat ur brudskrinet och lagt dit brevet som sin största skatt.

Gunhild blev likblek, hjärtat snörde ihop sig på henne.

— Nu vet jag, att jag dödar mor, sade hon.

Hon tänkte inte mer på att skriva något, utan skyndade bort. Hon kom och satte sig upp i kärran utan att svara på de många frågorna om hon hade råkat föräldrarna. Hela vägen satt hon sedan orörlig, med händerna i skötet, och stirrade framför sig. “Jag mördar mor”, tänkte hon. “Jag vet, att jag dödar mor. Jag vet, att mor dör.”

“För mig finns inte mer en lyckans dag”, tänkte hon. “Väl får jag fara till det Heliga landet, men jag dödar min egen mor.”


Asterisk.svg


När det långa tåget av kärror och lastvagnar äntligen hade genomfarit kyrkbyn och dalen, kom det in i en skogsdunge.

Här märkte Jerusalemsfararna för första gången, att de ledsagades av ett par personer, som de inte kände.

[ 225 ]Så länge som de bortdragande hade befunnit sig nere i bygden, hade de haft så mycket att göra med att säga farväl och sända avskedshälsningar, att de inte hade haft tid att lägga märke till den främmande kärran, men där i skogsdungen började alla ge akt på den.

Än körde den förbi alla andra kärror och for i spetsen av tåget, än saktade den farten och lät alla andra åka före.

Kärran var ingenting annat än ett vanligt arbetsåkdon, ett sådant, som brukas varje dag vid körslor. Men just därför var det omöjligt att räkna ut vem den tillhörde. Ingen kunde heller känna igen hästen.

Den kördes av en gammal man, som satt mycket krokig, hade rynkiga händer och långt, vitt skägg. Honom kände ingen, därpå var man alldeles säker.

Men bredvid honom satt en kvinna, som man tyckte att man borde känna igen. Ingen kunde se hennes ansikte, ty hon hade kastat en svart schal över huvudet och höll den samman med händerna så väl, att inte ens en strimma av ögonen syntes.

Många försökte att av hållningen och storleken gissa sig till vem hon var, men var och en gissade på någon annan än hans granne.

Nämndemans Gunhild sade genast:

— Det är min mor, men Israel Tomassons hustru påstod, att det var hennes syster.

Det var nästan inte en enda av dem, som inte gjorde upp för sig vem det var, som satt i kärran. Tims Halvor trodde, att det var gamla gumman Eva Gunnarsdotter, som inte hade fått följa dem till Jerusalem.

Kärran ledsagade dem hela vägen, men inte en enda gång lyfte kvinnan schalen från ansiktet.

För somliga blev hon till någon, som de älskade, för andra till någon, som de fruktade, för de flesta var det dock så, att hon blev till någon, som de hade övergivit.

Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde de främmande om detta att köra fram längs alla kärrorna och så hålla stilla för att låta dem köra förbi.

[ 226 ]Då satt den främmande kvinnan vänd åt de bortdragande och betraktade dem oavlåtligt, men hon gjorde intet tecken åt någon av dem, och ingen kunde säkert säga vem hon var.

Hon följde dem ända till järnvägsstationen. Där väntade de att få se hennes ansikte. Men när de hade stigit ur vid stationen och sågo sig om efter henne, var hon borta.

Asterisk.svg


När det långa tåget av kärror och lastvagnar körde fram genom socknen, såg man ingen gå och meja gräs ute på fälten, och ingen hade tagit sin räfsa för att gå ut på ängarna och lägga upp det redan slagna höet i volmar.

Den morgonen vilade arbetet, och alla människor stodo och hängde utmed vägkanten, eller ock kommo de åkande i kyrkkläder för att följa till vägs. Somliga åkte med en mil, andra två, men några ända till järnvägsstationen.

Så länge som tåget drog fram genom socknen, såg man på hela vägen endast en enda man som arbetade, och det var Hök Matts Eriksson.

Han hade inte gått ut för att slå gräs, vilket tycktes honom vara ett leksaksarbete, utan han hade tagit sig för att bryta upp sten ur jorden, som han gjorde i sin ungdom, då han röjde upp sin nyodling.

Gabriel Mattsson såg fadern från vägen, då tåget körde förbi. Hök Matts gick ute i hagen, bände upp stenar och lade ner dem på en stengärdsgård. Han såg inte upp, han bara drog åstad med sina stenar, och somliga voro så tunga, att Gabriel tyckte, att hans rygg borde knäckas. Sedan slängde han ner dem på stengärdsgården med sådan fart, att det slog gnistor ur dem och de lösa kanterna stöttes bort.

Gabriel hade ett lass att köra, men hästen fick en lång stund sköta sig själv, ty Gabriel gick med ögonen vända mot fadern.

Gamle Hök Matts arbetade och arbetade. Han högg i på samma sätt, som då sonen hade varit liten och han strävade för att utvidga sin egendom.

Sorgen tog hårda tag med honom, men Hök Matts bröt [ 227 ]upp allt tyngre och tyngre stenar, som han bar bort till gärdsgården.

En stund efter sedan tåget var borta, utbröt ett svårt åskväder och ett starkt regn föll. Alla människor skyndade in under tak, och Hök Matts ämnade också söka skydd, men han besinnade sig och stannade ute. Han vågade inte lämna arbetet.

Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren och kallade på honom, för att han skulle komma in och äta.

Hök Matts var just inte hungrig. Han tänkte dock, att han nog kunde behöva en smula mat. Men han avstod från att gå in; han vågade inte upphöra med arbetet.

Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent om kvällen kom hon hemåkande ensam. Hon gick fram för att tala om för mannen, att sonen nu var borta, men han bände och bröt med spettet och gick fram och åter vid arbetet. Han ville inte stanna och höra på henne.

Grannarna hade lagt märke till hur Hök Matts arbetade den dagen. De gingo ut och betraktade honom, de stodo stilla en stund och kommo in i stugan och berättade:

— Han går där ännu, han har hållit på hela dagen i ett sträck.

Kvällen kom, men ljuset varade, och Hök Matts fortfor att arbeta. Det tycktes honom, att om han lämnade arbetet, så länge som han ännu kunde ta ett steg, skulle sorgen bli honom övermäktig.

Hustrun kom åter och stod och såg på honom. Marken i hagen var uppröjd, stenmuren hade vuxit, men alltjämt gick mannen där och släpade fram stenar, som kunde ha varit passande för en jätte att bära.

En och annan av grannarna gick förbi för att se om Hök Matts fortfor att arbeta, men ingen tilltalade honom.

Så kom mörkret, då man inte mer kunde se honom. Men ännu alltjämt hörde man honom arbeta, och då han vräkte ner stenarna på gärdsgården, stänkte gnistorna omkring honom.

Men så en gång, då han bände med spettet, for det honom ur händerna. När han böjde sig för att ta upp det, föll han [ 228 ]omkull. Han blev liggande på marken, och innan han hade hunnit tänka på att stiga upp, hade han somnat.

En stund efteråt kom han in i stugan. Han sade intet, tänkte inte på att komma i säng, bara kastade sig ner på en träbänk och somnade.


Asterisk.svg


Den långa raden av kärror och lastvagnar hade äntligen kommit fram till järnvägsstationen.

Banan var nyanlagd, och stationen var alldeles nybyggd. Den låg på en ofantlig avröjning mitt i den allra djupaste och svartaste skogen. Där fanns ingen bygd, ingen åker, ingen trädgård, men allt var stort och ståtligt tilltaget, därför att man väntade, att ett betydande stationssamhälle skulle växa upp där i ödemarken.

Runtom själva stationshuset var marken jämnad, där funnos en bred plattform av sten, stora avlastningsplatser och vida, tomma, oändliga grusplaner.

Ett par handelsbodar och verkstäder, en fotografiateljé och ett hotell voro redan uppförda omkring grusplanerna, men vad som återstod av avröjningen var ingenting annat än oodlad stubbmark.

Dalälven flöt fram även här. Den kom vild och vred ut ur de djupa skogarna och rusade skummande fram i små forsar. Jerusalemsfararna kunde inte känna igen den breda, majestätiska älven, som de hade lämnat på morgonen.

Här fanns ingen blid dal att skåda ner över, utan all utsikt stängdes av mörka, granskogsklädda höjder.

När de små barn, som skulle resa med sina föräldrar till Jerusalem, togos ur kärrorna på denna plats, började de bli illa till mods och begynte gråta. Barnen hade hela tiden förut varit mycket glada åt att få resa till Jerusalem, men vid skilsmässan från hemmen hade de gråtit mycket, och här vid stationen blevo de mera förtvivlade än någonsin.

De äldre sysslade med att ta ner allt resgodset och flytta det över till en järnvägsvagn. Alla hjälpte till, och ingen hade tid att se efter vad barnen togo sig för.

[ 229 ]Men barnen slogo sig samman, de stodo i en tät ring och överlade.

Om en stund togo de äldre av dem de små vid handen och vandrade bort från stationen två och två, en stor och en liten. De gingo samma väg, som de hade kommit, över sandhavet och stubbmarken och älven in i mörka skogen.

Om en stund kom en av kvinnorna att tänka på barnen. Hon öppnade ett matsäcksskrin och ville ge dem mat.

Hon kallade på dem, men ingen svarade. De voro alldeles försvunna; ett par karlar måste gå och söka dem.

De följde spåren, som de många små fötterna hade lämnat i sanden, och när de hade kommit ett stycke inåt skogen, fingo de syn på barnen.

De gingo framåt i en lång rad, två och två, en stor och en liten. Då karlarna ropade på dem, stannade de inte, utan fortforo att vandra.

Då måste karlarna springa för att hinna upp barnen.

Barnen försökte komma undan, men de minsta orkade inte följa med, utan föllo omkull.

Då blevo barnen stående på vägen, förgråtna och olyckliga.

— Men, barn, vart ska ni ta vägen? frågade en av karlarna.

Då stämde de minsta barnen upp ett högt tjut, medan den äldsta gossen svarade:

— Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.

Och ännu länge, sedan barnen voro återförda till stationen och sutto i vagnarna, fortsatte de att gråta och klagade:

— Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.