Jerusalem/Kapitel 21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gordonisterna
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Guds heliga stad, Jerusalem
På morgonrodnadens vingar  →


[ 50 ]

GUDS HELIGA STAD, JERUSALEM.

Det är verkligen så, att inte alla människor äro tillräckligt starka för att tåla vid att leva länge i Jerusalem. Även om de kunna uthärda klimatet och inte bli smittade av sjukdomar, händer det, att de duka under. Den heliga staden gör dem mjältsjuka eller vansinniga, ja, den till och med dödar dem. Man kan inte vistas där ett par veckor utan att höra folk säga om den eller den, som plötsligen har avlidit:

— Det är Jerusalem, som har dödat honom.

Den, som hör något sådant, måste naturligtvis bli mycket förvånad. “Hur kan detta vara möjligt?” frågar man sig. “Hur kan en stad döda? Dessa människor menar väl inte vad de säger.”

Och under det att man vandrar hit och dit i Jerusalem, kan man inte låta bli att tänka: “Jag skulle vilja veta vad folk menar därmed, att Jerusalem dödar. Jag skulle vilja veta var det Jerusalem finns, som är så förfärligt, att det kommer människor att dö.”

Det kan ju till exempel hända, att man tar sig för att göra en vandring runtom Jerusalem. Man går då ut genom Jaffaporten, tar av åt vänster förbi det mäktiga, fyrkantiga Davidstornet och vandrar sedan på den smala gångstigen, som löper fram utmed stadsmuren mot Sionsporten. Alldeles innanför muren finns en turkisk kasern, därifrån hör man krigsmusik och vapenskrammel. Så går man förbi det stora armeniska klostret, som även det är likt en fästning med starka murar och tillbommade portar. Ett stycke längre bort träffar man på den tunga grå byggnad, som kallas Davids grav, och när man ser den, kommer man med ens ihåg, att man vandrar på det heliga Sion, på kungarnas berg.

Då måste man tänka på att hela berget under en är ett stort valv, där kung David sitter i gyllene mantel på en tron [ 51 ]av eld och än i dag håller spiran över Jerusalem och Palestina. Man påminner sig, att de byggnadsrester, som betäcka marken, äro spillror efter fallna kungaborgar, att kullen mittemot är förargelsens berg, där Salomo syndade, att dalen, som man ser ner i, den djupa Hinnoms dal, en gång har varit ända till brädden fylld med liken av de människor, som dödades i Jerusalem, då det förstördes av romarna.

Det känns helt märkvärdigt att gå där. Man tycker sig höra krigslarm, stora härar dra till angrepp på murarna, kungar åka fram på sina stridsvagnar. “Detta är våldets och maktens och krigets Jerusalem”, tänker man och förfäras över alla de blodsdåd och fasor, som upprullas för ens minne.

Det händer, att man för ett ögonblick undrar om det kan vara detta Jerusalem, som dödar människor. Men strax därpå höjer man på axlarna och säger:

— Det är omöjligt, det är alltför länge sedan den brakande svärdsklangen ljöd och det röda blodet strömmade.

Och man vandrar vidare.

Så snart man har vikit om hörnet på muren och nått den östra stadsdelen, mötes man av något helt annat. Nu kommer man till den heliga sidan. Här tänker man endast på gamla överstepräster och tempeltjänare. Innanför muren ligger judarnas klagoplats, där rabbinerna stå i långa röda eller blå sammetskaftaner och trycka sig intill den kalla stenväggen och gråta över palatset, som är förstört, över muren, som är kullstörtad, över makten, som är gången, över de stora männen, som ligga döda, över prästerna, som ha farit vilse, över kungarna, som ha förnekat den allsmäktige. Där reser sig Moria berg med den härliga tempelplatsen. Utanför muren sänker sig marken till Josafats dal med alla dess gravar, och på dalens andra sida synas Getsemane och Oljoberget, därifrån Kristus uppfor till himmelen. Och här ser man den pelare i muren, där Kristus ska stå på domens dag och hålla i den ena ändan av en lång, hårfin tråd, medan Muhammed ska stå på Oljoberget och hålla i dess andra ända. Men de döda ska nödgas vandra över Josafats dal på denna tråd, och de rättfärdiga ska komma över [ 52 ]till dalens andra sida, men de orättfärdiga ska störta ner i Gehennas eld.

När man går där, tänker man: “Detta är dödens och domens Jerusalem, här öppnar sig både himmel och helvete.” Men om en stund säger man:

— Det är inte heller detta Jerusalem, som dödar. Domsbasunerna är för avlägsna, och Gehennas eld är utslocknad.

Man vandrar alltjämt vidare utefter ringmuren och kommer till stadens nordsida. Nu går man fram över torra, ödsliga, enformiga trakter. Här ligger den nakna kulle, som tör vara det verkliga Golgata, här ligger grottan, där Jeremias diktade sina klagovisor. Här finner man innanför muren dammen Betesda, här smyger Via Dolorosa fram under dystra valvbågar. Här är tröstlöshetens, lidandets, kvalens och försoningens Jerusalem.

Man stannar ett ögonblick och ser grubblande på den stränga dysterheten. “Det är dock inte heller detta Jerusalem, som dödar människor”, tänker man och vandrar vidare.

Men går man så framåt mot nordväst och väster, vad är det inte för ett omslag! Här resa sig i den nya stadsdelen, som har uppstått utanför muren, de ståtliga missionspalatsen och de stora hotellen. Här ligga ryssarnas vidsträckta byggnadsgrupp, kyrka och sjukhus och ofantliga gästhus, som kunna härbärgera tjugutusen pilgrimer. Här bygga konsuler och präster vackra villor, här vandra pilgrimerna mellan bodar, som äro uppfyllda av heligt kram.

På denna sida utbreda sig de ståtliga judiska och tyska åkerbrukskolonierna, de stora klostren, de mångfaldiga barmhärtighetsinrättningarna. Här vandra munkar och nunnor, sjuksköterskor och diakonissor, poper och missionärer. Här bo vetenskapsmän, som göra forskningar över Jerusalems forntid, och gamla engelska damer, som inte kunna leva annorstädes.

Här finnas de präktiga missionsskolorna, som ge fri undervisning, kost, kläder och husrum åt sina elever för att komma i tillfälle att vinna deras själar, här stå missionssjukhusen, där man tigger de sjuka om att komma och låta [ 53 ]sig vårdas för att få omvända dem. Här hållas bönemöten och gudstjänster, där man kämpar om själar.

Här är det, som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen miskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa.

Och här är det man finner det man söker. Här är själajaktens Jerusalem, här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor.


Asterisk.svg


Alltifrån den stund, då de svenska bönderna hade anlänt till den heliga staden, märkte alla medlemmarna av den Gordonska kolonien en stor förändring i det sätt, varpå människor uppförde sig mot dem.

Till en början var det bara småsaker. Det var ingenting annat än sådant, som att den engelske metodistprästen undvek att hälsa på dem, eller att de fromma Sionssystrarna, som bodde i klostret invid Ecce-Homobågen, gledo över till andra sidan av gatan, när de mötte dem, likasom de fruktade för att besmittas med något ont, ifall de komme dem nära.

Ingen av kolonisterna tänkte på att sörja över detta, och inte heller frågade de stort efter, att några resande amerikanare, som hade uppsökt kolonien och en hel kväll suttit och språkat med sina landsmän, inte kommo tillbaka nästa dag, som de hade lovat, och inte tycktes känna igen mrs Gordon och miss Young, när de mötte dem ute på gatan.

Men det var en allvarsammare sak, att när de unga kvinnorna från kolonien kommo in i de stora, nya butikerna borta vid Jaffaporten, tilläto sig de grekiska köpmännen att kasta till dem ett par ord, som de inte förstodo, men som sades med en min och i en ton, som kommo dem att rodna.

[ 54 ]Kolonisterna försökte tro, att allt detta berodde på någon tillfällighet.

— De har säkert utspritt något nytt förtal om oss där borta i den kristna stadsdelen, sade de, men det går väl över. De gamla Gordonisterna påminde sig, att det hade gått onda rykten om dem flera gånger förut. Man hade sagt om dem, att de inte gåvo sina barn någon uppfostran, att de levde på bekostnad av en rik gammal änkefru, som de alldeles utplundrade, att de läto sina sjuka dö utan vård, därför att de inte ville ingripa i Guds styrelse, att de ämnade övergå till muhammedanismen, att de förde ett yppigt och lättjefullt liv, under det att de gåvo sig sken av att arbeta för att införa den rätta kristendomen.

— Det är något av detta, som nu återigen upprepas, sade de. Men förtalet ska dö, såsom det har dött bort förut, därför att det inte äger en skymt av sanning att nära sig av.

Så hände det, att den betlehemitiska kvinnan, som varje dag brukade föra till dem frukt och grönsaker, helt tvärt blev borta. De sökte upp henne för att övertala henne att komma igen, men hon nekade bestämt att någonsin mera låta dem köpa hennes bönor och kålrötter.

Det var ett tydligt tecken. De förstodo, att det berättades något mycket nedsättande om dem. Det var något, som rörde dem alla, och det var ute bland alla folkklasser.

Det dröjde inte länge, innan de fingo en ny bekräftelse härpå. Några av svenskarna stodo en dag i den heliga gravens kyrka, då en skara ryska pilgrimer gick därigenom. De godmodiga ryssarna logo åt dem och nickade, de sågo, att de voro bönder som de själva. Men en grekisk präst skred just förbi och sade några ord till pilgrimerna. Genast slogo dessa korstecken för sig och knöto näven mot svenskarna. Det såg ut, som hade de lust att driva dem ur kyrkan.

Helt nära Jerusalem fanns en koloni av tyska bönder, som hade flyttat dit från den stora kolonien i Jaffa. Både i hemlandet och i Palestina hade dessa lidit mycken förföljelse. Man hade försökt att alldeles utrota dem. Icke desto mindre hade det gått dem så väl, att de nu ägde stora, präktiga kolonier på flera ställen i Palestina.

[ 55 ]En av dessa tyskar kom en dag till mrs Gordon och sade henne helt uppriktigt, att han hade hört onda rykten om hennes folk.

— Det är missionärerna där borta, sade han och pekade mot den västra stadsdelen, som förtalar er. Sannerligen, om jag inte själv hade erfarit, att man kan bli förföljd alldeles oskyldigt, skulle jag inte vilja sälja till er varken kött eller mjöl. Nu förstår jag ju, att de inte kan tåla, att ni har fått så många anhängare på sista tiden.

Mrs Gordon frågade honom vad det var, som lades dem till last.

— De säger om er, att ni för ett dåligt liv här i kolonien. Ni låter inte människorna ingå äktenskap, såsom Gud har befallt, därför har man börjat påstå, att inte allt kan gå rätt till här.

Kolonisterna ville först inte tro honom. Men de märkte snart, att han hade talat sant och att alla människor i Jerusalem trodde om dem, att de förde ett dåligt liv. Ingen av Jerusalems kristna ville tala med dem. På hotellen blevo främlingarna varnade för att besöka dem. Resande missionärer vågade sig dock stundom ut till kolonien. När de kommo tillbaka därifrån, skakade de betydelsefullt på huvudet. De hade inte kunnat märka något anstötligt, men nog förmenade de, att det kunde bedrivas mycket ofog där ute, fast det inte kom till synes.

Amerikanarna, alltifrån konsuln till den ringaste sjuksköterskan, voro de, som ropade allra högst mot Gordonisterna.

— Det är en skam för oss alla, som är amerikanare, sade de, att dessa människor inte blir bortjagade från Jerusalem.


Asterisk.svg


Så kloka människor som kolonisterna sade naturligtvis till sig själva, att härvid ingenting var att göra, att de fingo låta folk prata, att deras vedersakare med tiden nog skulle komma att inse, att de hade orätt.

[ 56 ]— Vi kan ju inte gå ur hus i hus, sade de, och tala om, att vi är oskyldiga.

De tröstade sig med att de hade varandra, att de voro eniga och lyckliga.

— Jerusalems fattiga och sjuka har inte ännu börjat sky oss, sade de. Vi måste låta detta gå förbi; det är en prövning, som Gud har sänt över oss.

Strax i början buro alla svenskarna det hårda förtalet med mycket stort lugn.

— Om de är så förvillade här ute, sade de, att de tror, att vi fattiga bönder har uppsökt just denna stad, där vår frälsare har dött, för att där föra ett dåligt liv, så är inte deras mening mycket värd, då kan det just göra detsamma vad de säger.

Då folk alltjämt fortfor att visa dem sitt förakt, hade de sin stora glädje av att tänka på att Gud höll dem värdiga att lida förföljelse och smälek i samma stad, där man hade hånat och korsfäst Kristus.

Men när vintern var över och de hade hunnit in i maj, kom en dag ett brev till nämndemans Gunhild. Det var från hennes far. Han skrev för att berätta, att Gunhilds mor var död. Det var inte något hårt brev, såsom Gunhild hade kunnat vänta. Fadern gjorde inga anklagelser, han skrev endast om sjukdomen och begravningen. Det märktes, att den gamle nämndemannen hade tänkt: “Jag ska skriva skonsamt till henne, hon blir tillräckligt olycklig i alla fall.”

Han hade skrivit hela brevet i samma milda sinnelag, ända tills han hade ritat ner sin namnteckning. Men då hade den tillbakahållna vreden plötsligen fått makt med honom, han hade doppat pennan hastigt och djupt i bläckhornet, och med stora, grovt tillformade bokstäver hade han skrivit nere i kanten av brevet:

“Din mor hade nog kommit över sorgen för din bortresa, men hon dog, därför att hon fick läsa i missionstidningen, att ni förde ett dåligt liv där borta i Jerusalem. Sådant hade ingen här väntat varken av dig eller dem, som du reste ut i sällskap med.”

[ 57 ]Gunhild stoppade brevet i fickan, hon gick och bar det på sig hela dagen utan att tala därom med någon.

Hon tvivlade inte, att fadern hade skrivit sanning om det, som hade vållat moderns död. Föräldrarna hade alltid varit mycket ärekära och noggranna om sitt anseende. På samma sätt var det med henne, ingen i kolonien hade lidit så av att veta sig vara utsatt för förtal som hon. Henne hjälpte det inte, att hon visste sig vara oskyldig, hon kände sig dock utskämd och tyckte, att hon inte kunde visa sig bland människor. Hon hade gått och grämt sig alla dagar, känt pina av de onda tungorna som av svidande sår. Och nu hade de tagit hennes mors liv.

Gertrud och Gunhild bodde i samma rum. De hade alltid varit de bästa vänner. Men Gunhild yppade inte ens för Gertrud vad fadern hade skrivit. Hon tyckte, att det var synd att störa Gertrud i hennes lycka. Hon var betagen av glädje över att befinna sig i Jerusalem, där allting återförde till henne minnet av hennes frälsare.

Men gång på gång under dagen tog Gunhild fram brevet och betraktade det. Hon vågade inte läsa det, bara hon såg på det, drog sig hennes hjärta samman, och hon kände en svidande sorg. “Om jag bara kunde få dö!” tänkte hon. “Jag kan aldrig bli glad mer. Om jag bara kunde få dö!”

Hon satt och såg på brevet. Hon kände, att det innehöll ett gift, som skulle döda henne, och hon hoppades endast, att det skulle gå hastigt och vara snart över.

Nästa dag kom Gunhild gående ut genom Damaskusporten. Hon hade varit inne i staden och begav sig nu hem till kolonien.

Det var en otroligt het dag, såsom det ofta kan bli i slutet av maj. När Gunhild kom ut ur den mörka staden, där hus och valvbågar gåvo skydd mot solen, tyckte hon, att det bländande solskenet träffade henne som ett skott, och hon hade lust att springa tillbaka in i det svala, skuggiga portvalvet. Hon tyckte, att den soliga vägen, som hon hade att gå, såg farlig ut. Det var som att vandra över en skjutbana, medan trupper sköto till måls.

Gunhild ville dock inte vända om bara för en smula [ 58 ]solsken. Hon hade nog hört, att det kunde vara farligt, men hon trodde inte mycket därpå. Hon gjorde i stället, som man brukar, när man råkar ut för en stark regnskur. Hon drog ner huvudet mellan skuldrorna, sköt duken, som hon bar om halsen, högre upp i nacken och vandrade på med full fart.

Medan hon gick, tyckte hon, att solen satt med en blixtrande båge i händerna och sköt av den ena glimmande pilen efter den andra, och att alla voro riktade mot henne. Solen hade alls inget annat att göra än att skjuta till måls på henne. Stickande eld regnade ner över henne, och det var inte blott från himlen, som den kom. Allt omkring henne glimmade och stack. Små vassa pilar kommo upprusande ur glimmerkornen på vägen. De gröna fönsterrutorna i ett kloster, som låg i närheten, blixtrade, så att hon inte tordes se på dem. Stålnyckeln i en dörr sände av en liten ond stråle och likaså de blanka bladen på en ricinusplanta, som tycktes ha vuxit upp på en dag endast för att stå till reds att plåga henne.

Vart hon såg på himmel och jord, glänste det och lyste. Hon kände just ingen plåga av värmen, fastän den var mycket stark, men vad hon led av, var det förfärliga vita solljuset, som trängde in bakom ögonen och brände inne i hjärnan.

Gunhild kände sådan vrede och sådant hat mot solen, som ett stackars jagat djur känner mot den, som står det efter livet. Hon erfor en besynnerlig lust att stanna och se sin förföljare in i ansiktet. Hon motstod en stund, men plötsligen vände hon sig om och såg uppåt himlen. Jo, solen satt där uppe som en stor, blåvit flamma. Medan Gunhild såg uppåt, blev himlen alldeles svart, men solen kröp ihop till en liten gnista med ett vasst och farligt sken, och hon tyckte sig se, att den frigjorde sig från sin plats på himlen och kom susande ner för att träffa henne i nacken och döda henne.

Gunhild gav till ett anskri. Hon sträckte upp ena handen och höll den skyddande över nacken. På samma gång började hon att springa.

[ 59 ]När hon hade sprungit en liten bit framåt vägen, där det vita kalkdammet virvlade upp i en kvävande sky, fick hon syn på en stor stenhög. Det var en ruin efter ett instörtat hus. Hon skyndade dit och var nog lycklig att finna reda på öppningen till en källarhåla.

Gunhild kom in i ett svalt och ljuvligt mörker. Hon kunde inte se två steg framför sig.

Hon ställde sig med ryggen åt ingången och lät ögonen vila ut i mörkret. Ingenting lyste, ingenting glittrade. Hon förstod nu hur det måtte kännas för en liten arm rävstackare att få krypa ner i sin lya, då jägarna äro efter den. Nu stodo värmen och kvalmet och ljuset och solglittret som bedragna jägare utanför hennes tillflyktsort. Hela skaran stod utanför med glimmande spjut och väntade, men hon var trygg och i säkerhet.

Gunhild började vänja sina ögon vid mörkret. Hon fick syn på en sten och satte sig ner för att vänta. Hon kunde väl inte få mod att gå ut från denna håla på flera timmar. Inte förrän solen hade sjunkit så långt åt väster, att den hade förlorat sin makt på himlen.

Men Gunhild hade inte suttit mer än en liten stund där inne i mörkret, förrän tusen solar och gnistor började lysa för hennes ögon och det virvlade runt i hennes överhettade hjärna. En stark svindel grep henne, och hon tyckte, att väggarna i källaren svängde omkring i oupphörlig kretsgång. Hon var så yr, att hon måste stödja sig mot väggen för att inte falla till golvet.

— O Gud, den förföljer mig också här inne! sade Gunhild.

— Jag har väl gjort något ont, jag, eftersom solen inte kan tåla att se mig, fortfor hon.

I detsamma kom hon att tänka på brevet, på moderns död, på sin förfärliga sorg och på sin önskan att få dö. Hon hade alls inte kommit ihåg något av detta, medan hon hade varit i verklig livsfara, utan bara tänkt på att rädda sig.

Gunhild tog raskt fram brevet, hon vek upp det och gick mot ingången, så att hon kunde läsa det. Hon såg, att orden [ 60 ]stodo där just så, som hon hade dem i minnet, och hon stönade.

Strax därpå kom en tanke, som tycktes henne lätt och ljuv och tröstande.

“Förstår du inte, att det var Guds mening att låta dig slippa bort från livet?”

Detta föreföll henne mycket vackert och som en stor Guds nåd. Hon kunde inte riktigt reda ut det, för hon hade inte sin fulla sans. Svindeln hade kommit tillbaka, hela källaren svingade runt, och uppe vid hennes öga dansade en strimma av gnistrande eld.

Men hon höll dock fast vid den tanken, att Gud erbjöd henne att få gå ut ur livet, att flytta upp till mor i himmelen och slippa ifrån all sin sorg.

Hon reste på sig, knäppte först händerna om nacken, men tog bort dem igen, gick så ut i solskenet mycket stilla, som hade hon gått på mittgången i kyrkan.

Hon var en smula avsvalnad. När hon först kom ut, märkte hon inte några jägare eller spjutspetsar eller glimmande pilar.

Men när hon hade gått ett par steg, var allt åter över henne, som om det hade rusat fram från ett bakhåll. Allt på jorden lyste och gnistrade, och solen kom susande bakom henne som en vass gnista och träffade henne i nacken.

Hon gick några steg ännu. Därpå störtade hon till marken liksom träffad av blixten.

Det var folk från kolonien, som fann henne ett par timmar senare. Hon låg med ena handen tryckt mot hjärtat, den andra höll hon framåtsträckt och knuten om brevet liksom för att visa vad det var, som hade dödat henne.