Johan Henrik Kellgren

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För Wikisources sida om författaren se Författare:Johan Henric Kellgren.
←  I qvällen
Sånger och bilder
av Carl David af Wirsén

Johan Henrik Kellgren
Sång öfver Esaias Tegnér  →
På Wikipedia finns en artikel om Johan Henric Kellgren.


[ 203 ]

Johan Henrik Kellgren.


Vid den park, som vigts åt milda magter
Af den svenske Arthurs hand en gång,
Creutz och Gyllenborg som tvillingvakter
Enta stå, fast skild var deras sång,
Och derinne, i de gröna lunder
O hvad skimmerrika dagrar le!
Oxenstjerna firar Dagens Stunder,
Leopold berättar om Eglé,
Och i regnbågsskyn af Fredmans saga
Diktens fjäril »vingad syns på Haga.»

[ 204 ]

Och den genius, hvilken parken vårdar —
Fanns en själ mer fri, mer skiftningsrik?
Än en gäst i diktens rosengårdar,
Än bland kulors regn i Viborgs vik!
Karuselln han ordnar, som bataljen,
Blommor plockar han vid kraterns rand,
Tar på blodig våg Svensksundsmedaljen,
Tar ett täflingspris ur smakens hand,
Vid Valkiala han lagern hemtar
Och i nöjets krets med Elis skämtar.

O min kung! Hvad domar än må dömas
Om din lefnads glans och flärd en gång,
Ej af skalden kan ditt lof förglömmas,
Du, som vårdade den svenska sång!
Full af åskmoln var den vilda tiden,
Se, på Seinens strand hvad blodig syn!
Men en glädjefest i gull och siden
Höll du djerft inunder svarta skyn.
Midt i qvalmet fick man vårluft andas,
Se, med blixtar fröjdraketer blandas!

[ 205 ]

Hvem är han i dina skalders skara,
Som så skälmsk och dock så manlig tycks?
I hans koger göms en dödlig fara,
Och när bågen späns och senan trycks,
Ljudet hviner genom land och rike,
Dåren flyr ur lagerlundens famn,
Hämnarn ler ett löje utan like,
Kellgren är den fruktansvärdes namn,
Det är han, som hägnar konstens nejder,
Obevekligt sträng i vettets fejder.

Som orakelsvar hans skarpa domar
Öfver vitterhetens rike gå,
Vid de nios nya helgedomar
Håller vård en nordisk Boileau.
Om hans regler stundom tyckas snäfva,
Vet, att nyväckt diktning kräfver tukt,
Vet, att råhet måste läras bäfva
För att röra vid hesperisk frukt,
Vet, att vidgad blef hans syn på tingen:
För hvart år mer fritt han höjde vingen.

[ 206 ]

O hur fin, hur gycklande hans stämma,
Klingar när han skämtar, när han ler!
Fel det vore ju att löjet hämma,
När, som han, »man mycket löjligt ser.»
Ljusets fiender, till skuggan dragen!
Ljusets vän är här med stråligt svärd,
Och de glada, lekande behagen
Följa hjelten på hans fria färd,
Segervagnen glimmar fram i dammet
Och från hjulen sprakar epigrammet.

Men när harmens blixtar börja blossa,
Hur förtärande det röda ljus!
Viggen går att skoningslöst förkrossa,
Fanatismen sjunker ned i grus,
Klo af örn får plötsligt näktergalen,
Juvenalisk skärpa sången tar,
När en narr, emedan han är galen,
Tror, förmäten, att han snille har.
D står Pythiern fram med blick af lejon
Och han svänger straffets Gorgoneion.

[ 207 ]

Sjöng han i sin första diktnings stunder,
Var det mest en yppig kärleks lof,
Någon herdesång i nöjets lunder
Vid de trenne grâcers milda hof.
Böjlig, rik af ett förföriskt glitter
Var han qvick och yster som Voltaire,
Smekande med lätta toners qvitter,
Fladdrade hans visa kring Glicère,
Öm och kuttrande hans sång, den ljufva,
Spände sig för Venus’ char som dufva.

Om, af tidehvarfvets villor fången,
Så han skattat åt en lekfull flärd,
Om han firade ibland i sången
Läckra nöjen ur den fina verld,
Mins, att rosendagern af behagen
Flöt dock jemt kring dessa bilders lek,
Mins, att adeln i de rena dragen
Sällan under lätta yran vek,
Mins, att sången bar af seklet spåren,
Framför allt, o mins de sista åren!

[ 208 ]

Mins de år, då han, af nöjen gäckad,
Åter lifvets höga allvar fann,
Fann, att högsta fröjd är obefläckad
Och sin barndoms Eden återvann!
Lika klar som förr hans stämma klingar,
Men mer ren, mer känslofull och skär,
Och melodiskt ljuf, han frigjord svingar
Upp från jordens svikande begär:
Himlens dagrar dragen genomskina,
Sedan Timon sett en gång Christina.

Enkla herdetjäll vid insjövågor,
Djupa skuggor i den stilla skog,
Dit, att svalka hjertats eld och lågor,
Som en sårad fogel hän han drog!
I ert hägn, i furulundens gömma,
Mätt af allt det pris, som blef hans del,
Fick han oskuldsfulla drömmar drömma,
Nya toner fick hans strängaspel.
Hör de smältande, de ömma slagen:
Nya Skapelsen står fram i dagen!

[ 209 ]

Aldrig, aldrig dessa ljud förklinga:
Till hvart hjerta, kyldt af ålderns is,
Ljumma vindar än de återbringa
Från ett längst försvunnet paradis.
I den sången bor en vår bevarad,
Majluft susar der, oändligt mild,
Och naturen glänser upp förklarad,
Speglande för evigt Hilmas bild;
Aldrig, aldrig tiden skall försvaga
Dessa ursprungsljud ur hjertats saga!

Sköna lott, att, när, som han, man stridit
För sitt land, dess bildning och dess ljus,
Få, när dag till tidig afton lidit,
Höra helga anderösters sus!
Sköna lott, att inre syner skåda
Mera ljufva än man fordom sett
Och i solnedgången förebåda
Mer ännu än lifvets middag gett!
Sköna lott, att ständigt högre stiga,
Från det täcka till det innerliga!

[ 210 ]

O det låg i detta ystra väsen
Mycket mer än dagen genast fann.
Under nöjets blomster, under gräsen
Porlande en stilla källa rann;
Först mot qvällen flöt den upp i dagen,
Flöt på ängen fram i aftonsken,
Och af källans rena glans betagen
Stod en gång invid dess brädd Franzén:
När förbi dess bölja molnet seglar,
»Menskans anlete» deri sig speglar.