Jorden rundt på åttio dagar/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tjugufemte kapitlet
Jorden rundt på åttio dagar
av Jules Verne
Översättare: Axel Leonard Ericsson

Tjugusjette kapitlet
Tjugusjunde kapitlet  →


[ 187 ]

Tjugusjette kapitlet.

Iltåget på Pacific-jernbanan.




»Ocean to Ocean,» säga amerikanarne och dermed mena de den stora stambana, som går tvärs igenom Förenta Staterna i hela deras utsträckning. Men i verkligheten delar sig »Pacific Railroad» i två särskilda delar: »Central Pacific» mellan San Francisco och Ogden, och »Union Pacific» mellan Ogden och Omaha. Der sammanknyta sig fem särskilda linier, som sätta Omaha i tät förbindelse med Newyork.

Newyork och San Francisco äro sålunda nu utan afbrott förenade genom ett bälte af jern, som mäter i längd icke mindre än tre tusen sjuhundraåttiosex mil. Mellan Omaha och Stilla Oceanen går jernvägen genom [ 188 ]ett land, som ännu är bebodt af indianer och vilda djur, det vidsträckta territorium som mormonerne började kolonisera kring år 1845, sedan de blifvit utjagade från Illinois.

Förr i tiden tillryggalade man, då omständigheterna voro mycket gynnsamma, vägen mellan Newyork och San Francisco på sex månader. Nu åtgå blott sju dagar dertill.

Det var år 1862, som, trots motstånd af deputerade från södern, hvilka ville hafva linien dragen sydligare, jernvägens utstakning var afslutad mellan 41 och 42 parallelen. Presidenten Lincoln bestämde sjelf knutpunkten för linierna vid staden Omaha i Nebraska. Arbetena blefvo strax påbörjade och fullföljdes med denna amerikanska verksamhet, som hvarken är formalistisk eller demokratisk. Snabbheten i arbetets utförande inverkade ej det ringaste menligt på vägens goda byggnad. På prairien avancerade man en och en half mil pr dag. Ett lokomotiv rullade på de räler som utlagts dagen förut och framforslade rälerna allt efter som de behöfdes, och så dag för dag.

Pacific-banan mottager flera grenbanor utefter sin längd, i staterna Kansas, Iowa, Colorado och Oregon. Då banan lemnar Omaha går den längs venstra stranden af Platte-floden ända till mynningen af den norra grenen, följer derefter södra grenen, går genom Laramies område och Wahsath-bergen, svänger omkring Saltsjön, kommer till Saltsjöstaden — mormonernas hufvudstad — går in i Tuilla-dalen, sträcker sig genom den amerikanska ökenmarken, Cedarbergen och Humboldt, följer Humboldt-floden, Sierra Nevada, och går så ned genom Sacramento ända till Stilla Oceanen utan att lutningen någonstädes öfverstiger [ 189 ]etthundratolf fot på tusende, till och med vid genomgången af Klippbergen.

Sådan var denna långa jernåder, som tågen passerade på sju dagar och medelst hvilken den hedervärde Phileas Fogg skulle kunna — så hoppades han åtminstone — den 11 december vara i Newyork och derifrån medfölja paketångaren till Liverpool.

Den vagn, i hvilken Phileas Fogg hade sin plats, var ett slags lång omnibus, som var stäld på två underreden af fyra hjul hvardera, hvilkas rörlighet var sådan, att mindre skarpa kurvor kunde passeras. I vagnens inre funnos ej några afdelningar, utan der stodo två rader solfor på hvardera sidan och mellan dem var en gång som ledde till toilette- och andra kabinettrum, såsom alla vagnar äro inrättade. Tågets alla vagnar stodo i förbindelse med hvarandra genom gångbräden och de resande kunde förflytta sig från ena ändan af tåget till den andra. Så gjorde konduktören, så gjorde bok- och tidningsförsäljarne, som bjödo ut sina artiklar, så gjorde de som sålde likörer, matvaror och cigarrer, och de saknade alls icke kunder.

De resande hade farit från stationen Oakland klockan sex på qvällen. Det var redan natt, en kall, mörk natt med en himmel betäckt af moln, som hotade att upplösa sig i snö. Tåget gick ej med så stor snabbhet. Med beräkning af uppehållen hade det en hastighet af blott 20 mil i timmen, en hastighet som dock var sådan, att man kunde passera genom Unionen på den utsatta tiden.

Man pratade ej mycket i vagnen och sömnen började också breda sig öfver passagerarne. Passepartout satt bredvid polisagenten, men han talade icke vid honom. Efter de sednaste tilldragelserna hade [ 190 ]förhållandet dem emellan blifvit betydligt kyligt. Ingen sympati, ingen förtrolighet mera! Fix hade ej ombytt sätt, men Passepartout deremot höll sig mycket på afstånd, färdig att vid minsta misstanke strypa sin forna vän.

En timme efter tågets afgång började snö falla, dock icke i stor mängd, så att lyckligtvis tågets gång ej blef fördröjd. Genom vagnsfönstren kunde man ej se något annat än en ofantlig hvit slöja, mot hvilken lokomotivets hvirflande ånga aftecknade sig gråaktig.

Klockan åtta inträdde en »stewart» i vagnen och tillkännagaf för passagerarne, att tiden var inne att gå till sängs. Waggonen var en »sleeping car», som på några minuter förvandlades till sofrum. Soffornas ryggar togos i sär och, på förhand dertill konstruerade, bäddades upp, små alkover bildades på ett mycket sinnrikt sätt och efter några ögonblick hade hvarje passagerare till sin disposition en komfortabel säng, som genom tjocka gardiner var skyddad för alla ogrannlaga blickar. Lakanen voro bländhvita, örongottskuddarna mjuka — det var bara att lägga sig och sofva, och det gjorde också alla liksom om de varit på en paketångbåt i en beqväm hytt, och under tiden gick tåget för full ånga genom staten Californien.

I den del af territoriet, som sträcker sig mellan San Francisco och Sacramento, är marken hvarken mycket kuperad eller bruten. Denna del af jernvägen, som kallas »Central Pacific Road,» har Sacramento till första utgångspunkten och går öster ut tills den möter den bana som utgår från Omaha. Från San Francisco till Californiens hufvudstad går linien rakt till nordost, följande utefter American River, som utgjuter sig i San Pablobugten. De hundratjugo mil, som ligga mellan de två vigtiga städerna, passerades på tre timmar och [ 191 ]klockan nio anlände passagerarne under det de lågo i sin sötaste sömn till Sacramento. De sågo således ingenting af denna betydliga stad, som är säte för staten Californiens legislatur, icke dess vackra kajer eller dess breda gator, icke dess lysande hoteller, squares eller kyrkor.

Då tåget afgick från Sacramento brusade det af, efter att ha passerat stationerna Roclin, Auburn och Colfax, in i Sierra Nevada. Klockan var sju på morgonen då stationen Cisco passerades. En timme efteråt voro sofrummen förvandlade till vanliga waggoner igen och passagerarne kunde genom fönsterrutorna beskåda några pittoreska punkter i detta bergiga land. Banan följde Sierrans nycker, än gick tåget tätt intill bergets sidor, än ringlade det sig fram öfver tvära branter, undvikande de skarpa vinklarne genom djerfva kurvor, än kastande sig in i trånga pass, som man kunde tro ej hade någon utgång. Lokomotivets stora lyktor kastade ett blekrödt sken, som spridde sig ett godt stycke ut, nästan intill rälerna, dess hvisslingar och flåsande blandade sig med dånet från strömmar och vattenfall och dess svarta rök hvirflade upp till tallarnas toppar.

Få eller inga tunnelar eller broar förekommo på färden. Jernbanan höll sig intill bergen, utan att söka den kortaste vägen mellan två punkter, utan att våldföra sig på naturen.

Fram mot klockan nio på qvällen gick trainen genom Carson-dalen i staten Nevada, alltjemt följande den nordostliga riktningen. Vid middagstiden lemnade han Reno, der passagerarne haft tjugo minuter på sig till intagande af frukost.

Från denna punkt följde banan Humboldt River [ 192 ]och höll under några mil af mot norr. Sedan krökte den af mot öster och lemnade ej sedan flodens lopp förrän den kom till Humboldt Ranges, hvars källor äro belägna ytterst i öster i staten Nevada.

Efter att ha frukosterat återtogo mr Fogg och mrs Aouda och deras följeslagare sina platser i waggonen. Phileas Fogg, Aouda, Fix och Passepartout sutto mycket beqvämt och betraktade de landskapsutsigter, som passerade förbi deras ögon — ofantliga prairier, berg som aftecknade sig vid horisonten, forssar som skummade och fräste. Då och då sågs en stor hjord af bisonoxar, som samlat sig långt bort och såg ut som en rörlig pallissad. Dessa ofantliga arméer af idislare bilda ofta ett öfvervinneligt hinder för bantågen. Man har sett många tusental af dessa djur gå i täta led efter hvarandra under flera timmar tvärs öfver banan, och lokomotiverna måste då stadna tills banan blir fri igen.

Detta inträffade just vid detta tillfälle. Klockan tre på eftermiddagen spärrades banan af en hjord om tio eller tolf tusen »hufvuden». Efter det lokomotivet något minskat sin snabba fart försökte det ränna sin »plog» in i flanken på den ofantliga kolonnen, men måste stadna för den ogenomträngliga massan.

Man såg dessa idislare — »buffalos» såsom amerikanare oegentligt kalla dem — marschera helt lugnt, understundom bölande alldeles förskräckligt. Deras kroppar äro betydligt större än oxarnes i Europa, deras ben och svans korta, deras mankar betydligt framskjutande och bildande en muskulös puckel, hornen bakåt böjda, hufvud, hals och bogar betäckta af långt, hängande hår. Det var ej att tänka på att förhindra denna vandring. När bisonoxarne intagit en viss riktning, kan ingenting förmå dem att vika ur densamma. Det är en brusande [ 193 ]ebb af lefvande kött, som intet damverk mäktar hejda.

Passagerarne stodo ute på gångbroarne och betraktade det besynnerliga skådespelet. Men den som bordt vara mest intresserad af alla, mr Phileas Fogg, han satt qvar på sin plats och väntade filosofiskt på att det skulle behaga bufflarna att lemna passagen fri. Passepartout var ursinnig öfver det dröjsmål, som förorsakades af denna ofantliga samling oxar. Han hade god lust att aflossa mot dem hela sin arsenal af revolvrar.

— Snyggt land det här, utropade han. Simpla oxar som uppehålla bantåg och som masa fram i högtidlig procession utan att göra sig det minsta brådtom, precis som om de alldeles icke hindrade folk från att komma fram! Pardieu! Jag skulle just vilja veta om mr Fogg förutsett den här ox-motigheten i sitt resprogram. Och lokomotivföraren sedan, som inte vågar köra tvärs igenom dessa kreatur, som spärra vägen för oss!

Lokomotivföraren hade alldeles icke försökt att kullkasta hindret och deri hade han handlat klokt. Utan tvifvel skulle de närmaste bufflarne blifvit krossade af lokomotivets »plog,» men hur stor kraft lokomotivet än hade skulle det genast ha stadnat, det skulle ovilkorligen ha hoppat ur skenorna och tåget vackert stått der.

Det bästa var således att tåligt vänta; man kunde ju återvinna den förlorade tiden genom att påskynda tågets gång. Bisonoxarnes defilering räckte tre styfva timmar och vägen blef ej fri förr än natten började inbryta. Då marscherade de sista leden i hjorden öfver rälerna, under det de första leden försvunno vid södra horisonten.

[ 194 ]Klockan var åtta då tåget passerade Humboldt Ranges och half tio då det kom inpå Utah-territoriet, stora Saltsjöns region, mormonernas kuriösa land.