Jorden rundt på åttio dagar/3
| ← Andra kapitlet |
|
Fjerde kapitlet → |
Tredje kapitlet.
Phileas Fogg hade lemnat sitt hus vid Saville-row
kl. ½ 12 och efter att ha satt ned sin högra fot
trettonhundrasjuttiofem gånger framför den venstra och
sin venstra fot trettonhundrasjuttiofem gånger framför
sin högra, kom han fram till Reformklubben, en
storartad byggnad vid Pall Mall och som kostat icke
mindre än tre millioner francs innan den blef färdig.
Phileas Fogg begaf sig genast till matsalen, hvars nio fönster vette åt en vacker trädgård med träd, hvilkas blad redan hade gulnat i höstvinden. Han satte sig på sin vanliga plats, der hans kuvert låg i ordning. Hans frukost bestod af smörgåsbord, kokt fisk med en magnifikt lagad sås, blodröd roastbiff med inkokta svampar, en pudding af rhabarber och gröna stickelbär, Chesterost — alltsammans nedsköljdt med några koppar thé, enkom anskaffadt för Reformklubbens räkning.
Klockan tolf och fyrtiosju minuter steg vår gentleman upp och styrde sina steg till stora salongen, en präktig »hall», dekorerad med taflor i dyrbara ramar. Der öfverlemnade en uppassare till honom ett nummer af Times, ännu ej uppskuret, vid hvars ansträngande uppvikande Phileas Fogg ådagalade stor vana och färdighet. Läsningen af nämnda tidning sysselsatte Phileas Fogg till ¾ 4 och af Daily Telegraph, hvars tur sedan kom, ända till middagsmåltiden. Detta mål bestod af ungefär samma mat som till frukosten, med tillägg dock af »Royal British sauce.»
När klockan fattades tjugo minuter i 8 inträdde vår gentleman åter i stora salongen och fördjupade sig i studerandet af Morning Chronicle.
En half timme senare inkommo åtskilliga af Reformklubbens habituéer och gingo fram till den stora spiseln, i hvilken en stenkolsbrasa lågade. De voro mr Phileas Foggs vanliga medspelare, de liksom han alldeles galna i att whista: ingeniören Andrew Stuart, bankirerne John Sullivan och Samuel Fallentin, bryggaren Thomas Flanagan, Gauthier Ralph, en af styresmännen i Bank of England, rika karlar och med stort anseende i denna klubb, som bland sina medlemmar räknar storheter inom industriens och finansens verld.
— Nå, Ralph, frågade Thomas Flanagan, hur långt har det avancerat med den der stölden?
— Åh, svarade Andrew Stuart, banken är af med sina penningar.
— Jag tror tvärtom, sade Gauthier Ralph, jag tror att vi skola få tag i den som begått stölden. Polisens skickligaste karlar ha blifvit skickade ut till Amerika och ut i Europa, till alla de förnämsta debarkerings- och embarkerings-platserna, så att det skall bli kinkigt för den värda herrn att komma undan.
— Man har således signalementet på tjufven? frågade Andrew Stuart?
— Till att börja med, så är det ingen tjuf, svarade Gauthier Ralph allvarligt.
— Hvad säger ni, är han ingen tjuf den der personen, som knipit åt sig femtiofem tusen pund i banknoter?
— Nej, svarade Ralph.
— Således bara en som är för mycket om sig, kanske? sade John Sullivan.
— »Morning Chronicle» försäkrar, att han är en gentleman.
Den som upplyste om detta var ingen annan än Phileas Fogg, som satt med hufvudet instucket i den tidning, han höll på att läsa. Phileas Fogg helsade nu sina umgängesbekanta, hvilka besvarade hans helsning.
Den tilldragelse, hvarom fråga var och som af alla tidningar i det Förenade konungariket ifrigt diskuterades, hade inträffat tre dagar förut, den 29 September. En bundt banknoter, utgörande den ofantliga summan femtiofem tusen pund hade bortstulits från den pulpet, hvilken sköttes af förste kassören i Englands bank.
Alla, som förundrade sig öfver att ett sådant tillgrepp kunnat ske så lätt, svarade bankdirektören Gauthier Ralph, att just i det ögonblicket var kassören sysselsatt med att införa en post på 3 shillings 6 pence och han kunde väl icke ha ögonen öfver allt heller.
Här bör anmärkas — och detta gör ifrågavarande faktum förklarligt — att denna beundransvärda inrättning, som kallas Bank of England, tyckes utomordentligt mycket bekymra sig om publikens värdighet. Inga vakter, inga tillsyningsmän, inga ståltrådsgaller! Guld, silfver, sedlar ligga exponerade, man kunde säga öfverlemnade till den förstkommandes förfogande. Man får icke på minsta sätt draga i tvifvel någon enda förbipasserandes hederlighet. En person, som noga lagt märke till de engelska sedvänjorna, berättar i detta hänseende följande: I en af bankens lokaler, der berättaren uppehöll sig, fick han lust att på närmare håll betrakta en guldplants om sju eller åtta skålpund, hvilken låg på kassörens pulpet; han tog fram plantsen, betraktade den, lemnade den till en närstående person, denne till en annan, så att plantsen på det viset vandrade ur hand och i hand ända bort i en mörk korridor och kom ej tillbaka på sin plats förr än en halftimme derefter och utan att kassören en enda gång sett upp från sitt göromål.
Men den 29 September gick det icke på samma sätt; banknotbundten kom icke tillbaka och när den präktiga klockan, placerad ofvanpå »drawing office», slog fem och dermed tillkännagaf lokalens stängning, återstod för Englands bank ingenting annat att göra, än att införa femtiofem tusen pund på vinst- och förlustkonto.
När man var viss på att stölden verkligen blifvit föröfvad skickades »detectives», valda bland de skickligaste, till de förnämsta hamnar, till Liverpool, till Glasgow, till Hâvre, till Suez, till Brindisi, till Newyork o. s. v. med utfästad förbindelse till dem, att om de lyckades i sina spaningar, skulle de erhålla en belöning af två tusen pund och fem procent af det belopp som tillrättaskaffades. I afvaktan på de upplysningar, som lades till grund för den legala undersökningen, som genast börjades, fingo polisagenterna sig ålagdt att noga hålla utkik på alla resande, de som anlände eller de som foro sin väg.
Alldeles som »Morning Chronicle» sagt, hade man anledning antaga, att den som begått stölden icke var ledamot af något af tjufsällskaperna i England. Nämnde dag, den 29 September, hade man lagt märke till en gentleman, omsorgsfullt klädd, med fint sätt och distingueradt utseende; han gick fram och åter flera gånger i kassalokalen, der stölden begicks. Vid den förberedande undersökningen uppsattes ett mycket noggrannt signalement på denne gentleman och detta öfversändes till alla detektiver i det Förenade konungariket och på kontinenten. Några hederliga karlar — och bland dem Gauthier Ralph — ansåg sig derför ega grundadt hopp om att tjufven icke skulle undkomma.
Som man lätt kan föreställa sig, var denna händelse samtalsämnet för dagen i London och i hela England. Man diskuterade, man resonnerade varmt om möjligheterna för och emot hufvudstadspolisens framgång i spaningarna. Man kan derför ej undra på, att medlemmarne af Reformklubben också sysselsatte sig med denna sak, helst en af bankens styresmän befann sig bland dem.
Den hedervärde Gauthier Ralph ville ej betvifla det lyckliga resultatet af efterspaningarne, ty han hoppades att den utfästade belöningen skulle skärpa polismännens nit och intelligens. Men hans embetsbroder, Andrew Stuart, var långt ifrån att dela hans tillförsigt. Diskussionen fortgick mellan de gentlemen, som slagit sig ned vid whistbordet, Stuart midt emot Flanagan, Fallentin midt emot Phileas Fogg, Under spelet talade spelarne icke, utan blott mellan robbertarna, och den afbrutna konversationen anknöts mycket lifligt igen.
— Jag påstår, sade Andrew Stuart, att utsigterna äro till favör för tjufven, som utan tvifvel är en slipad karl.
— Låt så vara! svarade Ralph, men det fins icke något land, till hvilket han kan fly.
— Det var mycket sagdt...
— Hvart skulle han ha’ begifvit sig då?
— Jag vet det icke, svarade Andrew Stuart, men vi skola komma ihåg, att jorden är mycket vidsträckt.
— Förr var den det, sade Phileas Fogg halfhögt, sedan tillade han högt: det är ni som skall taga af, och dermed sköt han kortleken till Thomas Flanagan.
— Hvad vill ni säga dermed? Förr! Har jorden kanske blifvit förminskad?
— Utan tvifvel, svarade Gauthier Ralph, jag är af samma tanke som mr Fogg. Jorden har blifvit förminskad, emedan man nu kan resa den rundt tio gånger fortare än för hundra år sedan, och i det fall, hvarom fråga nu är, bidrager detta till att spaningarna kunna bedrifvas med största skyndsamhet.
— Ja, och äfven att göra tjufvens flykt lättare!
— Det är ni som skall spela ut, mr Stuart, sade Phileas Fogg.
Den klentrogne Stuart var dock ej öfvertygad och då partiet var slut sade han:
— Man måste erkänna, mr Ralph, att ni hittat på ett roligt sätt att visa att jorden blifvit förminskad! Således, derför att man nu gör turen på tre månader...
— På bara åttio dagar, sade Phileas Fogg.
— Alldeles så, mina herrar, tillade John Sullivan, på åttio dagar, sedan bandelen mellan Rothal och Allahabad på »Great Indian Penninsular Railway» blifvit öppnad; se här den af »Morning Chronicle» uppställda beräkningen:
| Från | London till Suez genom Mont Cenis till Brindisi pr jernväg och paketångare | 7 | dagar. |
| » | Suez till Bombay, pr paketångare | 13 | » |
| » | Bombay till Calcutta, pr jernväg | 3 | » |
| » | Calcutta till Hongkong pr paketångare | 12 | » |
| » | Hongkong till Yokohama, pr d:o | 6 | » |
| » | Yokohama till San Francisco d:o | 22 | » |
| » | San Francisco till Newyork på jernväg | 7 | » |
| » | Newyork till London pr paketångare och jernväg | 10 | » |
| Summa | 80 | dagar. | |
— Ja, åttio dagar, utropade Andrew Stuart, som utaf misstag stack en hacka med en honnör, men då äro ej dåligt väder, motvind, skeppsbrott, bantåg som hoppa ur spåret o. s. v. tagna med i räkningen?
— Allt är inberäknadt, svarade Phileas Fogg, som fortfarande spelade, ty nu respekterade diskussionen ej längre whisten.
— Äfven inberäknadt, att hinduer eller indianer taga bort rälerna, utbrast Andrew Stuart, att de stoppa bantågen, plundra godsvagnarna och skalpera de resande!
— Allt inberäknadt, svarade Phileas Fogg, som slutade spelet med två honnörer.
Andrew Stuart, hvars tur det var att gifva, samlade ihop korten och sade:
— Teoretiskt taget har ni rätt, mr Fogg, men i praktiken...
— I praktiken också, mr Stuart...
— Det skulle roa mig att få se.
— Det beror på er. Låtom oss resa tillsammans.
— Himlen bevare mig derifrån! utropade Stuart, men jag håller gerna fyra tusen pund, att en sådan resa, under sådana vilkor, är omöjlig att göra.
— Mycket möjlig, tvärtom, svarade mr Fogg.
— Nå, så gör den då!
— Rundt kring jorden på åttio dagar?
— Ja, det önskar jag just.
— När?
— Genast! Men jag säger er på förhand, att jag kommer att göra den på er bekostnad.
— Det der är ju galenskaper! sade Andrew Stuart, som började bli besvärad af sin medspelares envisa fasthållande vid hvad han sagt. Låtom oss fortsätta vårt spel.
— Vi få gifva om då, svarade Phileas Fogg, ty jag har fått för många kort.
Andrew Stuart tog korten med skälfvande hand, men plötsligt lade han dem från sig på bordet.
— Nåväl, mr Fogg, sade han, jag håller fyra tusen pund!...
— Min käre Stuart, sade Fallentin, lugna er, det är ju inte på allvar.
— När jag säger, att jag håller, svarade Andrew Stuart, så är det alltid allvarsamt menadt.
— Jag antager, sade mr Fogg och vände sig till de andra, jag har 20,000 pund deponerade hos Baring Brothers. Jag riskerar dem gerna.
— Tjugo tusen pund! utropade John Sullivan. Tjugo tusen pund, som ni kan förlora genom ett oförutsedt dröjsmål!
— Något oförutsedt finnes icke, förklarade Phileas Fogg helt torrt.
— Men, mr Fogg, denna tid af åttio dagar är ju beräknad blott såsom minimum af tid!
— Ett väl användt minimum är allt som behöfs.
— Men för att icke öfverskrida detta måste man matematiskt hoppa direkte ur waggonerna på paketångbåtarne och från paketångarne på jernbanorna!
— Åh, jag skall nog hoppa matematiskt.
— Det är bara ett skämt af er!
— En engelsman skämtar icke när det är fråga om någonting så allvarsamt som ett vad, svarade Phileas Fogg. Jag håller tjugo tusen pund mot hvem som helst, att jag skall göra resan kring jorden på åttio dagar eller nitton hundra tjugo timmar eller hundra femton tusen två hundra minuter. Antages det?
— Vi antaga, svarade hrr Stuart, Fallentin, Sullivan, Flanagan och Ralph, efter att ha sins emellan träffat öfverenskommelse.
— Godt! sade Fogg. Bantåget till Dover afgår kl. 10,35. Jag far med det.
— Nu i afton? frågade Stuart.
— Ja, i afton, svarade mr Fogg. Således, sade han, ögnande dervid i en fickkalender, efter som vi i dag ha den andra oktober skall jag vara tillbaka i London, just här i Reform-klubbens sal, lördagen den 21 december klockan 10,35 på aftonen, i annat fall tillhöra de hos Baring Brothers på min räkning deponerade tjugo tusen pund eder med laga rätt. Här lemnar jag en vexel på lika stort belopp.
Ett protokoll rörande det ingångna vadet uppsattes och undertecknades strax af de sex intresserade. Phileas Fogg förblef under hela tiden alldeles lugn. Han hade säkert icke hållit vad för att vinna och hade ej ställt dessa tjugo tusen pund — hälften af hans förmögenhet — på spel, ty han förutsåg att han skulle få depensera en så stor summa, för att gå i land med detta qvistiga, att icke säga outförbara företag. Hvad angick hans motståndare, så tycktes de vara oroliga, icke för förlusten af insatsen, utan derför att de hyste vissa betänkligheter vid att kämpa mot det omöjliga.
Klockan slog nu nio. Man erbjöd mr Fogg att atbryta whistspelet för att kunna vidtaga sina förberedelser till resan.
— Jag är alltid i ordning, svarade den oförbränneligt lugne gentlemannen medan han gaf kort. Ruter! mina herrar, det är ni som skall spela till, mr Stuart!