Jorden rundt på åttio dagar/5
| ← Fjerde kapitlet |
|
Sjette kapitlet → |
Femte kapitlet.
Då Phileas Fogg lemnade London, anade han icke
det minsta hvilken stor uppståndelse hans afresa
förorsakade. Underrättelsen om vadet spred sig först i
Reformklubben och framkallade en verklig häpnad hos
medlemmarne af detta hedervärda sällskap. Från
klubben kom den pikanta underrättelsen in i tidningarna
och genom tidningarna till publiken i London och hela
det förenade konungariket.
Denna fråga om en resa kring jorden kommenterades, diskuterades, dissekerades med lika mycken passion och lika stort intresse, som om fråga hade varit om en ny Alabama-affär. Å ena sidan tog man parti för Phileas Fogg, å den andra — och denna bildade snart en betydlig majoritet — uttalade man sig mot honom. Att fullborda denna resa kring jorden på annat sätt än i teorien och på papperet, på detta minimum af tid med de kommunikationsmedel som nu begagnas, var icke blott omöjligt, det var vanvettigt!
Times, Standard, Evening Star, Morning Chronicle och tjugo andra tidningar med stor spridning förklarade sig mot mr Fogg. Daily Telegraph ensam skänkte honom sitt stöd till en viss grad. Fogg behandlades som en toker, som en excentrisk karl, som en galning, och hans kamrater i Reformklubben fingo öfver allt höra tadlande ord öfver att de gått in på ett sådant vad, som ju tydligen vittnade om att det stod klent till med hans förstånds-förmögenheter.
I yttersta grad passionerade, men logiska artiklar sågos sysselsätta sig med frågan. Man känner ju hvilket intresse man i England fäster vid allt som rör geografien. Också fanns icke en enda tidningsläsare — han må ha tillhört hvilken samhällsklass som helst — som icke slukade de spalter, som rörde Phileas Fogg.
De första dagarne voro några oförvägna själar, förnämligast fruntimmer, för honom, isynnerhet sedan Illustrated London News meddelat hans porträtt, taget efter hans fotografi, som fanns förvarad i Reformklubbens archiv. Åtskilliga gentlemen vågade säga: — Nå, hvarför inte, hvarför inte? utomordentligare saker har man ju sett! — Dessa voro isynnerhet läsare af Daily Telegraph. Men man märkte snart, att äfven denna tidning började vackla i sin åsigt.
En lång artikel blef synlig den 7 oktober uti geografiska sällskapets »Bulletin». Artikeln behandlade frågan från alla synpunkter och bevisade klarligen det vanvettiga i företaget. Efter det denna artikel blifvit läst, var allting emot den resande. Menniskorna lade hinder i vägen för honom och naturen också. För att lyckas i företaget måste ju antagas en mirakulös öfverensstämmelse mellan afgångs- och ankomsttimmarna, en öfverensstämmelse som icke funnes och som icke kunde finnas. I Europa kunde man, då det var fråga om en resa af jemförelsevis obetydlig längd, vara temligen säker på att tågen kommo fram på bestämd tid; men då de behöfva tre dagar för att fara genom Indien, åtta dagar för att fara genom Förenta Staterna, kunde man väl då på deras noggranna inträffande fota grunderna för ett sådant problem? Och olyckor med lokomotiver, sammanstötningar, ohyggligt väder, snödrifvor — låg icke allt det der mot Phileas Fogg? På paketångarne sedan, vore han icke under den kalla årstiden utsatt för vindkast och tjocka? Och var det då så sällsynt att de bästa ångbåtarne på de transatlantiska linierna försenades två eller tre dagar? Det behöfdes ju bara ett uppehåll, ett enda bara, för att hela kommunikations-kedjan blefve ohjelpligen bruten. Om Phileas Fogg kommit bara några få timmar efter en ångares afgång, så måste han ju invänta nästa ångbåt och derigenom vore hans resa ohjelpligt misslyckad.
Denna artikel gjorde stort uppseende. Nästan alla tidningar aftryckte den och Phileas Foggs aktier sjönko betydligt.
Under de närmaste dagarna, som förflöto efter vår gentlemans afresa, uppgjordes ganska vackra affärer på utgången af hans företag. Man känner hvad vadhållare äro i England; de äro mera intelligenta, mera aktade än spelarne. Vadhållning ligger just i det engelska lynnet. Också ingingo icke blott medlemmarne af Reformklubben betydliga vad för eller emot Phileas Fogg, utan den stora allmänheten intresserade sig också för utgången och höll vad. Phileas Fogg blef inskrifven liksom en kapplöpningshäst i ett slags stud-book. Man gjorde honom också till ett fondpapper, som omedelbart fick kurs på marknaden. På Phileas Fogg uppstod efterfrågan, han »slöts fast» eller med premie, och enorma affärer gjordes. Men fem dagar efter hans afresa, efter artikeln i geografiska sällskapets »Bulletin», började man i massa att utbjuda Phileas Fogg. »Baisse» inträffade. Man »offererade» honom i kolossala bundtar.
En enda anhängare hade han qvar; det var den gamle giktbrutne lord Albemarle. Den hedervärde gentlemannen, som satt fastspikad vid sin länstol, skulle ha gifvit sin förmögenhet för att kunna göra resan kring jorden, om den också skulle ha räckt tio år, och han höll 5000 pund på Phileas Fogg. Och medan man höll på och demonstrerade för honom det dåraktiga och gagnlösa i företaget, nöjde han sig med att svara: »Om saken låter sig göra, är det bra att det är en engelsman, som gör den först.»
Phileas Foggs anhängare började nu bli allt fåtaligare; alla menniskor voro emot honom, och icke utan skäl; man ville ej hålla hundrafemtio mot ett på honom, då sju dagar efter hans afresa en alldeles oväntad händelse inträffade, som gjorde att man icke ville hålla det minsta på honom.
Samma dag kl. nio på aftonen hade nemligen chefen för polisen erhållit en telegraf-depesch af följande innehåll:
- »Rowan, polisdirektör, central-administrationen, Scotland Place.»
»Jag följer efter banktjufven Phileas Fogg. Sänd utan dröjsmål arresteringsorder till Bombay (Ostindien.)
Verkan af denna telegrafdepesch var ögonblicklig. Den hedervärde gentlemannen aflägsnade sig för att taga i tu med banknot-tjufven. Hans fotografi, som fanns i Reformklubben, blef noga betraktad. Den framställde tydligen anletsdragen hos den man, hvars signalement uppsattes vid den förberedande undersökningen. Man erinrade sig Phileas Foggs existens, som alltid varit höljd i mörker, hans ensamma lif och hans plötsliga afresa, och det syntes klart, att denna person, som föregifvit en resa kring jorden och åberopade sig på ett vanvettigt vad, ej kunnat ha haft annat mål, än att slingra sig undan den engelska polisens agenter.