Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 01
|
Kap 2 → |
FÖRSTA KAPITLET.
Herr Fogg skaffar sig en ny betjänt.
År 1872 hade herr Fileas Fogg sin bostad i huset n:r 7 Drottninggatan i London.
Herr Fogg var en gåta för de flesta. Man visste ingenting annat om honom, än att han var en ståtlig och fint bildad man. Hans borgerliga ställning kände ingen. Han drev ej handel, idkade icke fabriksverksamhet eller åkerbruk, och ingen hade sett honom i något ämbetsverk. Han var medlem av »Framstegsklubben»[1] — det var allt. Och där hade han vunnit inträde, emedan han hade sina pengar insatta hos Baring Brothers, en av världens förnämsta bankaffärer, och således måste vara mycket rik.
Hur Fogg fått sin förmögenhet, visste ingen, och ingen skulle kunnat falla på den tanken att fråga herr Fogg själv därom. Han var ingen slösare men icke heller någon gnidare. Gällde det att främja något ädelt eller gagneligt syfte, var han alltid redo att bidraga med en rund summa, ehuru hans namn aldrig skyltade på någon välgörenhetslista.
Fileas Fogg såg ut att vara en fyrtio års man, hade fina och ädla anletsdrag, var reslig till växten och axelbred. Han hade ljust hår och ljusa polisonger, hög panna utan rynkor, blek hy och vita tänder. Kort sagt: en fulländad engelsk gentleman.[2]
Han tog aldrig ett steg i onödan och hade ej bråttom, såg alltid rätt framför sig och var aldrig orolig eller upprörd. Ingen hade sett honom småle, ännu mindre hört honom skratta.
Han yttrade sig sällan, och när han gjorde det, skedde det i så korta ordalag som möjligt. Just därför funno hans bekanta honom så hemlighetsfull. Och dock låg hans liv för alla som en öppen bok; allt vad han tog sig för gick punktligt som ett urverk.
Säkerligen hade han rest mycket, ty ingen kunde vara mera hemmastadd på kartan än han. Det fanns inte en enda vrå på jordklotet, om vilken han ej var i stånd att lämna noggranna upplysningar. Det hände någon gång i klubben, att han fällde några få klara och avgörande ord om ett fartyg, som tycktes ha försvunnit. Då framlade han utsikterna till dess räddning eller undergång med en siares säkerhet, och det visade sig alltid, att han bedömt förhållandena riktigt.
Sedan många år tillbaka hade Fileas Fogg ej varit utom Londons hank och stör. Ingen hade sett honom, annat än på klubben eller på vägen dit. Han hade aldrig annan sysselsättning än att läsa tidningarna och spela schack. Detta spel, som i hög grad kräver tyst eftertanke, passade särskilt för hans natur, och han ansågs som mycket skicklig däri. Stundom spelade han schack om pengar, men de summor han då vann anslog han alltid till välgörande ändamål.
Han hade varken hustru eller barn, inga fränder och inga förtroliga vänner. Han bodde ensam i sitt hus vid Drottninggatan och mottog aldrig besök hemma. En enda kammartjänare ombesörjde hans uppassning. Sin frukost och sin middag åt han på klubben på bestämd tid, vid samma bord och vid samma fönster, alltid ensam. Precis klockan tolv på natten påtog han sin överrock och gick hem. Han sov till klockan åtta, klädde sig sedan och gick på slaget halv tolv till sin klubb.
Hans hem var ej prålande, men alla nutida bekvämligheter funnos där. Naturligtvis hade Fileas Foggs betjänt icke någon vidare ansträngande tjänst; i följd av husbondens regelbundna vanor gällde det blott att vara ytterst punktlig och noggrann.
Den 2 oktober 1872 hade betjänten fått avsked. Han hade några dagar förut burit in rakvatten, som var endast 28 grader varmt i stället för 30. Ett sådant slarv ville Fileas Fogg aldrig mer utsätta sig för. Och därför satt han sagda dag och väntade på sin nye betjänt, som skulle infinna sig mellan klockan elva och halv tolv.
Med korslagda ben halvlåg han i länstolen och följde med blickarna visaren på det stora vägguret, som visade sekunder, minuter, timmar, veckodag, datum och årtal. Klockan slog en kvart över elva.
Det ringde på tamburklockan.
Den avskedade betjänten öppnade dörren och anmälde:
— Den nye kammartjänaren!
En trettio års karl steg in och hälsade ledigt.
— Fransman? sade herr Fogg.
— Ja.
— Namnet?
— Jag heter Jean — Jean Passepartout. Och det namnet har jag fått därför, att jag alltid är flink i vändningarna, slår mej fram överallt och alltid drar mej ur knipan[3]. Jag har försökt litet av varje här i världen. Jag har varit kringresande sångare och cirkusryttare, jag har dansat på lina och gjort luftsprång. Så blev jag gymnastikdirektör, och senast har jag haft anställning vid brandkåren i Paris. Det är nu fem år sedan jag lämnade mitt fädernesland. För ögonblicket är jag utan anställning, och det var därför jag beslöt söka denna plats, eftersom jag hört, att herr Fogg är den mest punktliga och lugna person i hela England. Jag hoppas nu få komma i ro och stillhet och glömma alla bekymmer.
— Gott, ni vet vad jag har för fordringar på min tjänare?
— Fullkomligt. Och vad herr Fogg betalar i lön också.
— Hur mycket är klockan?
— Tjugutre minuter över elva, svarade Passepartout och tog upp en stor silverrova ur fickan.
— Det uret går för sakta.
— Ursäkta, men det går på aderton rubiner och…
— Det går för sakta, fyra minuter för sakta. Från detta ögonblick, klockan 11,27 förmiddagen den 2 oktober 1872, är du anställd i min tjänst.
Och så reste sig herr Fileas Fogg, tog sin hatt och gick utan ett ord vidare. Passepartout hörde gatudörren slås igen. Han såg ut genom fönstret och varseblev herr Fogg, som gick till klubben. Än en gång slogs dörren igen; det var den förre kammartjänaren, som gick sin väg.
- ↑ Klubb är dels en förening av personer i likartad samhällsställning, dels en sådan förenings möteslokal. I England äga klubbarna ofta egna hus med alla möjliga bekvämligheter, och klubben är där nästan ett hem för många av dess medlemmar.
- ↑ Gentleman = en fin, belevad man; uttal: djäntlman.
- ↑ Passepartout betyder: tar sig fram överallt.