Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 20
| ← Kap 19 |
|
Kap 21 → |
TJUGONDE KAPITLET.
Finurliga planer kunna också misslyckas.
När Passepartout gick ut ur domsalen, knöt han handen mot prästerna. Visserligen bara i smyg, men han tyckte ändå, att det lättade en smula. Men om han vetat, vem han hade att tacka för häktningen, och just då påträffat honom, är det troligt, att denne hade fått sina fiskar varma.
Vem var då upphovsmannen till denna plan, som så när dragit ett grovt streck över alla Foggs beräkningar? Det ha våra läsare säkerligen redan gissat.
Det var Fix, polisagenten.
Han insåg genast den fördel han kunde dra av Passepartouts olyckliga intrång i pagoden å Malabar-Hill. Det var därför han hoppade ned från järnvägsvagnen och satte sig i förbindelse med de uppretade tempelprästerna. Då han väl kände hur strängt engelska regeringen beivrar sådana förbrytelser, var det honom lätt att övertyga prästerna, att de kunde yrka på en betydlig skadeersättning av Fogg och dennes tjänare, och själv lovade han att vara dem behjälpliga för vinnande av detta mål. Med första tåg följde han sålunda i deras sällskap efter brottslingarna.
Som dessa använde ganska lång tid på den unga änkans befriande, kom han före Fogg och hans sällskap till Kalkutta, där han redan telegrafiskt begärt häktning å såväl Fogg som hans betjänt. Man kan lätt tänka sig hans missräkning och hans raseri, när han vid framkomsten möttes av den underrättelsen, att man ej sett till varken Fogg eller tempelskändaren. Den senare frågade han ju i själva verket mindre efter, men han började befara, att den förre stigit av vid en mellanstation och givit sig åstad åt någon av de norra provinserna.
Plågad av en tärande oro snokade han därför genom alla tåg, som under de närmaste timmarna anlände till stationen. Och det är sålunda lätt att tänka sig, hur förtjust han blev, när han fick syn på de efterspanade, ehuru han icke kunde förstå, vad det var för en ung dam, som befann sig i deras sällskap. Han utpekade dem ögonblickligen för polisen, och det var därför som Fogg, Passepartout och rajans änka blevo förda inför domaren.
Hade icke den annars så vakne Passepartout varit så bekymrad för sakens utgång, skulle han säkerligen också fått syn på Fix, som undangömd i en vrå av domsalen med stort intresse följde händelsernas gång. Lyckades icke hans plan, så var allt förlorat, ty han hade lika litet i Kalkutta som i Suez eller Bombay fått någon arresteringsorder från London.
Också jublade han i sitt sinne, när domaren avkunnade fängelsedomen över Fogg och Passepartout — åtta dagar var allt vad han behövde! På den tiden skulle arresteringsordern hinna fram och han skulle lägga lagens starka arm på rymmaren och den stulna millionen.
Men också han kände en rysning genom märg och ben, när Fogg erbjöd borgen, och det var endast det höga beloppet, som för ett ögonblick återgav honom modet. Han kunde nämligen inte tänka sig, att Fogg skulle offra den oerhörda summan av trettiosextusen kronor. Men när han såg den orubbligt lugne Fogg lägga upp beloppet på domarbordet, gick allting runt för honom, och han hackade tänder, som om han haft frossa.
Emellertid hoppades han ännu, att Fogg skulle ändra sitt beslut och inte kasta bort hela detta belopp utan hellre »krypa in» på åtta dagar. Och därför smög han sig ut och följde honom tätt i spåren.
Fogg tog genast en vagn, hjälpte skyndsamt upp fru Aoda, och med Passepartout på kuskbocken bar det i ilande fart ned till hamnen. Fix sprang efter, flåsande och förtvivlad.
När de hunnit till hamnen, slog klockan en kvart över elva. Fogg hade således tre fjärdedels timme på sig, innan båten skulle avgå. Den syntes ute på redden med avgångsflaggan hissad å en av masttopparna. Fogg steg ur vagnen och hyrde ögonblickligen en roddbåt. I den stego flyktingarna ned, och Passepartout höll den dyrbara resväskan tryckt tätt intill sig.
Fix skummade av raseri och stampade i marken.
— Åh, han reser, den boven, den uslingen, väste han. Han spar inte på slantarna, och varför skulle han det? Han har ju fått dem så lätt! Men jag ska följa honom som skuggan till världens ända, om det behövs. Värst är, att när jag en gång får arresteringsordern i handen, har han slösat bort alltihop, så jag får ingenting för besväret!
Vad skulle han ha sagt, om han vetat av det dyrbara elefantköpet och den vackra avlöningen till föraren? Om han anat, att Fileas Fogg verkligen från avresans ögonblick med ett och allt redan gjort slut på mer än hundratusen kronor, och att således. den procent, som Fix kunde påräkna, när han en gång fått honom häktad och hemförd till England, krympte ihop och blev allt mindre och mindre!
Han kastade sig emellertid i en båt och lät ro sig ut till ångaren.