Hoppa till innehållet

Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 49
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Fogg blir häktad
Kap 51  →


[ 224 ]

FEMTIONDE KAPITLET.
Fogg blir häktad.

Vilket beslut skulle Fogg fatta? Hans tveksamhet var ej lång. Redan samma afton kallade han till sig maskinisten och sade:

— Elda på av alla krafter, så länge det finns kol!

Några ögonblick senare vältrade tjocka rökmoln ut ur ångarens skorsten och lade sig som ett svart dok över vågorna.

Så gick det två dagar. Men den adertonde kom maskinisten åter upp och anmälde, att kolen ej skulle räcka mer än dagen ut.

— Gott, sade Fogg. Men elden får ej minskas, tvärtom. Elda på bara!

Samma dag vid middagstiden ropade Fogg på Passepartout och bad honom gå ned efter kaptenen. Den häpne tjänaren kunde icke visat en mera förvånad min, om man bett honom gå och släppa lös ett lejon eller en tiger, och när han gick ned till hytten, mumlade han för sig själv:

— Tänk, vad den ska vara ilsken!

Några minuter senare syntes kapten Speedy på däck. Han svor och väsnades och såg ut som en bomb, färdig att explodera vilket ögonblick som helst.

— Var är vi? röt han och såg ut som han hållit på att kvävas, så svartblått var hans ansikte.

— Hundrasjuttio sjömil från Liverpool! sade Fogg kallt.

— Sjörövare! tjöt kaptenen.

[ 225 ]

— Jag har låtit hämta er hit, min herre…

— Bandit! Usling!

— Jag vill köpa ert fartyg!

[ 226 ]— Vill ni det? Åh!…

— Jag är nämligen tvungen att bränna upp det!

— Min Henrietta?!

— Åtminstone överbyggnaden — vi har ingenting annat att elda med.

— Bränna upp mitt fartyg, som kostat tvåhundratusen kronor!

— Jag ger tvåhundrafemtiotusen! avbröt Fogg och tog fram en packe sedlar.

Dessa utövade en märkvärdig verkan på kapten Speedy. Man behöver ej ens vara amerikan för att erfara en viss rörelse vid åsynen av så mycket pengar. Kaptenen glömde sitt inrotade hat till passagerare, sin vrede över fångenskapen i hytten — han glömde allt. Henrietta var en tjugu år gammal låda. Affären var lysande.

— Får jag järnskrovet på köpet? frågade han i betydligt tamare ton.

— Skrov och maskin. Är vi överens?

— Kör! utbrast kaptenen.

Och han tog sedlarna, räknade dem och stack dem i fickan. Passepartout stod där blek som ett lärft, och Fix höll på att få ett slaganfall.

— Jag är skyldig er en förklaring, sade Fogg till kaptenen. På grund av ett högt vad måste jag vara i London den tjuguförsta december, och som ångbåten gick ifrån mig i New-York, så…

— Ja, era skäl bryr jag mig inte om, eftersom jag nu gjort en god affär. Men vet ni vad, kapten…?

— Fogg är mitt namn.

— Kapten Fogg, ja. Ni är en riktig yankeenatur. Jag har aldrig träffat någon styvare.

Vår engelsman böjde ej ens på huvudet vid dessa [ 227 ]ord, som skulle innebära ett smickrande bevis på kaptenens högaktning, utan sporde blott:

— Nu tillhör ju fartyget mig?

— Från köl till masttopp — allt, som är av trä, förstås.

— Gott! Slopa allt träinnanrede och bränn upp det! kommenderade fartygets nye ägare.

Den dagen gingo sängarna, ruffarna, däckshytten, undre däcket och kajutan. Dagen därpå kom turen till rår, spiror och rundhult. Masterna höggos ned, klövos och splittrades. Besättningen visade ett brinnande nit, och Passepartout sågade, högg och klöv för tio. Alla ombord utom fru Aoda tycktes gripna av ett vilt förstörelsebegär.

Den tjugonde december gingo väggbeklädnaden och största delen av däcket. Henrietta såg ej mer ut som en ångbåt utan som en pråm, men på kvällen skymtade man en fyr på Irlands kust.

Klockan tio var man dock blott på höjden av Queenstown, och Fogg hade blott tjugufyra timmar på sig för att hinna till London. Så mycken tid skulle åtgå för Henrietta att hinna fram till Liverpool även med högsta ångtryck. Men snart skulle bränslet och således även ångan tryta.

— Jag måste verkligen beklaga er otur! sade kapten Speedy, som mot sin vilja allt mer började intressera sig för Fogg. Ödet är er ogynnsamt. Ni kan inte hinna fram.

— Är det Queenstown där borta, där ljusskenet synes?

— Ja.

— Kan vi ej löpa in där?

— Jo, men ej förr än om tre timmar, då flodtiden inträder.

[ 228 ]

— Då väntar vi! avslöt Fogg samtalet.

Ångarna, som gå från Amerika till Europa, brukade avlämna posten i denna lilla hamn på irländska kusten. Med expresståg gick posten sedan till Dublin och därifrån till Liverpool med ytterst snabba båtar. Härigenom fick posten tolv timmars försprång före oceanångarna.

Fogg ämnade göra sig samma tidsvinst till godo. Med Henrietta lopp han klockan ett på morgonen in i hamnen, sade farväl till kapten Speedy, som åter var i okvald besittning av sitt fartyg, som ännu var värt halva köpesumman, och steg i land med sitt sällskap.

[ 229 ]Fix kände ett vilt begär att häkta Fogg, så snart denne satte foten på engelsk grund. Emellertid gjorde han det ej. Varför kunde han ej säga själv.

Men han övergav ej sin brottsling utan for med samma tåg som de andra till Dublin, dit de ankommo i gryningen, och steg sedan liksom de andra ombord på en av dessa ångare, som bestå nästan endast av maskin och äro vassa som knivspetsar samt skära tvärs igenom böljorna, nästan som om de avskjutits ur en kanon.

Klockan fattades tjugu minuter i tolv, när Fogg den tjuguförsta december satte foten på kajen i Liverpool. Nu hade han blott sex timmars resa till London.

Passepartout var yr av glädje och gav till ett jubelrop.

Men i det ögonblicket gick Fix fram till herr Fogg, lade sin hand på hans skuldra och tog fram sin häktningsorder.

— Ni är ju herr Fileas Fogg? sade han.

— Ja.

— I drottningens namn förklarar jag er häktad.