Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 51
| ← Kap 50 |
|
Kap 52 → |
FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.
Fem minuter för sent.
Fogg satt fängslad i vaktrummet å tullkammaren.
Här skulle han tillbringa natten och morgonen därpå föras till London.
Passepartout hade velat göra ett förtvivlat försök att i häktningsögonblicket kasta sig över detektiven men hindrats av polisen. Fru Aoda förstod ej meningen med detta handlingssätt av den man, som så länge färdats i hennes och herr Foggs sällskap. Passepartout förklarade henne allt. Måhända greps hon av större harm över att detektiven kunde misstänka hennes räddare för stöld än över häktningen och det förlorade vadet, men hon kände sig ur stånd att göra något och kunde endast fälla tårar.
Fix kände det lugn och den tillfredsställelse, som alltid är en följd av uppfyllda plikter. Om Fogg var skyldig eller oskyldig, blev rättens sak att avgöra. Fix hade gjort sitt.
Med ens slog det Passepartout, att just han var skuld till denna sista, förfärliga olycka. Varför hade han ej talat om alltsamman för sin husbonde? Denne skulle övertygat detektiven, hur han tagit miste på person, och styrkt sin egen oskuld. Åtminstone skulle han då ej på egen bekostnad och till sin egen olycka släpat med sig denne eländige, som visade sitt tack för alla tjänster genom att häkta den ädlaste man i världen. Passepartout grät som ett barn. Han önskade, att han aldrig blivit född eller att han åtminstone klått upp Fix en gång var dag under hela färden.
Trots kölden kvarstannade fru Aoda och den olycklige tjänaren i tullhusets förstuga. De hoppades att åtminstone än en gång få återse herr Fogg.
Den hedervärde gentlemannen satt under tiden på en träbänk i förvaringsrummet och syntes till det yttre fullkomligt oberörd av denna hårda skickelse. Kanhända kokade det inom honom med denna återhållna glöd, som hos lugna personer kan bli så förfärlig, när den äntligen en gång bryter lös. Väntade han ännu? Vad väntade han i så fall på? Hyste han ännu hopp?
Han var ju ohjälpligt ruinerad, nu när han stod så nära målet. Hade han ej blivit arresterad, hade han haft nio timmar och en kvart till på köpet för sin resa. Och denna kunde han göra på sex timmar.
Sitt ur hade han lagt framför sig, och med uppmärksam blick följde han visarens gång. En gång steg han upp och gick runt omkring rummet. Tänkte han kanske på flykt? I så fall gäckades nog snart hans förhoppningar, ty dörren var tillbommad och fönstren försedda med järngaller.
Han satte sig igen och framtog sin annotationsbok. Där stod:
»December 21, lördag, Liverpool.»
Och han tillade:
»80:e dagen, klockan 11,40 f. m.»
Så satte han sig ned och väntade.
Klockan slog ett. Herr Fogg lade märke till att hans ur gick två minuter före. Hon slog två. Hade han i detta ögonblick varit fri och kunnat ta ett extratåg till London, skulle han kunnat hinna upp till »Framstegsklubben». Han rynkade pannan en smula…
Klockan 2,33 hördes ett buller av dörrar, som skyndsamt öppnades. Fogg kände igen Passepartouts och detektivens röster, och hans blick lågade upp ett ögonblick.
Vaktrummets dörr slogs upp, och in störtade fru Aoda, Fix och Passepartout. Fix flåsade och stönade, hans hår stod åt alla håll; han var varm, så att det ångade av honom, han kunde med möda få fram ett ord.
— Åh, förlåt, förlåt! stammade han äntligen. En olycklig li-likhet! Banktjuven togs för tre dar sen. Ni är… fri!
Ja, Fileas Fogg var fri. Och han visade det ögonblickligen. Han gick rakt på polismannen, och så snabba, häftiga rörelser hade han troligtvis aldrig förr gjort. Han drog båda sina armar till sig och därpå gingo hans knytnävar en god stund som lärkvingar; med mekanisk regelbundenhet föllo de ned på den stackars detektivens skalle, axlar och bröst. Det var ett kok stryk, så mönstergillt som någon kunde önska se.
Fix föll, men gav ej ett ljud ifrån sig. Antagligen insåg han, att han led, vad hans gärningar värda voro. Fogg såg på klockan och tyckte antagligen, att avbasningen kostat för mycket tid. Tid är pengar! säger det engelska ordspråket. Så var det också i detta fall.
Fogg och hans medresande kastade sig upp i en vagn och foro till bangården. Klockan var 2,40. Expresståget till London hade gått för trettiofem minuter sedan. Fogg beställde ett extratåg, men detta kunde allra tidigast bli färdigt att avgå klockan 3.
Då var det också i ordning. Sedan fru Aoda och Passepartout stigit in i kupén, underrättade Fogg lokomotivföraren, att en kunglig belöning skulle komma denne till del, om han raskade på. Så ljöd avgångssignalen.
På fem och en halv timme skulle avståndet tillryggaläggas, och om banan var fri borde det gå lätt. Men ett par opåkallade uppehåll måste göras.
När de resande kommo fram till stationen i London, felade klockan tio minuter i nio.
Sedan Fogg rest jorden runt, kom han hem precis fem minuter för sent. Han skulle varit i klubben 8,45 e. m.
Han hade förlorat vadet.