Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 49
| ← Kap 48 |
|
Kap 50 → |
FYRTIONIONDE KAPITLET.
Fileas Fogg som kapten.
Dagen därpå gick en person upp på Henriettas kommandobrygga och avläste besticket, som det heter på sjömansspråket, när man beräknar, var ett fartyg befinner sig. Men det var icke kapten Speedy utan Fileas Fogg i egen person.
Kaptenen var däremot inlåst i sin hytt och utstötte det ena vrålet vildare än det andra. Och man kan ej precis undra över hans vrede. Det var allt annat än angenämt att sitta som fånge på sin egen skuta.
Det hade gått helt enkelt till. Fogg ville till Liverpool, men kaptenen vägrade envist att föra honom dit. Fogg låtsades då som han ville följa med till Bordeaux. Under de tolv, tretton timmar, som han varit ombord, hade han emellertid gjort sig god vän med manskapet, både matroser och eldare, samt strött löften och banksedlar omkring sig med fulla händer. Och därför stod Fogg på kommandobryggan, under det kaptenen satt inlåst, och därför styrdes nu kursen på Liverpool. För övrigt skötte Fogg befälet så, att var man kunde se, att han varit sjöman.
Fru Aoda var orolig men sade ingenting. Fix stod stum av häpnad, och Passepartouts beundran för sin husbonde översteg alla gränser.
Henrietta visade sig verkligen vara så snabbgående, att hon inom den beräknade tiden borde kunna hinna fram. Men hur många oförmodade hinder kunde ej resa sig! Vinden kunde slå om, maskinen stoppa eller komma i olag — vad kunde icke allt hända!
De första dagarna gick färden under de gynnsammaste förhållanden. Vinden stod stadigt på sydväst, havet var ganska lugnt, och seglen kunde tillsättas.
Passepartout var ständigt i rörelse, alltid glad och munter. Han gjorde matroserna alla de tjänster han kunde, förvånade dem med sin vighet, muntrade upp dem med tusen upptåg och trakterade dem med allt möjligt gott. Men ibland greps han av otålighet och önskade blott, att färden skulle vara slut. Fix gav han ibland en lång blick, men de taltes ej vid mera.
Detektivens förstånd stod nu alldeles stilla. Denne Fogg, som i sista stund lyckades uppspåra en ångbåt, mutade besättningen, spärrade in kaptenen, tog befälet över båten och visade sig vara en erfaren sjöman. Men en person, som stulit en million, kunde väl också stjäla en ångbåt. Varför skulle han ej sluta med att bli sjörövare?! Sannolikt ämnade han ej alls gå i land i Liverpool utan ge sig av till någon avlägsen punkt i världen och slå sig ned där helt lugnt. Fix började bli ångerköpt.
Den trettonde december gick ångbåten förbi sydspetsen av Newfoundlandsbankarna, denna farliga punkt, där vinden är nyckfull och tjockan tät. Under natten sjönko både barometern och termometern, vinden gick över på nordost och blev bitande kall. Seglen måste beslås och mera ånga släpptes på; fartyget stampade våldsamt och farten minskades av sjögången. Snart övergick brisen nästan till orkan; kunde ångaren ej hålla sig uppe mot sjön, kunde den löpa fara att komma i drift för stormen, och då skulle alla gå okända öden till mötes. Men Fogg var en man, som förstod sin sak i grund och bibehöll sin kurs utan att ens minska ångan. Kunde ej båten lyfta sig upp på de mötande vågorna, skar den sig genom dem. Däcket försvann emellanåt under vattnet, men framåt gick det alltjämt.
Kapten Speedy satt fortfarande kvar i sin hytt, svor och tjöt och utstötte de fruktansvärdaste hotelser. Passepartout måste ha ögonen med sig, då han bar mat till honom. Fogg tycktes ej ens veta om, att där på båten fanns någon annan kapten än han själv.
Den sextonde december var det 75 dagar sedan Fogg och Passepartout lämnade London. Den farligaste hälften av överfarten var verkställd, och hade det varit sommar, skulle inga skäl till farhågor ha förelegat, men nu var man i hög grad beroende av den ombytliga väderleken.
Den dagen såg Passepartout maskinisten komma upp på däck, gå bort till herr Fogg och samtala ivrigt med denne. Den trogne tjänaren greps av en oförklarlig oro och närmade sig oförmärkt för att komma underfund med vad som sades. Först uppfattade han endast enstaka ord. Därpå hörde han sin husbonde säga:
— Är ni riktigt säker på saken?
— Fullkomligt! Kom ihåg, att vi alltsedan vår avresa eldat på av glatta livet, och att om vi också hade kol nog för att gå med svag maskin mellan New-York och Bordeaux, så räcker de inte till en resa för full maskin från New-York till Liverpool.
— Jag ska tänka på saken! sade Fogg.
Passepartout hade begripit vad det gällde. Kolen började tryta. Han betogs av dödlig ångest.
— Ja, kan min husbonde reda sej ur den knipan, så är han en trollkarl! mumlade Passepartout och gick att sätta Fix in i dessa nya hotande förhållanden.
— Och ni tror, att vi är på väg till Liverpool? sporde Fix med gåtfull min.
— Naturligtvis.
— Åsna! sade detektiven, höjde på axlarna och gick.
Passepartout var nära att med en ny lektion i boxning efter fransk metod besvara denna förolämpning. Men han lugnade sig med den tanken, att Fix hade skäl att vara ursinnig. Han hade ju nu snart rest jorden runt utan att kunna varken hindra Fogg i hans planer eller uträtta det minsta till nytta för sig själv.