Jul-Kalender 1889/Den gamla sagan
| ← Den 14 juli 1889. |
|
Den bästa sången. → |
Den gamla sagan.
Af
Hanna Ongelin
Den unge Urho hade af sin fader ärft skogsmark, ängsmark, tre hästar, tio feta kor och många får, sköna bågar, granna, stickade täcken och bälte med blanka spännen och skarpa knifvar. I furuskogen låg hans pörte. Om vintern gnistrade snön i solsken och månljus som tusende stjernor kring hans hydda och knarrade under skon af björnskinn. Om sommaren skimrade gräset ljusgrönt och saftigt i furornas skugga och de feta korna och de klippta fåren vandrade omkring i skuggan och betade. I fjerran ljöd ett mäktigt dån. Det var Imatras väldiga fors, som sjöng sin eviga sång från skapelsemorgonen intill jordens aftonstund.
Den fagre Urho satt allena vid härden i sitt pörte och vände björnsteken på spettet öfver den röda kolelden. Hans bruna lockar föllo ned på den hvita mekkon med silfverspännet vid halsen och hans mörka öga blickade så förunderligt sorgset i den flammande glöden. Skogens konungs stekta bringa doftade så ljufligt. Urho hvässade sin knif mot härdens flisor och skar af steken ett rykande stycke.
— Tungt är att äta saftiga steken allena, sade han. Far är hos Tuoni, mor är der med. På Tuonis kalla härd fräser ej björnens bringa. Kall blir min härd som Tuonis, hård min stek som stenen, om jag äter den allena
Urho stod upp, tog sitt strängaspel från väggen och började sjunga, men sängen dog i hans strupe och strängaspelet tystnade suckande. Urho slungade det ifrån sig och begaf sig till loftet, påklädde sig sin hvitaste mekko, omgjordade sig med bältet med de blanka knifvarne och spännena, spände sin mjölkhvita fåle för skrindan, bäddade mjukt med skinn af unga björnar, tog från loftet den granna högtidsklädnaden med snöhvita linnet och röda lifstycket, som hans moder spunnit, väft och sytt, lade den i skrindan uti granna täcken och for åstad till gamle Hirvis, hans faders väns gård.
I dörren satt Hirvis dotter, den sköna Tähti, och spann molnhvit ull. Sommarvinden dansade i hennes långa, ljusa hår och under hennes panna, hvit som svanens vinge, strålade hennes ögons klara stjernor.
Sländan föll ur tärnans hand, kinden blef så röd som midsommarsmultronet, då hon varsnade Urho på vägen. Jungfrun ilade till sin moder i loftet och förtäljde att en ungersven kom till gården. Modern log, klädde sin dotter i högtidsskrud och ledde henne in i pörtet, der hennes fader, den gamle, vidtbeprisade skytten Hirvi, satt på bänken och räckte gästen välkomstdrycken. Urho talade och sade:
― Wäldige Hirvi! mångbeprisad vida omkring i bygderna! Du, hvars hvinande pil upphinner den flyende elgen och som med din klubba krossat hufvudet på skogarnes herre, du, som var min faders vän! Se, min fader och min moder gästa Tuonis kalla rike. Allena sitter jag vid härden i mitt pörte. Elden slocknar. Stekta björnungens bringa kännes hård under min tand lik dödfrusen, gammal varg. Jag vill sjunga vid strängaspelet, men tonen dör i min strupe. Store Hirvi! Vis är du och vet att det ej är godt för ung man att vara allena. Med rikt smyckad hvit fåle och min skrinda mjukt bäddad med sju unga björnars skinn har jag kommit till din gård. I min skrinda framför dörren ligger i mjuka täcken, stickade af min moders hand, röda som hallonet, blåa som morgonhimlen, med bårder gröna som elfvens bädd om våren och gula som axet i skördetiden, en högtidsklädnad, som min moder spunnit, väft och sytt. Om din dotter, den fagra Tähti, som jag mötte en morgon på skogens stig, då hon förde sina får att dricka ur källan, lyster stiga i min skrinda och tända den slocknade elden på min härd, må hon, om du det tillstädjer, gå och ikläda sig den klädnaden och komma så för mina ögon och ge mig sin hand.
Hirvi log och sade:
― Gå, dotter, och ikläd dig den klädnad, som Urhos moder spunnit, väft och sytt, och träd sedan in här.
Tähti gled lik en sommarens solstråle ut genom pörtets dörr. Hennes moder log och följde henne. Hirvi räckte sin gäst välkomstdrycken, bjöd honom sitta vid sin sida, höjde sin röst och begynte tala djupa visdomsord om mannakärlek och qvinnodygd, husbondes starka band och värdinnas vakna öga.
Dörren gick upp och Tähtis moder trädde in, ledande vid handen sin dotter, klädd i skruden, som Urhos moder spunnit, väft och sytt.
― Tag tärnan, sade Hirvi, sätt henne på de unga björnars skinn i din skrinda och drag å stad med gamman. När hon tänder elden på din härd, offra åt kärlekens jungfru, att din eld ej må slockna.
Urho tog Tähti vid handen, satte på björnfällarne sin tärna med svanehvita pannan, smultronkinderna och stjerneögonen och drog med gamman och sång å stad. Nu dog ej tonen i hans strupe, utan sången klingade vidt omkring i skogen och steg upp i den klara skyn och eko svarade med hundra tungor från skogens djup och bergens klyftor.
Tähti tände elden på härden i Urhos pörte, björnungen stektes och doftade ljufligt. Nu flammade elden klart på varma härden, steken var mjuk och saftig, och när Urho fattade strängaspelet och sjöng, klingade hans stämma så stark och härlig som de höga furornas sus i vårstormen och strängaspelet tonade så fröjdfullt, att foglarne i skogen stämde in i sången och den mäktiga forsen i fjerran spelade en bruddans.
Snön betäckte marken och träden. Stjernorna gnistrade öfver skogen höga toppar. I Urhos pörte lyste härdens flamma varm och klar. Tähti satt i dess sken med ett litet barn, rödt och hvitt som bär och mjölk och insvept i björnungens skinn, slumrande i sitt sköte. Urho satt och skar pilar till sin båge och sjöng helt sakta en gammal runa för att söfva den lille.
Pörtets dörr går upp. I dörren står en främmande. Det är en ung tärna i torftig klädnad, med ett vargskinn på skuldrorna. Rimfrosten glittrar i hennes långa hår, svart som midvinternatten. Hennes ögon brinna som kärrets irrbloss. På de nakna fötterna har hon skor af näfver och en knotig staf i handen. Tyst och oanad som sorgen har hon kommit. Ingen har förnummit ljudet af hennes steg på snön utanför pörtets dörr.
― Hvem är du, hvadan kommer du och hvad vill du? sporde Urho, och Tähti blickade med fruktan i ögat på den främmande.
― Welho är mitt namn, svarade hon. Fjerran ifrån kommer jag och vill spörja om i detta hus ej tarfvas en tjenarinna?
― Väl kunde det tarfvas, sade Urho, men Tähti utropade, i det hon såsom för att värja sig sträckte armen mot den främmande:
― Nej, nej! Drag bort dit du kommit ifrån. Mig göres ej behof af dig.
― Dock må jag få värma mig vid härden, sade den främmande, och hvila i ditt pörte öfver natten; jag drager hädan igen vid dagens gryning. Min fot är trött och frusen och jag har ej stillat min hunger och törst på många dagar.
― Du må dela vårt qvällsmål och öfver natten hvila vid härden, sade Urho.
― Tähti blickade förfärad och bedjande på honom. Då sade han med stränghet:
― Ej må man jaga frusen och hungrig vandrare ut i vinternatten. Då skulle frosten härja vår teg, ulfven gripa våra lam och sjukdom och död taga vårt barn.
Det var första gången Urho med sträng ton talade till Tähti under de tio månhvarf hon varit värdinna i hans gård.
Tähti var tyst. Hon stod upp, lade sitt barn på bädden och stälde fram aftonvarden men det tycktes henne som om köldens pilar från vinterqvällen der ute genomstungit hennes hjerta.
Den främmande värmde sig vid härden. Rimfrosten smälte från hennes hår och rann utför varghuden på hennes skuldror såsom gnistrande droppar, hvari eldskenet speglade sig med regnbågens färger. Hon åt och drack och satte sig sedan att gnola en främmande, vild sång, medan hennes perlehvita tänder lyste innanför de röda läpparne.
Den hemlösa tärnan slumrade i pörtet under natten och om morgonen ljöd hennes sång så djerf och munter som fjellbäckens brus. Urho hade förkunnat att hon skulle vara tjenarinna i hans gärd, men Tähti gick att mjölka sina kor så blek om kinden som nedanmånens bleka strimma, som belyste hennes stig i morgongryningen, och öfver hennes ögas stjernor låg ett töcken.
Dagar förgingo. En qväll i skymningen var Tähti i löftet och tog hvit ull, som hon skulle spinna till klädnad åt sitt lilla barn. Då hon steg in i pörtet stod Welho vid härden. Hennes öga brann likt dess flamma, hennes mun log. Vid hennes sida stod Urho, höll tjenarinnan omarmad och hviskade i hennes öra. Tähti talade ej ett ord. Hon gick blott fram till sitt barns bädd, lade ullen kring den lille, svepte björnskinnet kring honom, tog honom på sina armar och försvann ur pörtet. Urho och tjenarinnan hade ej sett henne.
Med barnet tryckt mot sitt hjerta, som tycktes henne bli allt kallare och kallare, allt stillare och stillare, vandrade hon genom skogen samma väg som Urho i skrindan med den hvita fålen och de sju fällarne fört henne till sitt pörte. Nu lyste ingen sol, klingade ingen sång, nu voro alla foglar tysta. Blott den mäktiga forsens dån ljöd i det mörka fjerran likt ett sorgeqväde.
Tähti kom fram till sin faders gård och steg in i pörtet. Den gamle satt på bänken och förtäljde runor för barn och husfolk. Ordet tystnade på hans tunga och han skådade med häpnad på Tähti, som stod der blek som en död och med dödssorg i ögat, det långa, ljusa håret, fuktigt af frosten, nedfallande undan den brokiga mössan och det lilla barnet på sina armar.
― Dotter! talade den gamle. Är du gången till Tuonis land och dädan kommen att gästa din fader? Eller rinner ännu lifvets röda bölja i dina ådror? Hvarför är då din kind så hvit och hvad jagar dig ut i vinterkvällen från Urhos varma pörte?
Tähti räckte barnet mot den gamle. Hennes qvaluppfylda öga bad om herberge vid hemmets härd.
― Har Urho förjagat dig? sporde fadern, medan blicken under de buskiga ögonbrynen blixtrade lik ljungelden ur åskmolnet.
― Nej! hviskade Tähtis kalla läppar.
― Hvi kommer du då hit? har ofärd, sjukdom, död och brand härjat i din gård eller har björnens ram slagit Urho till marken?
Tähti skakade sakta och tungt sitt hufvud.
― Hvi är du då kommen hit? Icke har mitt pörte någon hvilostad för förlupen qvinna, som flytt från gård och husbonde. Om du retat Urhos håg till vrede och han näpst dig, så ila till hans pörte igen sjufalt snabbare än du dragit derifrån, bed honom om tillgift, tvätta hans mekko hvit och red honom en läcker måltid. Drag hädan!
Den gamle stod upp, nalkades pörtets dörr, slog den upp på vid gafvel, så att den kalla vinden från skogen der ute drog in i pörtet och härdens flammor och pertblossens lågor vildt fladdrade och gnistorna yrde omkring.
― Drag hädan!
Tähti förmådde ej förtälja hvad som jagat henne från hemmet. Urho var hennes hjerta så kär, att hon ej kunde nämna hans skam. Hennes dödssorgsna öga såg in i faderns. Hon tryckte barnet mot sitt hjerta, steg öfver tröskeln och försvann bland vinterqvällens svarta skuggor.
I skogen är det tyst och mörkt. Endast snön kastar ett svagt ljus öfver mörkret. På obanade stigar mellan furornas stammar framglider en ensam qvinna med ett litet barn tryckt mot sitt bröst. Hennes fot sväfvar ljudlöst som en skuggas öfver snödrifvan. Längre och längre bort från fadershemmet går hennes väg, men stigen som hon vandrar, leder ej heller till Urhos dörr. Allt närmare ljuder ett mäktigt dån i nattens tystnad. Qvinnan glider framåt. Dånet blir allt väldigare. Det tyckes i sin vilda, djupa famn sluta skog och berg och skyar, allt, allt. Skogen glesnar. Qvinnan med barnet träder fram på brant stupande, snöhöljda klippor, skuggade af väldiga furor, hvilkas kronor tyckas dallra vid dånet. Ett kolsvart, jättestort vatten störtar i vild fart liksom ned från den dunkla, af ingen stjerna upplysta himlen. Det hvita skummet flyger likt ofantliga foglar med utbredda vingar öfver det dundrande, sjudande djupet. Qvinnan skrider närmare och närmare till klippornas brant. Hon står en stund på höjden lik en ande, i midnatten uppstigen ur bergens innandöme. Hon trycker barnet till sitt hjerta. Hon är försvunnen. Dunklet, dånet, skummets svanor ha slutit henne i sin famn och forsens vilde konung sjunger en sorgfull grafsång.