Kärleks-bilder
| ← Utan uppehåll |
|
Öde → |
Kärleks-bilder.
I.
Kom, sätt dig här med mig wid stranden,
Och slut din sida tätt till min,
Och räck mig se’n den lena handen
Och se i mina ögon in.
Jag will min arm omkring dig sluta,
Och känna hur ditt hjerta slår,
Och jag will drömma, jag will njuta
Och tänka att du mig förstår.
II.
Jag wille dig besjunga,
Din själ, din skönhets wär,
Och känslan, som i dragen,
De wackra, speglad står.
Jag sjöng om kindens finhet,
Om mundens leende,
Och ögats wackra strålar,
De rena tjusande.
Jag sjöng om allt hwad hjertat
Ljuft hwiskade för mig;
Och dock hwi är min teckning,
Så matt och swag mot dig.
Det lefwer i ditt wäsen,
Ett lif så obekant,
En ton, ett doft, en aning,
Som ingen fattat sannt.
Och ingen kan det tolka,
Du sielf ej heller wet,
Swarför ditt hjerta lider
I all sin ljuflighet.
III.
Tag hwad du gifwit, tag det åter,
Jag gifwer dig din skänk och går,
O, lyss ej på hur hjertat gråter,
Ett afsked åt sin swunna wår.
Du gaf mig tro på menskokärlek,
Tag flicka, tag din skänk igen,
Bry dig ej om mitt hårda öde,
Jag lefwer och jag andas än.
Du sådde blommor i mitt hjerta,
De wille mogna — deras wår
Förswann då solen gick ur hjertat,
Och tom min andes lustgård står.
Mitt hjerta log åt lifwets smärta,
Jag trodde mig en gudason.
Men o, jag har ett menskligt hjerta
Hwars glädje endast war ett lån.
Men se ej på de bleka kinder,
Som tyda hjertats stilla död,
Och glöm den lyra, hwilkens toner
Förr till din skönhets ära ljöd.
Dock än förnim de sista orden,
Dem kärleken will sjunga dig:
Af allt det herrliga på jorden
War du det dyraste för mig.
Så blomstre skönhet på ditt anlet,
Så lefwe blyghet i din själ,
Och lefwe lycklig den jag älskat
Och älskar ewigt än — farwäl!
IV.
Hwarför skall dig jag älska,
Du älskar ju ej mig,
Det fins wäl wackra flickor
I werlden utom dig.
Wäl har du bleka kinder
Och wackra ögon blå,
Men det fins bleka kinder,
Blå ögon mer också.
Wäl har du rosenläppar
Och lent och wackert hår,
Men ack! af all den skönhet
Jag intet njuta får.
Jag heldre will dig lemna
Och söka mig en ann,
Der det sig bättre lönar
Att gå med bröst i brand.
V.
Wackra Walentine!
Will du älska mig,
Herrligt då i sånger,
Jag besjunger dig.
Och ditt wackra öga
Lifwar så min sång,
Att du ryktbar blifwer
Möjligtwis en gång.
Att i Necken stode
Tryckt en wers om dig,
Ser du hwilken fördel
Att du älskar mig.
Derför friskt till werket,
Näck åt mig din hand,
Lindra i mitt hjerta
Denna heta brand.
Lindra, lindra tärna,
Lindra om du kan,
Men du kan det icke
Eller någon ann.
VI.
Här will jag ensam sitta
I nattens tysta stund,
Och skåda i mitt hjerta
Allt i des djupsta grund.
Der stråla twenne ögon,
De stråla der och le,
Och de försöka ljufligt,
Att lindra hjertats we.
De tända tusen bilder
Om hopp och frid och ljus,
De wilja med sitt skinner
Omslöja lifwets grus.
Hur skall jag dig belöna,
Du will mig dock så wäl.
Du gjorde hwad du kunde,
Det hjelper ej likwäl.
O lemna mig, min tärna,
Jag är förlorad man,
O! lemna mig åt ödet
Och åt min längtans brand.
Sök dig ett bättre hjerta,
Ett hjerta mera fritt,
Och glömt att du har nånsin
Försökt att bota mitt.
Jag frågat jord och himmel,
Jag frågat dig om swar,
Men uppå hjertats frågor
Ej någon swarat har.
O! låt mig ensam lida
Allt intill grafwens rand,
Kanske att swar jag finner
Uti ett annat land.
Kanske att dina böner
Der bära frukt för mig,
O ljufligt, wackra tärna,
Hur’ skall jag löna dig?
Jag har ett brustet hjerta,
Der hånet kungen är,
Hur skall jag kunna löna
Din kärlek, ren och skär.
VII.
Jag satt med min flicka på stranden,
Hon andades ljuflig och säll,
Jag tryckte den swarande handen
I doftande sommarqwäll.
Jag hörde i mjellhwita barmen
Dess älskande hjerta slå,
Jag slöt henne warmt om lifwet,
Och kysste och talade så:
O! såge du djupt i mitt hjerta,
Dess leende, sprittande war,
Der skönast bland känslornas blommor
Min doftande kärlek står.
O! såge du djupt i mitt hjerta,
Att friden jag redan begrof,
Att du i din warmaste kärlek,
Ej fyller min andes behof.
Att högt öfwer kärlekens kyssar
Min längtan mot himlarne går,
Att ingen — ack! ingen på jorden
Min ewiga kärlek förstår.
Att du i din blygsamma rodnad
Med blicken förledande öm,
Med kärlekens lekar och kyssar
Ej waggar min längtan i sömn. —
Lägg handen på hjertat och lyssna
Till hjertats fantastiska sång,
Förstår i flämtande bröstet
De halfqwäfda tonernas gång?
Förstår du hwad storm de bebåda?
Beswärj den, du rosiga mö!
Will luta mig intill ditt hjerta,
Will kyssa dig mildt och dö.
Dö bort och på stormwingar bäras
Från dig, från stränder och wäg
Dit opp, der de glänsande stjernor
Begynna sitt lekande tåg!
VIII.
Jag har lidit grymma plågor,
Flicka, att så kall du war,
Och de lemnat dessa plågor
Mörka spår i hjertat qwar.
Lyckans löje jag föraktar,
Jag dess matta fröjd försmår
Och det ömma uti lifwet,
Jag dess swaghet wäl förstår.
Allt är lek, min wackra tärna,
Kärleken är också lek,
Smärtan är en flygtig willa,
Likaså är ödets swek.
Tro på lifwets högsta allwar,
Tron på sanning är mitt ljus,
Kärlek är en wacker känsla,
Men den är ett ungdomsrus.
Wemod är en god wännina,
Men wänninor swika lätt;
Uppå allt hwad stunden bjuder,
Har min längtan blifwit mätt.
Högre nu min tanke swäfwar,
Högre går min längtans mål;
Känn mitt hjerta hur det klingar,
Klingar såsom härdadt stål.
Will du nu min bjudning taga,
Lifwet är ej mer en dans,
Jag will kyssa dig och älska
Dig i minnets wackra glans.
IX.
Tro ej att du har segrat
Så helt och hållet än,
Jag kan få lätt förglömma
Min smärta, lilla wän.
Jag kan i dina ögon
Blott se ett wanligt ljus,
Det kunde lätt förswinna
Mitt wackra kärleksrus.
Då wore du en flicka,
Så lika mången an’n,
War derföre beskedlig.
Det illa slutas kan.
X.
De sade att du skrattat
Åt min, så ömma bön,
Att swara på min kärlek,
Så ren och sann och skön.
Jag kan ej tro den sägen,
Den wor’ ej wärdig dig,
Jag kan ej tro att nånsin
Du skulle le åt mig.
Jag älskar dig så mycket,
Jag älskar dig så sannt,
Det är dig wackra tärna
Alltsammans wäl bekant.
Det finnas wissa sagor,
Dem jag ej tror uppå.
Jag tror ej att de ljuga
De wackra ögon blå.
Jag tror att du är barnslig
Och ren och skär och mild,
Och att ditt wackra anlet
Är hjertats ädla bild.
XI.
När du andas wid mitt bröst,
Hwilar tyst i mina armar,
Hör du ej hur’ i mitt bröst
Orons wilda dämon larmar.
Waggas af mitt hjertas slag
Du i ljufligare drömmar,
Känner du ej samma eld,
Som i mina ådror strömmar.
Flicka, flicka! drömmer du?
O, hwi andas du få sakta,
Då ikring ditt läger nu
Endast wilda känslor wakta.
Och du slår ditt öga opp,
Sluter ömt dig till mitt hjerta;
Tolkar du ej hjertats slag,
Flicka, ej min andes smärta?
Nej, din blick är mild och klar,
Dina kyssar tolka friden,
Ensam, ensam måst’ jag gå,
Ensam oförstådd i tiden.
Bortom jordens stängsel flyr
Anden att det enda söka,
Ensam, ensam skall dess törst
Och dess stumma smärta öka.
XII.
Nu will mitt hjerta tala
I tusen glada ljud,
Ty nu will hjertat tala
Allt om min fagra brud.
Den tärnan, skall ni weta,
Är god att ses uppå.
Hon har twå rosenkinder,
Blott hennes áro så.
Hon har så wackra ögon
Att det är lust att se,
Och kan förtjusa alla
Med mundens leende.
Ja, hon är wisst en flicka,
Som det ej finnes twå,
Men det att mig hon älskar
Är aldrabäst ändå.
Jag tror så sade alla,
Som wore i min stad,
Hej, låt oss lustigt sjunga,
Jag är i afton glad.
XIII.
Här sitta wi på stranden,
Wi sitta twå om twå,
Blott lundens fåglar lyssna
Uppå oss då och då.
De sjelfwa leka kärlek
Och wexla kyss om kyss.
Och sjelfwa solen kysste
Ju wägens läppar nyss.
Se aftonsolen breder
Kring land och haf och grund,
Sin lena rosendager
I qwällens tysta stund.
Och nattens elfwa träder
På blommig strand sin dans,
Och all naturen hwilar
I qwällens gylne glans.
Jag will mitt hufwud luta
Uti din warma famn.
Och taga dig om lifwet
Och hwiska tyst ditt namn.
Och somna ljuft och stilla
Wid dina andedrag,
Och drömma skönt och wackert
Allt intill ljusan dag.
Jag har dig wackra flicka,
Jag har dig nu engång,
Här uti nattens stillhet
Här löses dagens twång.
Nu will jag warmt dig kyssa,
Nu will jag fanma dig,
Nu will jag, wackra flicka,
Att du skall älska mig!
XIV.
Sköna flicka! — dina kinders
Rodnad har min själ betagit,
Och ditt ögas yra flamma
Har mitt kalla lugn bedragit.
Jag, som kall sett lifwets skiften
Storma fram i detta hjerta, —
Jag skall öfwer dessa kinder,
Dessa ögon känna smärta!
Mig, som log åt dödens maning,
Som åt fallna drömmar skrattat;
Mig den kalle, har en sådan
Oförklarlig känsla fattat.
Mig, hwars hjerta torrt och wissnat
Länge ej en känsla kände,
Underbart! — ett sådant upptag
Nu, af ödets nycker, hände.
Säkert, då jag såg de milda
Känslor flykta ur mitt sinne,
Säkert qwarblef någon barnslig,
Oförklarad dröm derinne.
Säkert, säkert är jag bättre
Än jag trott mig om, mig swaga,
Då en flickas lätta löje
Kan mitt hjertas köld förjaga.
Intet är ju än förloradt!
Här blir åter lif och wårar:
Här blir åter, såsom fordom,
Om hwartannat lek och tårar.
