Kameliadamen/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 7
Kameliadamen
av Alexandre Dumas den yngre
Översättare: Walborg Hedberg

Kapitel 8
Kapitel 9  →


[ 74 ]

8.

Men, fortsatte Armand efter en stunds tystnad, ehuru jag insåg, att jag alltjämt var förälskad, kände jag mig starkare än förr, och i min önskan att träffa Marguerite blandade sig också ett begär att visa henne, att jag blivit henne överlägsen.

Vilka utvägar finner icke hjärtat och vilka skäl ger det sig icke för att komma dit det vill!

Också kunde jag icke stanna länge i korridorerna, utan återvände till min plats i orkestern, i det jag kastade en hastig blick över salongen för att se i vilken loge hon satt.

Hon var i en parkettavantscen och alldeles ensam. Som jag redan sagt dig, var hon förändrad, och jag återfann icke det förra likgiltiga småleendet på hennes läppar. Hon hade lidit, och hon led fortfarande.

Fastän man redan var i april, var hon ännu vinterklädd och insvept i sammet.

Jag betraktade henne så envist, att min blick ådrog sig hennes.

[ 75 ]Hon granskade mig några ögonblick, tog sin kikare för att bättre kunna se mig och trodde sig sannolikt känna igen mig utan att precis kunna säga vem jag var, ty då hon lade bort kikaren, flög ett leende, denna kvinnornas förtjusande hälsning, över hennes läppar, som ett svar på den hälsning, hon tycktes vänta av mig. Men jag besvarade det icke, liksom för att skaffa mig övertag över henne och låtsas ha glömt, när hon kom ihåg.

Hon trodde, att hon misstagit sig, och vände bort huvudet.

Ridån gick upp.

Jag har många gånger sett Marguerite på teatern, men aldrig har jag sett henne ägna minsta uppmärksamhet åt vad som spelades.

Vad mig beträffar, intresserade föreställningen mig också högst litet, och jag sysselsatte mig endast med henne, men ansträngde mig därunder på allt sätt för att hon icke skulle märka det.

Jag såg henne sålunda utbyta blickar med den, som satt i logen mitt emot henne, och då jag vände mina ögon ditåt, upptäckte jag ett fruntimmer, som jag kände ganska väl.

Det var en för detta kurtisan, som försökt gå in vid teatern, och som då detta misslyckats slagit sig på handel och övertagit en modeaffär, räknande på sina förbindelser med Paris' eleganta halvdamer.

Jag såg i henne ett medel att sammanträffa med Marguerite och begagnade ett ögonblick, då hon såg åt mitt håll, att tillvinka henne ett god afton.

Vad jag förutsett inträffade — hon bjöd mig upp i sin loge.

Prudence Duvernoy, så ljöd modehandlerskans vackra namn, var en av dessa korpulenta fyrtio års kvinnor, med vilka man icke behöver gå särdeles diplomatiskt till väga för att locka ur dem, vad man vill veta, i synnerhet när detta är så enkelt, som det jag hade att fråga henne om.

[ 76 ]Jag passade på, när hon åter började sitt ögonspråk med Marguerite, och frågade henne:

— Vem är det, ni ser på?

— Marguerite Gautier.

— Känner ni henne?

— Ja, jag är hennes modist, och hon är min granne.

— Ni bor alltså på rue d'Antin?

— N:r 7. Fönstret i hennes toalettrum vetter åt fönstret i mitt.

— Hon lär ju vara förtjusande?

— Ni känner henne då inte?

— Nej, men jag skulle gärna vilja lära känna henne.

— Vill ni, jag skall säga åt henne att komma hit till oss?

— Nej, jag vill hellre, att ni presenterar mig för henne.

— Hos henne?

— Ja.

— Det är svårare.

— Varför det?

— Därför att det är en gammal, mycket svartsjuk hertig, som beskyddar henne.

Beskyddar låter bra.

— Ja, just beskyddar, återtog Prudence. Det skulle allt falla sig svårt för den stackars gubben att vara hennes älskare.

Prudence berättade mig därpå, hur Marguerite gjort hertigens bekantskap i Bagnéres.

— Det är då därför, hon är ensam här? fortsatte jag.

— Just precis.

— Men vem skall följa henne hem?

— Han.

— Han kommer då och hämtar henne?

— Om ett ögonblick.

— Och vem skall följa er?

[ 77 ]— Ingen.

— Jag erbjuder mig.

— Men ni är i sällskap med en vän, tror jag.

— Nå, så erbjuda vi oss.

— Hurudan är er vän egentligen?

— Det är en utmärkt hygglig gosse, glad och spirituell, och som skall bli förtjust att göra er bekantskap.

— Nå, det är överenskommet, vi gå alla tre efter den här pjäsen, ty den sista har jag sett förut.

— Gärna, jag skall säga till min vän.

— Gå då.

— Aha, sade Prudence, just som jag skulle avlägsna mig, där kommer hertigen in i Marguerites loge.

Jag såg ditåt.

En sjuttio års man hade verkligen slagit sig ner bakom den unga kvinnan och räckte henne en konfektpåse, vari hon genast leende stack ner handen. Sedan sköt hon fram den på kanten av logen och gjorde åt Prudence ett tecken, som kunde översättas med:

— Vill ni ha?

— Nej, vinkade Prudence.

Marguerite tog tillbaka påsen, vände sig om och började prata med hertigen.

Det kan synas barnsligt att redogöra för alla dessa detaljer; men allt som rör Marguerite står så levande för mitt minne, att jag icke kan låta bli att upprepa det nu.

Jag gick ned för att underrätta Gaston om, vad jag gjort upp för honom och mig.

Han samtyckte.

Vi lämnade våra platser för att gå upp i fru Duvernoys loge.

Knappt hade vi öppnat parkettdörren, förrän vi blevo tvungna att stanna för att låta Marguerite och hertigen passera förbi.

[ 78 ]Jag skulle velat ge tio år av mitt liv för att vara i gubbens ställe.

När de kommo ut på bulevarden, hjälpte han henne upp i en öppen vagn, som han själv körde, och de ilade bort, dragna av två präktiga hästar.

Vi gingo in i Prudences loge.

När pjäsen var slut, togo vi en vanlig droska, som förde oss till rue d'Antin n:r 7. Vid porten bjöd Prudence oss att stiga med henne upp och bese hennes affärslokal, varöver hon tycktes vara mycket stolt. Du kan tänka dig, med vilken iver jag antog förslaget.

Det föreföll mig, som om jag småningom närmade mig Marguerite, och jag hade snart återfört samtalet på henne.

— Är den gamle hertigen hos er granne? frågade jag Prudence.

— Nej då; hon är nog ensam.

— Hon måste ha ohyggligt tråkigt, sade Gaston.

— Vi tillbringa nästan alla våra kvällar tillsammans, eller också ropar hon på mig, när hon kommer hem. Hon lägger sig aldrig före klockan tu på morgonen. Hon kan icke sova förr.

— Varför det?

— Därför att hon är bröstsjuk och nästan ständigt plågas av feber.

— Har hon inga älskare? frågade jag.

— Jag ser aldrig någon stanna, när jag går; men jag svarar icke för, att det icke kommer någon, när jag gått. Ibland om kvällarna träffar jag hos henne en viss greve N…, som tror sig befordra sina intressen genom att komma på visit klockan elva och skicka henne juveler, så mycket hon vill ha, men hon kan icke tåla honom. Hon gör orätt, ty han är duktigt rik. Det är förgäves, att jag litet emellanåt säger åt henne: Mitt kära barn, det är just rätte mannen för er! Hon, som annars brukar lyssna till mig, hon vänder mig bara ryggen [ 79 ]och svarar, att han är alldeles för dum. Ja, jag medger, att han är dum, men han skulle kunna skaffa henne en ställning, under det att den gamle hertigen kan dö när som helst. Gubbar äro själviska, och hans släktingar förebrå honom ständigt hans tillgivenhet för Marguerite — det är två skäl, varför han inte kommer att lämna något efter sig åt henne. Jag predikar moral för henne, men då svarar hon bara, att det är tids nog att taga greven, när hertigen är död.

— Det är icke alltid så roligt, fortsatte Prudence, det liv hon för. Jag vet nog, att mig skulle det icke passa, utan jag skulle minsann ge gubben respass, jag. Han är tråkig, den gamle stofilen; han kallar henne sin dotter, han tar hand om henne som ett barn och hänger jämt efter henne. Jag är säker på, att vid den här tiden står en av hans betjänter utanför för att se efter, vem som går ut, och i synnerhet vem som går in.

— Å, den stackars Marguerite! sade Gaston, i det han slog sig ner vid pianot och spelade en vals, det visste jag inte. Jag tycker också att hon sett mindre glad ut på sista tiden.

— Sch! sade Prudence lyssnande.

Gaston slutade spela.

— Hon ropar mig, tror jag.

Vi hörde efter.

En röst hördes verkligen ropa på Prudence.

— Seså, nu få ni gå er väg, mina herrar, sade fru Duvernoy till oss.

— Vad, är det så ni uppfattar gästfriheten, utbrast Gaston skrattande, vi gå icke, förrän vi ha lust.

— Varför skulle vi väl avlägsna oss?

— Jag går till Marguerite.

— Då vänta vi här.

— Det går icke an.

— Så följa vi med er.

— Ännu mindre.

[ 80 ]— Jag känner Marguerite, sade Gaston, och kan mycket väl komma och göra henne en visit.

— Men Armand känner henne icke.

— Jag skall presentera honom.

— Det är omöjligt.

Vi hörde ånyo Marguerites röst ropa på Prudence.

Denna sprang in i sitt toalettrum. Jag och Gaston följde henne. Hon öppnade fönstret.

Vi gömde oss, så att vi icke kunde ses utifrån.

— Jag har ropat på er i tio minuter, sade Marguerite från sitt fönster i nästan befallande ton.

— Vad vill ni?

— Jag vill, att ni genast skall komma.

— Varför det?

— Därför att greve de N… är kvar här ännu och håller på att tråka ihjäl mig.

— Jag kan icke just nu.

— Vad är det, som hindrar er då?

— Jag har två unga herrar hos mig, som icke vilja gå sin väg.

— Säg åt dem att ni måste gå ut.

— Det har jag redan sagt.

— Nå, så lämna dem kvar hemma hos er; när de se, att ni är borta, gå de nog sin väg.

— Efter att ha vänt upp och ner på allting, ja!

— Men vad vilja de då?

— De vilja träffa er.

— Vad heta de?

— Ni känner den ene, herr Gaston R…

— Jaså! Ja, honom känner jag; och den andre?

— Herr Armand Duval. Känner ni honom icke?

— Nej, men tag dem med i alla fall, vad som helst är bättre än greven. Jag väntar er, skynda er och kom.

Marguerite stängde sitt fönster, Prudence sitt.

Marguerite, som ett ögonblick påmint sig mitt ansikte, kom icke ihåg mitt namn.

[ 81 ]Jag skulle hellre velat se ett minne till min nackdel än denna glömska.

— Jag visste väl, att hon skulle bli förtjust att råka oss, sade Gaston.

— Förtjust är icke rätta ordet, svarade Prudence, i det hon tog på sig hatt och schal, hon tar emot er för att bli av med greven. Försök att vara älskvärdare än han, annars blir Marguerite ovän med mig — jag känner henne.

Vi följde med Prudence utför trappan.

Jag darrade, det föreföll mig, som om denna visit skulle få ett stort inflytande på mitt liv.

Jag var ännu mera upprörd än den afton, då jag blev presenterad för henne på Opéra-Comique.

Då vi kommo till dörren av våningen, som du känner till, bultade mitt hjärta så hårt att jag icke hade en redig tanke.

Några toner av pianomusik trängde ut till oss.

Prudence ringde.

Pianot tystnade.

En kvinna, som snarare såg ut som en sällskapsdam än en kammarjungfru, kom och öppnade.

Vi gingo in i salongen och från salongen in i budoaren, som var likadan då som nu, när du såg den.

En ung man stod lutad mot kaminen.

Marguerite satt vid pianot, lät sina fingrar glida över tangenterna och började på åtskilliga stycken, som hon aldrig slutade.

Över det hela låg en prägel av tryckande ledsnad, den unge mannen fann det tråkigt att spela en så obetydlig roll, och hans värdinna var uttråkad av besöket.

Vid ljudet av Prudences röst steg Marguerite upp, och i det hon kom emot oss med en tacksam blick på fru Duvernoy, sade hon:

— Stig in, mina herrar, och var välkomna!