Hoppa till innehållet

Kameliadamen/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 6
Kameliadamen
av Alexandre Dumas den yngre
Översättare: Walborg Hedberg

Kapitel 7
Kapitel 8  →


[ 63 ]

7.

Sjukdomar av det slaget, som Armand nu råkat ut för, ha den fördelen, att de döda med detsamma eller också låta mycket fort kurera sig.

Fjorton dagar efter de tilldragelser jag skildrat, var Armand starkt på bättringsvägen, och vi voro förenade genom en förtrolig vänskap. Jag hade knappt lämnat hans rum under hela den tid hans sjukdom varat.

Våren slösade med sina blommor, blad, fåglar och sånger, och min väns fönster vette åt en trädgård, vars friska dofter stego upp till honom.

[ 64 ]Läkaren hade gett honom lov att stiga upp, och vi sutto ofta och pratade vid det öppna fönstret mellan tolv och tu på middagen, då solen är varmast.

Jag aktade mig noga för att tala med honom om Marguerite, då jag ständigt fruktade, att detta namn skulle väcka de sorgliga minnen, som slumrade under den sjukes skenbara lugn. Men Armand tycktes tvärtom finna. nöje i att tala om henne, icke längre som förr med tårar i ögonen, utan med ett milt leende, som lugnade mig beträffande hans själstillstånd.

Jag hade lagt märke till, att allt ifrån hans sista besök på kyrkogården, allt ifrån den hemska anblicken som framkallat en så häftig kris hos honom, tycktes själslidandet ha kuvats av sjukdomen, och att Marguerites död icke längre stod för honom i samma dager som förr. Den vunna vissheten hade medfört ett slags tröst, och för att förjaga den dystra bild, som ofta visade sig för honom, fördjupade han sig i de lyckliga minnena av sin förbindelse med Marguerite och tycktes icke längre vilja veta av några andra.

Kroppen var allt för utmattad av febern och även av tillfrisknandet för att tillåta själen en häftig sinnesrörelse, och den allmänna vårfröjd, som omgav Armand, ledde ofrivilligt hans tankar på leende bilder.

Han hade alltid envist vägrat att underrätta sin familj om den fara, vari han svävade, och då han var räddad, var hans far ännu okunnig om hans sjukdom.

En afton hade vi stannat vid fönstret längre än vanligt; vädret var härligt, och solen gick till vila i en guldskimrande, azurblå skymning. Ehuru vi voro i Paris, tycktes den omgivande grönskan isolera oss från världen, och det var knappt, att bullret av en vagn då och då störde vårt samtal.

[ 65 ]— Det var ungefär vid denna tid på året och på en liknande afton, som jag lärde känna Marguerite, sade Armand, lyssnande till sina egna tankar och icke till vad jag sade.

Jag svarade icke.

Då vände han sig till mig och sade:

— Jag måste väl ändå berätta dig den här historien; du kan göra en bok av den, som man icke skall tro på, men som kanske skall vara intressant att skriva.

— Det kan du ju tala om en annan gång, min vän, sade jag, ännu är du icke tillräckligt återställd.

— Aftonen är varm, jag har ätit min hönsportion, svarade han leende, jag har ingen feber, vi ha ingenting att göra, jag skall berätta dig allt.

— Eftersom du ovillkorligen vill det, så är jag idel öra.

— Det är en mycket enkel historia, tillade han, och jag skall tala om händelserna i den ordning, de följde på varandra. Om du en gång gör något av den, så står det dig fritt att berätta den på annat sätt.

Vad han talade om är följande — jag har nätt och jämnt ändrat några ord i den rörande berättelsen.

— Ja, återtog Armand, i det han lät huvudet falla tillbaka mot stolens ryggstöd, ja, det var just en sådan här afton! Jag hade tillbragt dagen på landet med en av mina vänner, Gaston R… Vi återkommo till Paris på kvällen, och då vi icke visste, vad vi skulle göra, gingo vi in på théâtre des Variétés.

Under en entréakt gingo vi ut, och i korridoren sågo vi ett långt fruntimmer gå förbi, som min vän hälsade på.

— Vem var det du hälsade på? frågade jag honom.

— Marguerite Gautier, sade han.

— Hon måste vara mycket förändrad, ty jag kände [ 66 ]icke igen henne, sade jag, rov för en sinnesrörelse, som du strax skall förstå.

— Hon har varit sjuk; den stackars flickan har nog icke långt kvar.

Jag minnes dessa ord, som om de blivit sagda i går.

Du skall veta, min vän, att sedan två år tillbaka gjorde anblicken av denna kvinna, när helst jag mötte henne, alltid ett sällsamt intryck på mig.

Utan att jag visste varför, bleknade jag och fick våldsam hjärtklappning. Jag har en vän, som sysslar med hemliga vetenskaper, och som skulle kalla det, jag erfor, för fluidalfrändskap; jag för min del tror helt enkelt, att jag var bestämd att bli kär i Marguerite och hade en förkänsla därav.

Säkert är, att hon gjort ett djupt intryck på mig, som mina vänner lagt märke till, och de hade haft mycket roligt, när de kände igen, vem hon var, som åstadkommit ett sådant intryck.

Första gången jag såg henne var på Börsplatsen utanför Susse's butik. En öppen vagn stannade vid dörren, och ett vitklätt fruntimmer steg ur. Ett beundrande sorl följde henne, när hon gick in i butiken. Vad mig beträffar, så stod jag fastnaglad på min plats, allt ifrån det ögonblick hon gick in till dess hon kom ut igen. Genom fönstret såg jag henne välja vid disken, vad hon kommit för att köpa. Jag skulle kunnat gå in, men jag vågade icke. Jag visste icke, vem denna kvinna var, och jag fruktade, att hon skulle gissa, varför jag kom och bli ond däröver. Emellertid trodde jag icke, att jag skulle återse henne.

Hon var elegant klädd i en muslinkjol, fullsatt med volanger, en fyrkantig indisk schal med hörn broderade i guld och silke, en italiensk halmhatt och ett enda armband, en tjock guldkedja, sådan som då började komma på modet.

Hon steg upp i sin vagn igen och for sin väg.

[ 67 ]En av bokhållarna i butiken stod kvar i dörren och följde med ögonen den eleganta kundens vagn. Jag gick fram till honom och bad honom säga mig, vad hon hette.

— Det var fröken Marguerite Gautier, svarade han.

Jag vågade icke fråga honom om adressen, utan avlägsnade mig.

Minnet av denna syn — ty en verklig syn var det — bleknade icke bort som så många andra dylika minnen, jag haft, utan jag sökte överallt efter den vitklädda damen, som var så kungligt skön.

Några dagar senare ägde en stor föreställning rum på Opéra-Comique. Jag gick dit. Den första jag varseblev i en avantscen på galleriet var Marguerite Gautier.

Den unge mannen, som jag var i sällskap med, kände också igen henne, ty han nämnde hennes namn för mig och sade:

— Titta vad hon är vacker.

I detsamma förde Marguerite kikaren åt vårt håll; hon varseblev min vän, smålog och vinkade åt honom att komma och göra henne en visit.

— Jag skall gå och hälsa på henne, sade han, och jag kommer strax tillbaka.

Jag kunde icke avhålla mig från att säga: — Du är bra lycklig!

— Hur så?

— Som får gå till det där fruntimret.

— Skulle du händelsevis vara kär i henne?

— Nej, sade jag rodnande, ty jag visste verkligen icke själv, hur jag hade det; men jag skulle bra gärna vilja bli bekant med henne.

— Kom med mig, så skall jag presentera dig.

— Fråga henne först, om hon tillåter det.

— Ah bah, för henne behöver man icke genera sig; kom du.

Hans ord smärtade mig. Jag darrade för att få [ 68 ]visshet om, att Marguerite icke förtjänade de känslor, jag hyste för henne.

Det finns i en bok av Alphonse Karr, med titeln: ”Am Rauchen”, en man, som en afton följer efter ett mycket elegant fruntimmer, i vilket han blivit kär vid första ögonkastet, så vacker är hon. För att få kyssa denna kvinnas hand känner han sig ha styrka att företaga allt, vilja att erövra allt, mod att göra allt. Det är knappt han vågar betrakta det fina smalben, hon kokett visar, för att icke smutsa sin klänningsfåll. Under det han drömmer om allt, vad han skulle kunna göra för att vinna denna kvinna, hejdar hon honom i ett gathörn och frågar, om han vill följa med henne upp.

Han vänder bort huvudet, går över gatan och kommer hem helt sorgsen.

Jag påminde mig denna skiss, och jag, som skulle velat lida för denna kvinnas skull, jag fruktade, att hon allt för snart skulle ge efter och allt för brådstörtat skänka mig en kärlek, som jag velat betala med en lång väntan eller ett stort offer. Vi äro på det viset, vi karlar, och det är väl, att fantasien skänker sinnligheten denna poesi, och att kroppens begärelser göra denna eftergift åt själens drömmar.

Om man sagt mig: — Du skall äga denna kvinna i kväll, men du skall dö i morgon, så hade jag gått in på det. Hade man däremot sagt: — Betala tio louisdorer, så blir du hennes älskare, så hade jag vägrat och gråtit likt ett barn, som ser det slott, han drömt om på natten, försvinna, då han vaknar.

Likväl ville jag lära känna henne; det var enda sättet att komma underfund med, vad jag borde tänka om henne.

Jag förklarade alltså för min vän, att jag ville hon skulle bli tillfrågad, om jag finge bli presenterad för henne, och jag irrade omkring i korridorerna, inbillande mig, att hon skulle få syn på mig [ 69 ]i samma ögonblick, och att jag icke visste, hur jag skulle kunna möta hennes blick.

Jag försökte på förhand sätta ihop, vad jag skulle säga henne.

Vad kärleken är för en sublim dårskap!

Ett ögonblick efteråt kom min vän tillbaka.

— Hon väntar oss, sade han.

— Är hon ensam? frågade jag.

— Med ett annat fruntimmer.

— Det är inga herrar där?

— Nej.

— Kom då.

Min vän styrde stegen mot teaterporten.

— Men det är ju icke den där vägen, sade jag.

— Vi skola gå efter konfekt åt henne. Hon bad mig därom.

Vi gingo in till en konditor i Operapassagen.

Jag hade velat köpa hela boden, och såg mig om efter, vad som skulle läggas i påsen, då min vän beställde:

— Ett skålpund kanderade druvor.

— Vet du, att hon tycker om sådana då?

— Hon äter aldrig någon annan konfekt, det är känt.

— Ah, fortsatte han, då vi lämnat boden, vet du då icke, vad det är för en kvinna, jag skall presentera dig för? Inbilla dig icke, att det är en hertiginna, hon är helt enkelt en, som säljer sin gunst och bjuder ut den åt vem som helst. Genera dig därför icke, kära du, utan säg åt henne, vad helst som faller dig in.

— Gott, gott, stammade jag och följde honom, sägande mig själv, att jag skulle bota mig för min dårskap.

Då jag trädde in i logen, hörde jag Marguerite gapskratta.

Jag hade velat, att hon skulle vara sorgsen.

[ 70 ]Min vän presenterade mig. Marguerite böjde lätt på huvudet och sade:

— Och min konfekt?

— Här är den.

Då hon tog den, kastade hon en blick på mig. Jag slog ner ögonen och rodnade.

Hon lutade sig fram till sin följeslagerska, viskade henne några ord i örat, och båda brusto i skratt.

Troligen var jag orsaken till denna munterhet; min förlägenhet fördubblades. Vid denna tid hade jag till älskarinna en liten mycket öm och mycket sentimental borgarfru, vars känslofullhet och melankoliska brev narrade mig att skratta. Jag förstod, hur ont jag måste ha gjort henne, av vad jag nu själv led, och under fem minuter älskade jag henne, som aldrig en kvinna varit älskad.

Marguerite åt sina druvor utan att vidare bry sig om mig.

Min vän ville befria mig ur denna löjliga belägenhet.

— Marguerite, sade han, ni skall icke förvåna er över, att herr Duval icke säger någonting åt er, men ni gör honom så förvirrad, att han icke finner ett ord.

— Jag tror snarare, att herr Duval följt med er hit, därför att ni, fann det tråkigt att komma ensam.

— Om det vore sant, sade jag i min tur, skulle jag icke bett Ernest anhålla hos er om tillstånd att få presentera mig.

— Det var kanske bara ett sätt att uppskjuta det obehagliga ögonblicket.

Om man umgåtts aldrig så litet med kvinnor av Marguerites klass, så vet man, vilket nöje de finna i att göra sig kvicka och retas med dem de se för första gången. Det är kanske ett slags vedergällning för de förödmjukelser, de ofta måste undergå av dem, som de se alla dagar.

[ 71 ]Också erfordras det för att kunna svara dem en viss vana vid deras umgängeston, som jag icke hade; dessutom gjorde den föreställning, jag hade om Marguerite, skämtet ännu plågsammare för mig. Ingenting, som kom från henne, var mig likgiltigt. Jag steg upp, sägande med en darrning i rösten, som det var mig omöjligt att fullständigt dölja:

— Om det är er tanke om mig, fröken Gautier, så återstår mig endast att be er om ursäkt för mitt inträng och avlägsna mig med försäkran att det icke skall hända en gång till.

Därmed bugade jag mig och gick.

Jag hade knappt stängt dörren efter mig, förrän jag hörde en tredje skrattsalva. I det ögonblicket hade jag bra gärna velat, att någon knuffat till mig.

Jag återvände till min plats på parkett.

Man gav tecken till, att ridån skulle gå upp.

Ernest kom tillbaka till mig.

— Så du bär dig åt, sade han, i det han satte sig. De tro att du är tokig.

— Vad sade Marguerite, när jag gick?

— Hon skrattade och försäkrade, att hon aldrig sett någon så löjlig som du. Men du bör därför icke anse dig slagen; du skall bara icke göra den sortens damer den äran att taga dem på allvar. De veta icke, vad elegans och hövlighet vilja säga; det är med dem som med hundarna, när man stänker parfym på dem — de tycka att det luktar illa och gå och rulla sig i rännstenen.

— Vad rör det mig, när allt kommer omkring? sade jag, i det jag försökte antaga en ledig ton, jag skall aldrig återse den där kvinnan, och om hon behagade mig, innan jag kände henne, så är det helt annorlunda nu, sedan jag gjort hennes bekantskap.

— Bah! Jag misströstar icke om att en vacker dag få se dig i bakgrunden av hennes loge och få höra talas om, att du ruinerar dig för hennes skull. [ 72 ]Det skulle du för resten göra rätt i — hon är illa uppfostrad, men man kan icke ha en vackrare älskarinna.

Lyckligtvis gick ridån upp, och min vän tystnade. Att tala om, vad som spelades, vore omöjligt för mig. Allt vad jag minns är att jag tid efter annan höjde blicken till den loge, som jag lämnat så tvärt, och att jag såg den ena efter den andra manliga gestalten avlägga visit där.

Emellertid tänkte jag alltjämt lika mycket på Marguerite. Men en annan känsla hade bemäktigat sig mig. Det föreföll mig, som om jag måste bringa hennes förolämpning och min löjlighet i glömska; jag sade mig själv, att om det också skulle kosta allt vad jag ägde, skulle hon bli min och jag med obestridd rätt intaga den plats, jag lämnat så brådstörtat.

Innan spektaklet var slut, avlägsnade sig Marguerite och hennes väninna.

Ofrivilligt steg jag också upp.

— Går du? frågade Ernest.

— Ja.

— Varför det?

I detsamma märkte han, att logen var tom.

— Gå, gå för all del, sade han, och lycka till — eller snarare, bättre lycka den här gången!

Jag gick.

Jag hörde i trappan fraset av kjolar och sorlet av röster. Jag ställde mig avsides i en vrå och såg, utan att själv bli sedd, de båda fruntimren gå förbi, åtföljda av två unga herrar.

Nere i teaterfarstun kom en liten betjänt fram till dem.

— Säg åt kusken att vänta utanför Café Anglais, sade Marguerite, vi gå dit till fots.

Några minuter senare såg jag, som strövade av och an på bulevarden, i ett av restaurangens fönster [ 73 ]Marguerite stå lutad mot balkongräcket och plocka sönder kameliorna i sin bukett.

En av de båda herrarna lutade sig över hennes axel och viskade henne i örat.

jag begav mig in på Maison-d'Or mitt emot och förlorade icke det ifrågavarande fönstret ur sikte.

Klockan ett på morgonen steg Marguerite upp i sin vagn med sina tre vänner.

Jag tog en droska och följde efter henne.

Vagnen stannade vid rue d'Antin n:r 9.

Marguerite steg ur och gick ensam upp till sig.

Det var förmodligen en slump, men denna slump gjorde mig mycket lycklig.

Efter den dagen mötte jag ofta Marguerite på teatrarna eller i Champs-Élysées. Alltid samma munterhet hos henne, alltid samma förvirring hos mig.

Så förgingo fjorton dagar, utan att jag såg henne någonstädes. Jag träffade då Gaston och frågade honom efter henne.

— Den stackars flickan är illa sjuk, svarade han.

— Vad felas henne då?

— Hon är lungsiktig, och som det liv, hon fört, just icke varit ägnat att bota henne, ligger hon nu till sängs och är döende.

Vad hjärtat är besynnerligt! — jag blev nästan glad över denna sjukdom.

Jag gick alla dagar och hörde efter den sjukas hälsotillstånd, utan att dock yppa mitt namn eller lämna mitt kort. Jag fick sålunda veta, att hon var på bättringsvägen och att hon rest till Bagnéres.

Tiden gick, och intrycket, om också icke minnet, tycktes småningom utplånas. Jag reste; kärleksförbindelser, vanor, arbeten utträngde tanken på Marguerite, och då jag tänkte på denna tilldragelse, ville jag däri endast se ett av dessa svärmerier, som man har som helt ung och sedan skrattar åt.

För övrigt hade det icke legat någon förtjänst [ 74 ]i att övervinna detta minne, ty jag hade förlorat Marguerite ur sikte allt sedan hennes avresa, och som jag redan sagt dig kände jag icke igen henne, då hon gick förbi mig i korridoren på Variétés.

Hon var beslöjad visserligen, men hur mycket beslöjad hon än varit två år förut, skulle jag icke behövt se henne för att känna igen henne — jag skulle anat henne.

Vilket icke hindrade, att jag fick hjärtklappning, när jag hörde, att det var hon, och de två år, som förflutit, utan att jag sett henne, samt de följder, som denna skilsmässa kunnat medföra, gingo upp i rök vid blotta fraset av hennes klänning.