Kameliadamen/Kapitel 26

←  Kapitel 25

Kameliadamen av Alexandre Dumas den yngre Översättare: Walborg Hedberg Kapitel 26

Kapitel 27  →

26.

”Vad som följde på denna olycksaliga natt, vet ni lika väl som jag, men vad ni inte vet, vad ni inte kan ana, det är vad jag lidit sedan vår skilsmässa.

Jag hade hört, att er far tagit er med sig, men jag misstänkte nog, att ni icke länge skulle leva skild från mig, och den där dagen, då jag mötte er i Champs-Élysées, blev jag upprörd, men icke förvånad.

Då började denna följd av dagar, av vilka var och en bragte mig en ny förolämpning från er, förolämpningar som jag mottog nästan med glädje, ty utom det att de voro beviset på, att ni alltjämt älskade mig, föreföll det mig, som om ju mer ni förföljde mig, desto mer skulle jag växa i edra ögon den dag, ni fick veta sanningen.

Förvånas icke över detta fröjdfulla martyrskap, Armand; den kärlek ni hyst för mig, hade öppnat mitt hjärta för alla ädla känslor.

Emellertid hade jag icke genast blivit så stark.

Mellan verkställandet av det offer, jag bragt er, och er återkomst hade tämligen lång tid förflutit, under vilken jag måst taga min tillflykt till fysiska medel för att icke bli tokig och för att slå ifrån mig tankarna på det liv, vari jag åter störtat mig. Prudence har ju sagt er, att jag var med om alla slags fester, baler, orgier?

Jag liksom hoppades att genom utsvävningar taga en snar död på mig, och jag tror icke, det skall dröja länge, innan detta hopp går i fullbordan. Min hälsa försämrades naturligtvis allt mer och mer, och då jag skickade fru Duvernoy för att be er om förbarmande, var jag utmattad till kropp och själ.

Jag vill icke påminna er, Armand, om det sätt, varpå ni belönade det sista kärleksbevis jag gav er, och om den skymf, varigenom ni från Paris jagade den kvinna, som, döende, icke kunde motstå er röst, när ni bad henne om en kärleksnatt, och som i sin dåraktighet ett ögonblick trodde sig kunna åter hoplöda det förflutna och det närvarande. Ni hade rättighet att göra, vad ni gjorde, Armand — man har icke alltid betalat min gunst så frikostigt!

Då övergav jag alltsammans! Olympe ersatte mig hos herr de N… och åtog sig, efter vad man sagt, att underrätta honom om anledningen till min avresa. Greve de G… var i London. Han är en av dessa män, vilka i kärleken till sådana kvinnor som mig endast se ett behagligt tidsfördriv, men alltid förbli sina forna älskarinnors vänner och icke känna något hat, därför att de aldrig känt någon svartsjuka; han är med ett ord en av dessa förnäma herrar, som för oss endast öppna en liten del av sitt hjärta, men vända ut och in på pungen för oss. Det var på honom, jag genast tänkte, och jag for till honom. Han tog mycket vänligt emot mig, men han var där borta älskare till en dam ur stora världen och var rädd att kompromettera sig genom en offentlig förbindelse med mig. Han presenterade mig för sina vänner, som ställde till en supé för mig, efter vars slut en av dem förde mig med sig.

Vad vill ni, jag skulle göra, min vän?

Döda mig? Det hade ju varit att med ett onödigt samvetskval belasta ert liv, som bör vara lyckligt; för resten, vad tjänar det till att döda sig, när man är så nära att dö?

Jag övergick till ett tillstånd av själlös kropp, av tanklöst ting — under en tid framsläpade jag detta automatliv, sedan återvände jag till Paris och frågade efter er; jag fick då veta, att ni rest långt bort. Ingenting höll mig mera uppe. Mitt liv blev åter vad det varit två år innan jag kände er. Jag försökte vinna tillbaka hertigen, men jag hade sårat honom för djupt, och gubbar äro icke tålmodiga, säkerligen därför att de märka, att de icke äro odödliga. Sjukdomen gjorde med varje dag större framsteg, jag var blek, nedstämd och ändå magrare än förut. De män, som köpa sig kärlek, granska varan, innan de taga den. Det fanns i Paris friskare och fylligare kvinnor än jag; man glömde mig en smula. Det är historien om mitt liv tills i går.

Nu är jag riktigt sjuk. Jag har skrivit till hertigen för att be honom om pengar, ty jag har inga, och fordringsägarna ha kommit tillbaka och sticka fram sina räkningar med obarmhärtig ihärdighet. Skall väl hertigen svara mig? Varför är ni icke i Paris, Armand! Ni skulle komma till mig, och edra besök skulle trösta mig.”

”20 december.

Det är ett förfärligt väder, det snöar, och jag är ensam hemma. I tre dagar har jag haft en sådan feber, att jag icke kunnat skriva ett ord till er. Ingenting nytt, min vän; var dag hoppas jag svagt på ett brev från er, men det kommer icke och skall troligen aldrig komma. Endast männen ha kraft att icke törlåta. Hertigen har icke svarat mig.

Prudence har åter börjat sina färder till pantlånekontoret.

Jag hostar oupphörligt blod. Å, ni skulle tycka synd om mig, ifall ni såge mig. Ni är lycklig, som vistas under en varm himmel och icke som jag känner en iskall vinter tynga på ert bröst. I dag har jag stigit upp litet, och bakom mina fönstergardiner har jag sett pariserlivet glida förbi, detta liv med vilket jag tror mig ha brutit för alltid. Några bekanta ansikten ha skymtat förbi på gatan, glada, bekymmerslösa. Ingen har kastat en blick upp till mina fönster. Några unga herrar ha dock varit och efterhört mitt befinnande. Redan en gång förut har jag varit sjuk, och ni, som icke kände mig, som jag icke skänkt annat än en näsvis anmärkning första gången jag såg er, ni kom var morgon och frågade, hur jag mådde. Nu är jag sjuk igen. Vi ha tillbragt sex månader tillsammans. Jag har haft för er så mycken kärlek, som ett kvinnohjärta kan rymma och skänka, och ni är långt borta, och ni förbannar mig, och jag får inte ett ord av tröst från er. Men det är endast slumpens fel, ty jag är säker på, att om ni vore i Paris, skulle ni icke lämna min huvudgärd och mitt rum.”

”25 december.

Min doktor förbjuder mig att skriva varje dag. I själva verket öka mina hågkomster endast febern, men i går fick jag ett brev, som gjorde mig gott, mera genom de känslor det uttryckte än den materiella hjälp det bragte mig. Alltså kan jag skriva till er i dag. Detta brev var från er far, och se här vad det innehöll:

’Min fröken!

Jag har just fått höra, att ni är sjuk. Om jag vore i Paris, skulle jag själv komma och efterhöra ert befinnande; om min son vore hos mig, skulle jag skicka honom att göra det, men jag kan icke lämna C…, och Armand är sex eller sju hundra mil härifrån. Tillåt mig därför helt enkelt skriftligen säga er, fröken Gautier, hur ledsen jag är över er sjukdom, och tro på mina uppriktiga önskningar om ert snara tillfrisknande.

En av mina goda vänner, herr H… skall komma upp till er — vill ni vara god och taga emot honom. Han har ett ärende från mig, som jag otåligt väntar att få se uträttat.

Mottag, min fröken, försäkringen om min varmaste högaktning.’

Sådant var det brev, jag fick. Er far har ett ädelt hjärta, älska honom riktigt, min vän, ty det finns få människor i världen så värda att älskas som han. Detta papper, undertecknat med hans namn, har gjort mig mera gott än alla vår store läkares recepter.

I morse kom herr H… Han föreföll helt förlägen över det ömtåliga uppdrag, han fått av er far. Han kom helt enkelt för att lämna mig tusen écus å er fars vägnar. Jag ville först säga nej, men herr H… förklarade, att detta avslag skulle såra herr Duval, som bemyndigat honom att först och främst lämna mig denna summa och förse mig med allt, vad jag vidare kunde behöva. Jag mottog denna hjälp, som, kommande från er far, icke kan vara en allmosa. Om jag är död, när ni kommer tillbaka, så visa er far, vad jag nu skrivit om honom, och säg honom, att den stackars flickan, till vilken han värdigades skriva detta tröstande brev, göt tårar av tacksamhet och bad Gud för honom.”

”4 januari.

Jag har utstått en följd av mycket plågsamma dagar. Jag visste icke, att kroppen kunde lida så mycket. Å, mitt förflutna liv! Jag får betala det dubbelt nu.

Man har vakat över mig alla nätter. Jag kunde icke längre andas. Feberyrseln och hostanfallen ha slitits om återstoden av min stackars tillvaro.

Min matsal är full med konfektaskar och alla möjliga presenter, som mina vänner skickat mig. Det finns säkerligen bland dessa en och annan, som hoppas, att jag en dag skall bli deras älskarinna. Om de såge, hur sjukdomen farit fram med mig, skulle de förskräckta fly sin kos.

Prudence ger nyårsgåvor med vad jag fått.

Det är frost ute, och doktorn har sagt, att om det vackra vädret fortfar, skall jag få åka ut om några dagar.”

”8 januari.

Jag for ut och åkte i går. Det var ett härligt väder. Champs-Élysées voro fulla av folk. Det var som den första glimten av våren. Allt omkring mig hade en festlig prägel. Jag hade ingen aning om, att det i en solstråle kunde finnas så mycken glädje, ljuvhet och tröst, som jag fann däri i går.

Jag mötte nästan alla jag känner, alltjämt upptagna av sina nöjen. Så många lyckliga det finnes, som icke själva veta, att de äro det. Olympe åkte förbi i en elegant vagn, som hon fått av herr de N… Hon försökte förolämpa mig med blicken — ack, hon vet icke, hur långt jag kommit från alla dessa fåfängligheter. En hygglig, ung man, som jag känner sedan långt tillbaka, frågade, om jag ville komma och supera med honom och en av hans vänner, som, efter vad han sade, ivrigt önskar göra min bekantskap.

Jag smålog sorgset och räckte honom min feberheta hand.

Jag har aldrig sett någon se så häpen ut.

Klockan fyra kom jag hem och åt middag med ganska god aptit.

Denna utfärd har gjort mig gott.

Om jag skulle bli frisk igen!

Vad åsynen av andras liv och lycka väcker för ett begär att leva hos den, som kvällen förut i sin själsensamhet och sitt mörka sjukrum endast önskade att snart få dö!”

”10 januari.

Detta hopp om tillfrisknande var endast en dröm. Nu ligger jag på nytt i min säng, med kroppen betäckt av plåster, som bränner mig. Försök att bjuda ut denna kropp, som man fordom betalade så högt, och du skall få se, vad man nu ger dig för den!

Vi måste ha gjort bra mycket ont, innan vi föddes, eller också måste vi komma att åtnjuta en bra stor sällhet efter vår död, eftersom Gud kan tillåta, att detta liv skall äga alla skärseldens marter och plågor.”

”12 januari.

Jag plågas fortfarande.

Greve de N… skickade mig pengar i går, men jag tog icke emot dem. Jag vill icke ha något av denne man. Det är hans skuld, att ni icke är hos mig.

Ack, våra sköna dagar i Bougival, vart haven I tagit vägen?

Om jag kommer levande ut ur detta rum, skall det vara för att vallfärda till det hus, där vi bodde tillsammans, men jag skulle nog först som död lämna det.

Vem vet, om jag skall kunna skriva till er i morgon?”

”25 januari.

Det är nu elva nätter, som jag icke sovit, jag får kvävningsanfall och tror varje ögonblick, att jag skall dö. Doktorn har befallt, att man icke skall låta mig taga i en penna, men Julie Duprat, som vakar över mig, ger mig ändå lov att skriva dessa få rader till er. Skall ni då icke komma tillbaka, innan jag dör? Är det då för evigt slut emellan oss? Det förefaller mig som om jag skulle bli frisk, ifall ni kom. Men vad tjänar det till att bli frisk?”

“28 januari.

I morse väcktes jag av ett häftigt buller. Julie, som låg inne hos mig, rusade ut i matsalen. Jag hörde karlröster, mot vilka hennes fåfängt höjde sig. Hon kom gråtande in igen.

Man kom för att göra utmätning. Jag sade åt henne att låta vad man kallar rättvisan ha sin gång. Exekutionsbetjänten kom in i mitt rum med hatten på huvudet. Han drog ut lådorna, skrev upp allt, vad han såg, och tycktes icke lägga märke till, att det låg en döende i sängen, som lagen barmhärtigt nog låter mig ha kvar.

Han värdigades säga mig, innan han gick, att jag kunde inlägga protest inom nio dagar, men han lämnade kvar en vaktmästare. Vad skall det bli av mig, min Gud! Detta uppträde har gjort mig ännu sjukare. Prudence ville gå och begära pengar av er fars vän, men det satte jag mig emot.”

”Jag fick ert brev i morse. Jag hade behov därav. Skall mitt svar hinna fram till er i tid? Skola vi återse varandra? Äntligen en lycklig dag, som kommer mig att glömma alla dem, jag upplevat sedan sex veckor tillbaka. Det förefaller mig, som om jag skulle må bättre, trots den känsla av nedslagenhet, under vars inflytande jag svarade er.

När allt kommer omkring, skall man väl icke alltid vara olycklig.

Då jag tänker på, att det kan hända, att jag icke dör, att ni kommer tillbaka, att jag får återse våren, att ni ännu skulle älska mig, och att vi skulle börja om vårt liv från i fjol på nytt!

En sådan toka jag är! Det är knappt, jag kan hålla i pennan, med vilken jag skriver ned denna mitt hjärtas vansinniga dröm.

Vad än må hända, så har jag älskat er innerligt, Armand, och jag skulle vara död för länge sedan, om jag icke hade minnet av denna kärlek, som styrkte mig, och liksom ett svagt hopp att ännu en gång få återse er.”

”4 februari.

Greve de G… har kommit tillbaka. Hans älskarinna har bedragit honom. Han är mycket nedslagen, han var mycket kär i henne. Han kom för att tala om alltsammans för mig. Den stackars gossen har ganska bekymmersamma affärer, vilket icke hindrade honom från att betala exekutionsbetjänten och skicka bort vaktmästaren.

Jag talade med honom om er, och han lovade att tala med er om mig. I det ögonblicket glömde jag helt och hållet, att jag varit hans älskarinna, och han bemödade sig också att komma mig att glömma det. Han har ett gott hjärta.

Hertigen skickade i går för att höra hur jag mådde, och kom själv hit i morse. Jag vet icke, vad som ännu kan uppehålla livet på gubben. Han satt i tre timmar hos mig och sade icke tjugu ord. Två stora tårar föllo från hans ögon, när han såg mig så blek. Det var säkert minnet av hans dotters död, som kom honom att gråta. Det är, som om han finge se henne dö för andra gången. Hans rygg är böjd, huvudet lutande, underläppen hänger, och blicken är slocknad. Åldern och sorgen tynga med sin dubbla börda hans kraftlösa kropp. Han gjorde mig ingen förebråelse. Det såg till och med ut, som om han i hemlighet njöt av de härjningar, sjukdomen anställt hos mig. Han tycktes stolt över att vara på benen, medan jag, fastän ung, låg krossad av plågor.

Det dåliga vädret har kommit tillbaka. Ingen kommer till mig. Julie vakar hos mig så mycket hon kan. Prudence, åt vilken jag icke längre kan ge så mycket pengar som förr, börjar taga sina göromål till förevändning för att avlägsna sig.

Nu då jag ligger för döden, trots allt vad läkarna säga, ty jag har flera sådana, vilket bevisar, att sjukdomen tar till, ångrar jag nästan, att jag lyssnade till er far. Om jag vetat, att jag endast skulle tagit ett år av ert liv, skulle jag icke kunnat motstå begäret att tillbringa detta år tillsammans med er, och jag skulle åtminstone fått dö med en väns hand i min. Men det är sant, att om vi levat tillsammans detta år, skulle jag icke ha dött så snart.

Ske Guds vilje!”

”5 februari.

Å, kom, kom, Armand, jag lider förfärligt, jag skall dö, o Gud. Jag var så ledsen i går, att jag ville någon annorstädes än hemma tillbringa aftonen, som lovade att bliva lika lång som den föregående. Hertigen har varit här på morgonen. Det är, som om åsynen av denne av döden glömde gubbe skulle påskynda min död.

Trots den brännande feber, som förtärde mig, lät jag kläda på mig och for till Vaudeville. Julie hade sminkat mig, annars skulle jag sett ut som ett lik. Jag gick in i samma loge, där jag första gången stämde möte med er. Hela tiden höll jag ögonen fästa på den plats, där ni satt den kvällen, och som i går innehades av en bondlurk, som gapskrattade åt alla dumheter, som sades från scenen. Man förde hem mig halvdöd. Jag har hostat och spottat blod hela natten. I dag kan jag icke tala mera, det är knappast jag kan röra armarna. Min Gud, min Gud! Jag skall dö. Jag väntade mig det, men jag kan icke vänja mig vid tanken att lida ännu mer än jag gör och om…”

Efter dessa ord, voro de bokstäver, som Marguerite försökt raspa ner, alldeles oläsliga, och det var Julie Duprat som hade fortsatt.

”18 februari.

Herr Armand!

Alltifrån den dagen då Marguerite ville gå på teatern, har hon alltjämt blivit sämre. Hon orkar icke längre tala och kan icke röra sig. Hur vår stackars väninna plågas, är omöjligt att beskriva. Jag är icke van vid dessa slags sinnesrörelser, och jag lever i ständig ångest.

Vad jag önskar att ni vore här! Hon yrar nästan jämt, men vare sig redig eller ej, är det alltid ert namn hon uttalar, när hon förmår få fram ett ord.

Doktorn har sagt mig, att hon icke har långt kvar. Sedan hon blivit så sjuk, har den gamle hertigen icke kommit igen.

Han har sagt åt doktorn, att åsynen av hennes lidande plågade honom för mycket.

Fru Duvernoy bär sig illa åt. Hon trodde sig kunna pressa mera pengar ut av Marguerite, på vars bekostnad hon nästan helt och hållet levde, och har därför åtagit sig förpliktelser, som hon icke kan fullgöra, men då hon nu ser, att hon icke längre kan ha någon nytta av sin granne, bryr hon sig icke ens om att titta till henne. Alla överge henne. Herr de G…, som är överlupen av skulder, har måst ge sig av till London igen. Då han reste, skickade han oss litet pengar; han har gjort allt, vad han kunnat, men här har kommit nya utmätningar, och fordringsägarna avvakta endast hennes död för att låta sälja allt på auktion.

Jag har velat begagna mina sista tillgångar för att hindra alla dessa utmätningar, men exekutionsbetjänten har sagt, att det icke tjänade något till, då han har ännu flera utslag på fickan. Eftersom hon skall dö, är det bättre att låta alltihop gå än att rädda det åt hennes familj, som hon icke velat träffa, och som aldrig brytt sig om henne. Ni kan icke föreställa er, i vilket gyllene elände den stackars flickan dör. I går hade vi icke ett enda öre. Silver, juveler, kläder, allt är pantsatt, resten är sålt eller utmätt. Marguerite har ännu medvetande om, vad som tilldrar sig omkring henne, och hon lider både till kropp och själ. Stora tårar rinna över hennes kinder, som äro så avmagrade och bleka, att ni icke längre skulle känna igen henne, som ni älskade så högt, om ni kunde se Henne. Hon hade mig att lova, att jag skulle skriva till er, när hon icke längre kunde, och jag sitter nu bredvid henne och skriver. Hon vänder ögonen åt mitt håll, men hon ser mig icke, hennes blick är redan beslöjad av den annalkande döden; men hon småler, och alla hennes tankar, hela hennes själ tillhöra er, det är jag säker på.

För var gång dörren öppnas, klarna hennes blickar, och hon tror alltid, att det är ni som kommer ; sedan, när hon ser, att det icke är ni, återtar hennes ansikte sitt smärtsamma uttryck, kallsvetten bryter fram, och hon får en röd fläck på vardera kinden.”

”19 februari, midnatt.

En sådan bedrövlig dag det varit i dag, min stackars herr Armand! I morse höll Marguerite på att kvävas, doktorn åderlät henne och hon återfick en smula talförmåga. Doktorn rådde henne att tillkalla en präst. Hon samtyckte, och han gick själv för att hämta en abbé i Saint-Roch.

Under tiden ropade Marguerite mig fram till sängen, bad mig öppna byrån och ar visade mig där en mössa och ett långt linne, tätt garnerat med spetsar, varpå hon sade med matt stämma:

Jag skall dö, sedan jag biktat mig, då skall du kläda mig i de där kläderna; det är en döendes sista koketteri!

Sedan omfamnade hon mig gråtande och tillade:

Jag kan tala, men jag är färdig att kvävas, när jag gör det; jag kvävs! Luft!

Jag brast i gråt, gick och öppnade fönstret, och några ögonblick senare kom prästen.

Jag gick emot honom.

När han fick veta, hos vem han var, tycktes han frukta att bli illa mottagen.

Stig bara på, min far, sade jag.

Han stannade en liten stund inne i sjukrummet och kom därpå ut igen, sägande:

Hon har levat som en synderska, men hon skall dö som en kristen.

Efter några ögonblick kom han tillbaka, följd av en korgosse, som bar ett krucifix, och en sakristan, som gick framför dem, ringande i en klocka, för att förkunna att Gud kom till den döende.

De gingo alla tre in i denna sängkammare, som förr genljudit av så många underliga ord, och som i denna stund endast var en helgedom.

Jag föll på knä. Jag vet icke hur länge det kommer att vara, det intryck som denna syn gjort på mig, men jag tror icke, att någonting mänskligt skall kunna beröra mig lika starkt, förrän jag själv hunnit till samma ögonblick.

Prästen smorde med den heliga smörjelsen den döendes fötter, händer och panna, läste en kort bön, och Marguerite var beredd att resa till himlen, som nog skall öppnas för henne, om Gud sett hennes livs prövningar och hennes helgonlika död.

Från den stunden har hon icke sagt ett ord eller glort en rörelse. Tjugu gånger skulle jag trott henne vara död, om jag icke hört hennes mödosamma andedrag.”

”20 februari, kl. 5 e. m.

Allt är slut.

Marguerites dödskamp började i natt vid tvåtiden. Aldrig har en martyr lidit sådana plågor, att döma av de jämmerskrin hon utstötte. Två eller tre gånger satte hon sig upprätt i sängen, som om hon velat hålla kvar sitt liv, som återvände till Gud.

Ett par gånger mumlade hon också ert namn, så blev hon tyst och föll utmattad ner i sängen. Tysta tårar runno ur hennes ögon, och hon dog.

Då gick jag fram till henne, ropade på henne, och då hon icke svarade, tillslöt jag hennes ögon och kysste henne på pannan.

Stackars kära Marguerite, jag skulle velat vara en god kvinna, för att med denna kyss kunna anbefalla dig åt Gud!

Sedan klädde jag henne, som hon bett mig göra, gick till Saint-Roch efter en präst, brände två vaxljus för henne och bad en timmes tid i kyrkan.

Åt de fattiga gav jag pengar, som varit hennes.

Jag förstår mig just icke mycket på religion, men jag tänker, att den gode Guden skall se, att mina tårar voro sanna, min bön andäktig, min allmosa uppriktigt menad, och att han skall vara barmhärtig mot henne, som, fastän ung och vacker vid sin död, icke hade någon annan än mig för att tillsluta sina ögon.”

”22 februari.

I dag har begravningen ägt rum. Många av Marguerites vänner voro i kyrkan. Några av dem fällde uppriktiga tårar. När liktåget styrde kosan till Montmartre, var det dock endast två, som gingo efter kistan, greve de G…, som enkom rest hit från London, och hertigen, som gick stödd av två lakejer.

Det är hos henne, jag nu sitter och skriver till er, mitt i mina tårar och vid skenet av en lampa, som dystert belyser middagsmåltiden, som Nanine envisats att duka fram åt mig, då jag icke ätit något på över tjugufyra timmar; men ni förstår nog, att jag icke kan smaka en bit.

Jag kommer nog icke länge att kunna bevara dessa sorgliga intryck, ty mitt liv tillhör icke mera mig än Marguerites tillhörde henne; därför ger jag er nu alla dessa detaljer på själva platsen, där de ägt rum, av fruktan att, om det dröjer länge, innan ni kommer tillbaka, jag icke skall kunna tala om dem i hela deras dystra omständlighet.”