Karl XII och det tragiska
| ← Om svenskarnes lynne |
|
Inbillningens logik → |
Några anteckningar under nedskrivandet av Karolinerna.
Långt ifrån att för alltid bortlyfta Karl XII:s
bild ur folkfantasiens panteon ha de senare
årtiondenas historiska undersökningar tvärtom tänt
en ny fackla över hans huvud. Sinclairsvisans
kämpe, soldatkonungen, hjälten med den smärta
ynglingaväxten fylldes redan av Geijer med ett
andligt innehåll. Ögat flammade icke längre
enbart av det krigaremod, som lämnade Lagerbring
och flera av upplysningstidens män kalla, utan
även av själ. Med den orubbliga tron på sitt
värvs rättfärdighet blev konungen en sinnebild för
den sedliga styrkans kamp mot det lumpna och
väl också för personlighetens och dådlustens rätt
gent emot nyttighetsläran. Därmed begynte även
hans olyckor att få en minst lika stor betydelse
som de segrar, vilka man tillförene helst älskade
att dröja vid. Redan benämningen hjälte pekar med
oerhörda krav mot en strid mellan ljus och mörker,
och liksom själve Herakles måste varje sann hjälte i följd av livets lag dö i olycka. En
belönad hjälte, det är en neutraliserad kraft, ett oting,
ett ingenting. Hans ansikte förskönas icke av stolt
burna oförrätter och han blir människorna likgiltig.
En hjälte, som ligger utarmad, övergiven och dräpt,
först honom vill jag kalla en sann hjälte inför
både fiende och vän. Hos Tegnér förblev Karl
XII alltid först och sist den frimodige ynglingen
från Narva, men Geijer fördjupade hela hans
betydelse. Utan att kanske själv besinna det, räddade
han Karl XII åt framtiden genom att inviga honom
åt tragiken.
Ännu tedde sig hans gestalt dock för plastisk och fullkomlig för den rätta tragiken. Då kom Fryxell med sin rannsakning. Han kunde icke, han borde icke fria, och med skärpt röst uppläste han domen i folkets namn, men kanske anade han icke att det endast var en avrättning in contumaciam, vilken just riktade den anklagde med den skenbara eller verkliga blandning av gott och ont, som är den nödiga grundvalen för en tragisk karaktär. Om också folkfantasien icke ännu hunnit att förstå omgestaltningen, har dock denna ingalunda gjort Karl XII mindre utan tvärtom större. I vissa huvuddrag är och förblir han alltjämt densamme, och den tillkomna förändringen består väsentligast däri, att han blivit tragisk. Medan — för att hämta jämförelser från vår konungalängd — Gustav Vasa är uteslutande episk, fick Erik XIV länge gälla som vår historias självskrivne representant för det tragiska. Efter hand har dock hävdateckningen avklätt honom hans smycken och framställt honom såsom alltför spenslig och alltför tidigt ledd i sina handlingar av sinnessjukdom, att icke den tragiska färgen över hans saga till sist skulle mattas. Deras undersökningar ha, beträffande Erik XIV och Karl XII, fört till det rent motsatta, ty den senare stod rustad med tillräckligt många stora och förvånande egenskaper att jämte dem orka bära även en last av försyndelser. De mörka skuggorna ha endast dubbelt framhävt pannans klarhet och höjd. Ännu efter sin död besitter han den underliga makten att oskadd kunna rida hem från handgemäng, där ingen spåman vågat förutsäga annat än räddningslös död. Detta visar oss, att hans minne äger nog livskraft att kunna avpassas efter olika skeden och att han för oöverskådliga tider kommer att förbli det allenastående och lockande personlighetsproblem i vår historia, vid sidan av vilket de stora Gustaverna nästan blekna bort till mer allmänna, om än aldrig så förträffliga regentfigurer.
Karl XII:s fel äro icke våra dagars och icke heller hans dygder. Ensamt den förbittrade hetta, med vilken svenskarna tvista om honom efter den fryxellska kritiken, blottar dock hur han med dämonisk makt ännu behärskar sinnena. Med en underström av nästan religiös känsla delar sig folket i två hälfter; den ena förbjuder hans tadlande, den andra hans lov. Märk, att förkastandet av hans person alltid grundas på sedliga skäl, medan vår tid i alla andra analoga fall brukar sätta sin stolthet i att icke det minsta låta sig avskräckas genom några sedliga skrupler. Tvärtom beundrar hon med påfallande förkärlek just de historiska personligheter, som kunna liknas vid otämda naturkrafter och allegorisera starka böjelser, drifter och ytterligheter, även om dessa medföra barbari och förstörelse. En Attila eller en av trettioåriga krigets mest bloddrypande kroatanförare skulle måhända kunna berömmas av samma mun, som nämner Karl XII en missdådare. Hjälper icke annat, kalla vi honom rå, ehuru han vid sidan av en Bismarck skulle förefalla som en sann kavaljer och en idealist av renaste vatten. Vi kunna icke reda oss med honom utan att giva honom en alldeles särskild undantagsställning. Vi sakföra honom icke efter lagar, som i överseende eller stränghet likna de vanliga, utan vi stifta ett provisorium enkom för honom.
Med sin undantagsställning, sin ytterlighet, som ömsom tjusar och ömsom väcker den häftigaste sedliga vrede, har Karl XII inom hela världslitteraturen bara en sidobild och det är på samma gång hans yttersta motsättning, nämligen Don Juan. Han blir i folkfantasien en lika oöverträfflig allegori för allt det äventyrligt svenska, som den spanske kvinnokrigaren för det sydländska, och med skäl kan man därför kalla honom Nordens Don Juan.
Dock är han även därvidlag en motsättning till Don Juan, att han är fullständigt omusikalisk. Han är omusikalisk i hela sitt sätt att tänka, tala, handla och kläda sig. Utan att besinna hur varje ytterlighet bor vägg om vägg med sin egen parodi brukar man tycka sig obeskrivligt fyndig då man för hundrade gången liknar Karl XII vid Don Quixote, men det funnes ett annat långt säkrare sätt att göra honom löjlig. Det vore att låta honom uppträda i en opera. En sjungande Karl XII det är den rätta parodien och för var gång han sjungande öppnade munnen, skulle publiken ligga fyrdubbel av skratt. Vare sig Karl XII uppträdde som tenor, bariton eller bas vore han lika skoningslöst förlorad. På sin höjd skulle han med räddat allvar kunnat uppträda som talande deus ex machina i en operett, där Grothusen och turkarna skötte musiken. Tragiken i Karl XII : s personlighet och öde är nämligen mindre romantisk än antik och icke musikalisk utan skulptural. Den nutida hävdateckningen har visserligen flyttat tragiken ända i hans eget sinnes sammanfogning och därmed också förhöjt och förstorat den, men vi få vakta oss att låta honom lämna några lyriska eller psykologiska bekännelser. Den inre tragiken är hos honom för litet medveten att kallas romantisk. Vi känna långt mer om den än han själv. Hans hår grånar, han ligger sömnlös om natten, han överraskas försjunken i djupaste förtvivlan, men denna förtvivlan, bräddad med harm och blygsel och omättad trängtan efter kämpaära, har intet inåtvänt öga. Hon stirrar hela tiden utåt efter nya möjligheter alldeles sådan som hon satt på klipporna vid Termopyle. Toner kunna därför icke tolka Karl XII och endast undantagsvis kan anlitandet av ett romantiskt medel underlätta vår egen mottaglighet, när det gäller att uppfatta hans karaktär. Däremot har man fullständigt missförstått både honom och teatern, när man förmenat, att han icke skulle lämpa sig för ett skådespel. I själva verket är icke mången svensk konung därtill lika ägnad som just han, ty såväl han själv som hela hans skara är alltigenom dramatisk. Man har onödigt ängslats över frånvaron av någon mer eller mindre betydelselös kärleksförbindelse, men den av olyckor överfyllda kärlekshistorien i hans liv är hans förhållande till Sverige och svenskarna. Man har vidare fruktat den ständiga omsättningen av bipersoner. Liksom kvinnorna inför Don Juan, så tåga krigarna snabbt förbi Karl XII och försvinna — på ett par nätter i Ukraina ett tusen och tre. Den egentliga svårigheten ligger dock just i hans obenägenhet för att blotta sig i ord. Givetvis måste han även på scenen långa stunder sitta tyst och låta de andras samtal föra dramat vidare. Detta kan dock lämna tillfälle till nya uppslag i själva behandlingen och just därigenom att den historiska kritiken ryckt tragiken in i hans egen karaktär, så att han icke längre är blott och bart en bältespännare i en yttre strid, vinner den dubbelkänsla, som han ingiver, först sin rätta styrka.
Ett tragiskt problem omfattar en tvekamp mellan olika rättskrav, som te sig så starka att det ligger utom mänsklig rättfärdighet att fullständigt kunna tillbakavisa någondera. Icke blott den blodröda tråd, som olyckornas logik spinner genom det tragiska, är omöjlig att slita, utan även angående det slutliga sedliga bedömandet kunna vi icke hinna längre än till ett dystert spörjande. Detta väcker medkänsla eller rent av hängiven beundran för den tragiske hjälten men också ett nyfiket begrundande, ett sökande efter en möjlig lösning, ehuru en sådan icke står att finna. Det tragiska problemet är alltså olösligt inför människor, och därav kommer först och sist den allmänna villervallan vid granskandet av Karl XII, den ständiga tvedräkten mellan beundran å ena sidan och sedliga anspråk å den andra. Vore en lösning någonsin möjlig skulle det betyda, att han icke vore verkligt tragisk, men vi behöva icke frukta. Vad är i djupaste klassiska mening tragiskt om ej den strid mellan personliga och allmänna rättskrav, som inför oss fyller hans liv! Han finner sig lömskt överfallen och snärjd. Han kan icke se bort från den enda tanken att han måste återtaga vad våldet sliter ur hans händer. De försiktiga och de tröttnande ropa på fredsslut, men han kan icke förbise att fienderna vid första lägenhet åter skola kasta sig över honom, så framt han icke slår dem till marken för långa tider. Det är icke han som byggt det svenska storväldet, men ramlar det över ända, blir det han, som får skammen, och ju mer äran viker undan, dess mer blir ärelystnaden hans allt uppslukande passion. På så sätt upptager han i sin person också hela sitt folks rättskrav och tragedien breder sin vinge över millioner. I grunden är han dock endast en svag människa, liksom varje annan dödlig, och ju ärligare vi se hans mänskliga ofullkomlighet i ögat, dess mäktigare reser han sig i det stora till en nationalhjälte, som även däri skiljer sig från andra, att han icke är blott och bart en saga, utan en verklighet från i går. Det bästa sättet att förstå Karl XII är att hata honom och gå honom in på livet för att sticka ned honom... Efter några veckor rider du bland han drabanter! Sällan har folkfantasien besuttit en vackrare bild av en hjälte, än den segrande yngling, som drager ut mot moskoviten, och som snart sagt vart bondbarn i vårt land skall känna igen på det eländigaste träsnitt. Sällan har dock ett tragiskt öde så obarmhärtigt handskats med den trotsande och prövat att med hjälplöshet och armod slunga honom så djupt ned, ända mot det löjliga. Han älskar rättvisa, han älskar frimodighet och föraktar ränker och köpenskap, men allt det sam han mest avskyr tassar beständigt i hans spår som en hungrig ulv. Han stiger som en flamma, men mörkret kastar sig över honom och kramar honom från alla sidor ända till dess ingen längre kan urskilja om det är lågan eller skuggan, som för hans svärd. Hans folks och hans egna rättskrav tappa varandras händer och rusa mot varandra med stela ögon, och han dör en mörk natt liksom en förolyckad och från ljusets boningar utstött gudomlighet.
Också hans död har mött dramatiska betänkligheter, emedan man helst skulle ha önskat sig ett trovärdigt historiskt signalement på någon teaterbov, som kunde ses från raderna i det spännande ögonblick, då han fyrar av skottet. Detta kan dock endast bero på ett underkännande av vad verkligheten här redan hade att bjuda. Krigardöden brukar genom sin plötslighet merendels synas alltför mycket orsakad av tillfälligheter att icke ha en rent antitragisk verkan. Karl XII:s död bildar ett ganska säreget undantag. Redan tidigt utmanar han döden och, länge förutsagd och väntad av hans följeslagare, infinner sig denna i hans ödes kvällskymning, alldeles som guvernörens vålnad efter mottagen inbjudning stiger över Don Juans tröskel. Döden blir på så sätt en verklig faktor i handlingen. Karl XII faller icke för en enstaka och underordnad människas köpta vilja utan liksom kringvärvd och övermannad av allt det, med vilket han efter hand råkat i kamp. Hans timglas är utrunnet. Han stupar med ett drag av nödvändighet, som kunde i den stunden intet annat ske. Den gåta, som sveper sin slöja om dödsögonblicket, fördjupar detta endast dubbelt, så att man måste fröjda sig åt gåtan och frukta att hon någonsin skall vinna full lösning.
Själv läste han i Benders kungshus flera av de franska tragedier, till vilka sedermera Napoleon lyssnade ännu i sin fångenskap, och i stället att fåfängt tvista om huruvida Karl XII må nämnas ond eller god skall Sverige en dag bevittna hur hans enkla stenkista bekransas av kommande tragöder.