Kejsarn av Portugallien/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vaccineringen
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Födelsedagen
Julmorgonen  →


[ 29 ]

FÖDELSEDAGEN.

Den dagen, då den lilla flickan fyllde året, gick Jan, far hennes, och dikade på Erik i Fallas träde.

Han försökte påminna sig hur det var förr, då han inte hade någon att tänka på, medan han arbetade ute på åkern, då han ännu inte hade det klappande hjärtat i bröstet, då han aldrig längtade och aldrig var orolig.

»Tänk, att en människa kan leva på det sättet!» sa han och föraktade sig själv.

»Ja,» fortfor han, »det är det enda, som det kommer an på. Om jag vore rik som Erik i Falla eller stark som Börje, som går här bredvid på åkern å dikar, så betydde det ingenting mot å ha ett klappande hjärta i bröstet.»

Han såg bort till sin kamrat, som var en ofantligt stark karl och kunde arbeta ungefär dubbelt så mycket som han själv. Därvid kom han att märka, att Börje denna dagen inte hade hunnit undan så raskt med dikningen, som han brukade.

De arbetade på beting. Börje åtog sig alltid mer än han och blev ändå alltid färdig ungefär samtidigt. Men i dag hade det gått långsamt för [ 30 ]Börje. Han höll sig inte en gång jämsides, han hade blivit långt efter.

Men Jan hade också arbetat av alla krafter för att snart komma hem till den lilla flickan. I dag längtade han allt efter henne mer än vanligt. Hon var kvällssömnig, så att om han inte skyndade sig, kunde det hända, att hon hade somnat in för natten.

När Jan var färdig, såg han, att Börje knappast hade sitt beting halvgjort. Något sådant hade inte hänt på alla de år, som de hade arbetat tillsammans, och Jan blev så förvånad, att han gick fram till honom.

Börje stod nere i diket och strävade med att lossa en jordtorva. Han hade trampat på en glasbit och fått en djup skåra under foten. Han kunde inte uthärda att ha stöveln på sig, och man kan förstå ett sådant elände det skulle vara att stå och tvinga ner spaden i jorden med en sårig fot.

»Ska du inte ge dej med det där?» frågade Jan i Skrolycka.

»Jag är tvungen å bli färdig i dag,» sa den andre. »Jag får inte ut nån säd åv Erik i Falla, innan betinget är klart. Det är slut med rågmjölet för oss.»

»Ja, go' natt i dag då!» sa Jan.

Börje svarade inte. Han var så trött och förbi, att han inte en gång orkade säga ut den vanliga kvällshälsningen.

Jan i Skrolycka gick till kanten av åkern, men där stannade han. »Vad gör det den lilla flickan, [ 31 ]om du kommer hem te hennes födelsedag?» sa han till sig själv. »Hon har det lika bra utan dej. Men Börje har sju barn hemma å ingen mat åt dom. Ska du låta dom svälta, för att du ska få komma hem å leka med Klara Gulla?»

Han ställde sig att arbeta bredvid Börje, men han var bra trött redan förut, så att det gick inte fort för honom. Det var närapå mörkt, innan de var färdiga.

»Nu sover Klara Gulla för länge sen,» tänkte han, då han äntligen tog det sista spadtaget.

»Go' natt i dag!» ropade han till Börje för andra gången.

»Go' natt,» sa Börje, »å tack för hjälpen! Nu går jag å tar ut råg genast. Å jag ska ge dej ett handtag en annan gång, var säker på det!»

»Jag vill ingen betalning ha. Go' natt nu!»

»Vill du inte ha någe för att du hjälpte mej? Vad är det åt dej, som är så schangtil?»

»Å, det är… det är jäntas födelsedag i dag.»

»Å för det får jag hjälp med dikninga?»

»Ja, för det å för en annan sak också. Ja, go' natt!»

Han gick hastigt bort för att inte bli lockad att förklara vad detta andra var. Det brände honom på tungan att säga: »Det är inte bara Klara Gullas födelsedag, det är också mitt hjärtas.»

Men det var väl, att han inte kom att säga det, för Börje skulle säkert ha trott, att han hade blivit tokig.