Kejsarn av Portugallien/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Reskvällen
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

På bryggan
Brevet  →


[ 109 ]

PÅ BRYGGAN.

När ångbåten »Anders Fryxell» lade ut från bryggan på Borgs udde med Klara Gulla från Skrolycka ombord, stod Jan och Kattrinna och stirrade efter den, ända tills de inte mer såg en skymt varken av båten eller av flickan. Alla andra människor, som hade haft något att beställa nere vid bryggan, gick sin väg. Faktorn tog ner flaggan och stängde magasinet, men de blev stående kvar.

Det var väl naturligt, att de skulle stå där, så länge som de inbillade sig, att båten syntes. Men varför de sedan inte gick sin väg, det visste de väl knappast själva.

Kanske att det var så, att de var rädda för att komma hem och stiga in i den tomma stugan i varandras sällskap.

»Nu är det bara honom jag ska laga mat åt,» tänkte Kattrinna, »bara honom jag har te å vänta på. Men vad bryr jag mej om honom? Han kunde likaså gärna ha rest, han med. Det var jänta, som förstod sej på honom å hans pjoller, men inte jag. Det vore bättre å vara ensam.»

»Det vore lättare å gå hem med sin sorg, om jag inte hade den gamla sura Kattrinna sittande [ 110 ]i stugan,» tänkte Jan. »Flickan kunde så väl med'na så att hon fick'na både mild å glad. Men nu lär man aldrig mer få höra ett vänligt ord från det hållet.»

Bäst som det var, ryckte Jan till. Han böjde sig framåt och slog sig på knäna i förvåning. Ett nytt liv tändes i ögonen på honom, och han sken och strålade över hela ansiktet.

Han höll blickarna fastade på vattnet, och Kattrinna kunde inte låta bli att tro, att han såg något märkvärdigt där, fastän hon, som stod bredvid, ingenting kunde varsna. Hon såg ingenting alls, hon, utom de små grågröna böljorna, som jagade varandra över vattenytan, utan att det någonsin kom till något slut på leken.

Jan sprang så långt ut på bryggan, som han kunde, och där lutade han sig ner mot vattnet med det utseendet, som han alltid hade, när Klara Gulla kom emot honom, och som han aldrig kunde få på sig, då han talade med någon annan.

Munnen öppnade sig, och läpparna ryckte, men inte ett ord hördes fram till Kattrinna. Det ena leendet efter det andra gick fram över ansiktet, alldeles som då flickan stod och raljerade med honom.

»Men, Jan,» sa Kattrinna, »vad är det åt dej?»

Han svarade inte, bara tecknade åt henne med handen, att hon skulle vara tyst.

Strax därefter reste han litet på sig, och det märktes, att han med blicken följde någonting, [ 111 ]som begav sig bort över de små grå vågorna, vad det nu kunde vara.

Det drog hastigt sin väg åt samma håll som ångbåten nyss. Snart stod Jan inte mer framåtböjd, utan helt upprätt och skyggade ögonen med handen för att kunna se bättre.

Så stod han, till dess det inte måtte ha varit något mer att se. Då vände han sig mot Kattrinna. Han gick till och med ända fram till henne.

»Du kanske inte såg nånting, du?» sa han.

»Vad skulle det vara å se här annat än sjön å vågorna?» frågade hon tillbaka.

»Det var den lilla flickan, som kom roende,» sa han och sänkte rösten med detsamma, så att han bara viskade. »Hon hade fått låna båt åv kapten. Jag såg, att den var märkt på samma sätt som ångbåten. Hon sa, att hon hade glömt en sak, då hon for. Det var nånting, som hon ville tala med oss om.»

»Käre du, du vet väl inte vad du säjer!» sa Kattrinna. »Om flickan hade kommit tebaka, så skulle jag väl ha sett'na, jag också.»

»Tyst nu, ska du få höra vad hon ville oss!» viskade Jan lika hemlighetsfullt och högtidligt. »Jo, det var så, att hon hade blivit bekymrad för hur vi två nu skulle få det. Förr i världen, sa hon, hade hon gått mellan oss med mej i den ena handen å dej i den andra, å på det sättet hade allt gått bra. Men när hon nu inte gick där å höll oss samman, så visste hon inte hur det skulle gå. [ 112 ]'Nu kommer far å mor kanske te å gå åt var sitt håll' sa hon.»

»Kors, att hon kunde tänka på detta!» sa Kattrinna. Hon blev så gripen av orden, därför att det var hennes egna tankar, som gick igen i dem, att hon glömde, att dottern omöjligt kunde ha kommit roende till bryggan och talat vid mannen, utan att hon skulle ha märkt det.

»'Så nu har jag kommit tebaka för te å lägga era händer i varandras, å ni får inte släppa taget, utan hålla fast för min skull, te dess jag kommer igen å tar en åv er i vardera handen som förr i världen,' sa hon. Å så snart som hon hade sagt detta, rodde hon bort igen.»

Det blev tyst en liten stund där på bryggan.

»Å här är nu min hand,» sa Jan med osäker röst, som om han var både blyg och ängslig, och räckte fram en hand, som alltid höll sig besynnerligt mjuk, hur styvt han än arbetade. »Det är därför, att flickan vill'et,» lade han till.

»Ja, å här är min,» sa Kattrinna. »Jag förstår inte vad det kan ha varit, som du såg, men om du å flickan vill, att vi ska hålla ihop, så nog vill jag.»

Sedan gick de hand i hand hela vägen hem till stugan.