Kejsarn av Portugallien/Kapitel 39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Söndagen efter midsommar
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Sommarnatt
Kejsarhustrun  →


[ 241 ]

SOMMARNATT.

Hela den dagen, som det stora kalaset hade firats hos notbindarns, hade Jan i Skrolycka hållit sig inne, men när det blev kväll, gick han ut och satte sig på stenhällen framför tröskeln, som han brukade. Han var inte så sjuk just, bara matt och svag, och stugan var så upphettad efter den långa solskensdagen, att han tyckte, att det skulle bli skönt med litet frisk luft. Han märkte nog strax, att det inte var mycken svalka att få ute heller, men han satt kvar i alla fall, mest därför att det var så mycket grant att se på.

Det hade varit en obegripligt het och torr juni månad, och skogseldarna, som brukade härja alla torksomrar, hade redan kommit i gång. Det förstod han av de vackra, vitblåa rökbankarna, som tornade upp sig över Duvsjöbergen mitt emot på andra sidan sjön. Snart såg han också ett vitglänsande, lockigt molnhuvud långt i söder, och när han vände sig väster ut mot Storsnipa, stack det upp höga, rökblandade skyar åt det hållet med. Det var, som om hela världen skulle ha stått i brand.

[ 242 ]Han såg inga lågor, där han satt, men det var ändå hemskt att veta, att elden hade sluppit lös och kunde regera, bäst den ville. Man fick väl hoppas, att den höll sig till skogsträden och inte kom i tillfälle att kasta sig över stugor och gårdar.

Det var tungt att andas, liksom om så mycket luft hade blivit uppbränd, att den nu höll på att ta slut. Inte jämt och ständigt, men med korta mellanrum kom en lukt som av vidbränt och stack i näsan. Men den lukten kom inte från någon spis i Askedalarna, utan den var en hälsning från de stora bålen av barr och mossa och ris, som fräste och brann flera mil därifrån.

Solen hade gått ner ellande röd för en liten stund sedan, men hon hade lämnat kvar efter sig nog med färg för att måla hela himlen. Den blev blekröd inte bara i det hörnet, där solen nyss hade stått, utan över hela sin vidd. På samma gång blev vattnet i Duvsjön svart som spegelglas borta under de branta Duvsjöbergen, och i detta svarta gick det fram strimmor av röd blod och blänkande guld.

Det var en sådan natt, då man tycker, att jorden inte är värd en blick. Det är bara himlen och vattnet, som speglar himlen, som det är lönt att se på.

Men bäst som Jan satt och såg på grannlåten, så började han undra på en sak. Det kunde väl inte vara någon möjlighet, att han såg rätt, men nog tyckte han, att himlavalvet hade börjat sjunka. [ 243 ]För hans ögon åtminstone hade det kommit bra mycket närmare ner mot jorden än vanligt.

Bestämt var det inte någonting, som var på tok! Han kunde väl inte se alldeles fel heller. Det var sanning, att den stora, blekröda kupan gav sig av ner mot jorden. Kvalm och hetta tog till på samma gång, så att han höll på att gå åt. Han kände redan den starka värmen, som gick ut från det smältheta valvet, som kom ner emot honom.

Jan hade ju hört mycket tal om att jorden en gång skulle förgås, och som oftast hade han tänkt, att det komme att ske med starkt åskväder och jordskalv, som skulle kasta bergen i sjöarna och driva sjöarnas vatten upp över dalar och slättland, så att allt levande skulle gå under. Han hade aldrig förr tänkt, att slutet kunde komma på det sättet, att jorden blev begravd under himlavalvet och människorna dog av hetta och kvalm. Han tyckte, att detta måtte vara värre än allt annat.

Han lade pipan ifrån sig, fastän den bara var halvrökt, men annars satt han stilla på samma fläck. För vad annat kunde han göra? Detta var ingenting, som man förmådde avvärja, ingenting, som man kunde gå ur vägen för. Man kunde inte ta till vapen för att försvara sig, inte söka sig gömställen för att krypa ner i. Om man också förmådde tömma alla sjöar och hav, så räckte inte deras vatten till att svalka himlavalvets glöd. Om man kunde rycka bergen från deras rötter [ 244 ]och resa dem som stöttor mot himlen, detta tunga valvet mäktade de inte hålla uppe, när meningen var, att det skulle sjunka.

Det, som var besynnerligt, det var, att ingen mer än han lade märke till vad som stod på.

Men se nu! Vad var det, som steg upp där borta över bergkammen? Var det inte en mängd svarta punkter, som blev synliga mot de ljusa rökmolnen? De for om varandra så hastigt, att det blev som korta streck för ögonen, ungefär på samma sätt, som då bin svärmar.

Det var fåglar förstås. Men det märkvärdiga var, att de hade höjt sig från nattkvisten och stigit upp i luften mitt i natten.

De visste allt mer än människor. De hade känt på sig, att det var någonting, som höll på att ske.

Det blev inte svalare i luften, som det skulle ha blivit en annan natt, utan varmare och varmare. Och något annat var ju inte att tänka på, för det röda valvet kom allt närmare. Jan tyckte, att det redan hade sjunkit så djupt, att det rörde vid hjässan av Snipaberget där högt uppöver honom.

Men om undergången var så nära och han inte kunde hoppas att få något bud från Klara Gulla och än mindre att få se henne, innan allt var slut, då ville han bara be om en enda nåd: att han måtte kunna utfundera vad det var, som han hade gjort henne emot, så att han kunde [ 245 ]försona det, innan det var slut med allt det, som jordlivet tillhör. Vad var det han hade gjort, som hon inte kunde glömma och förlåta? Varför hade kejsarklenoderna blivit tagna ifrån honom?

Just som han gjorde dessa frågorna, föll hans blickar pä en liten guldpappersbit, som låg och glimmade på marken framför honom. Det lyste till i den, som ville den dra uppmärksamheten till sig, men han var inte så sinnad nu. Den hade väl hört till en av de där stjärnorna, som han hade fått låna av Stoll-Ingborg. Men han hade inte brytt sig om den där fåfängligheten på hela vintern.

Det blev alltmer hett och alltmer svårt att andas. Det var slutet, som kom, och det var kanske rätt så bra, att det inte drog längre ut.

Han kände hur en stor svaghet stal sig över honom. Den tilltog så, att han inte orkade sitta upprätt längre, utan han lät sig glida ner från stenen och sträckte ut sig på marken.

Det var väl orätt mot Kattrinna, att han inte talade om för henne vad som stod på. Men hon var inte hemma, utan hon var ännu kvar på kalaset hos notbindarns. Om han bara hade orkat släpa sig dit! Den gamle Ol'Bengtsa hade han också gärna velat säga ett ord till farväl.

Han blev rätt glad, när han i detsamma märkte, att Kattrinna kom gående i sällskap med notbindarn. Han ville ropa åt dem, att de skulle skynda sig, men var inte i stånd att få ett ord över [ 246 ]läpparna. Strax därefter stod de båda två lutade över honom.

Kattrinna gick efter vatten och gav honom, och han fick då så pass krafter tillbaka, att han kunde tala om, att yttersta domen var för handen.

»Det vet jag visst!» sa Kattrinna. »Yttersta domen! Det är du, som har fått feber å ligger å yrar.»

Då vände Jan sig till notbindarn. »Ser inte ni heller, Ol'Bengtsa, att himlavalvet sjunker å sjunker?»

Notbindarn svarade honom ingenting alls. Han vände sig i stället till Kattrinna.

»Det här går aldrig väl,» sa han. »Jag tror, att vi är tvungna å försöka med det, som vi tala' om på vägen. Det är så gott, att jag går över te Falla nu genast.»

»Men Lars sätter sej nog emot'et,» sa Kattrinna.

»Ni vet ju, att Lars är rest te gästgivargår'n. Jag tänker, att mor i Falla ska ta mod te sej å — —

Jan avbröt honom. Han kunde inte tåla att höra dem stå och spraka om alldagliga saker, då det var så stora ting på färde. »Säj inte någe mer!» sa han. »Hör ni inte domsbasunerna? Hör ni inte hur det dånar oppe i bergena?»

De gav sig ro att lyssna ett ögonblick för att göra Jan till viljes, och nu märktes det på dem, att de hörde något besynnerligt, de med.

»Det kommer ett åkdon skramlande oppe i [ 247 ]skogen,» sa Kattrinna. »Vad i all världen ska det betyda?»

De blev allt mer och mer förvånade, allt som ljudet närmade sig.

»Å söndagskväll är det!» sa Kattrinna. »Om det vore en vardag, kunde man ju ändå förstå saka. Men vem kan det vara, som kör med hjuldon på skogsvägen en söndagsnatt?»

Hon tystnade igen för att lyssna, och nu hörde man hur hjulen skrapade mot stenhällar, och hur hästen hasade utför tvärbranta backar.

»Hör ni?» sa Jan. »Hör ni?»

»Jä, jag hör,» sa Kattrinna, »men det angår inte mej vem det är. Jag får lov å bädda åt dej nu för det första. Det är det, som jag har å tänka på.»

»Å jag ska gå te Falla, jag,» sa notbindarn. »Det är viktigare än allt annat. Ajö så länge!»

Gubben skyndade bort, så fort han kunde, och Kattrinna gick in i stugan för att göra i ordning sängen. Men knappt var hon ingången, förrän det där rasslet, som hon och notbindarn trodde kom av en vanlig kärra, var alldeles inpå dem. Det var ett dunder av svåra stridsvagnar, och hela jorden skakade, när det närmade sig. Jan ropade högt på Kattrinna, och hon kom genast ut.

»Käre du, var inte så rädd!» bad Kattrinna. »Nu ser jag hästen. Det är den gamla Bruningen från Falla. Sätt dej opp, så ser du'n, du med!»

Hon lade armen under Jans nacke och reste upp honom. Mellan albuskarna, som stod utmed [ 248 ]vägen, såg Jan en skymt av en häst, som i vild fart jagade fram mot Skrolycka.

»Ser du nu?» sa Kattrinna. »Det är bara Lars Gunnarsson, som kommer hemåkande. Han har väl suttit å druckit sej så full på gästgivargår'n, så han inte vet vilken väg han kör.»

När hon sade detta, for åkdonet just förbi deras grind, så att man kunde se det bättre. Både Jan och Kattrinna märkte, att kärran var tom, hästen var utan körsven.

Med detsamma gav Kattrinna till ett skrik och drog armen undan Jan så hastigt, att han föll tillbaka med en duns.

»Gud fri' mej!» sa hon. »Såg du'n, Jan? Han låg på släp!»

Hon väntade inte på svar, utan rusade över gården och bortåt vägen, där hästen nyss hade skenat fram.

Jan lät henne gå utan att göra några invändningar. Han var glad att bli ensam igen. Han hade ännu inte funnit svar på frågan varför kejsarinnan var ond på honom.

Den lilla guldpappersbiten låg nu alldeles under hans ögon och glittrade så, att han måste se på den en gång till. Och från pappersbiten gled tankarna till Stoll-Ingborg och till den gången, då han hade råkat henne vid Borgs brygga.

Och nu slog det honom, att här var svaret på det, som han hade frågat om. Nu visste han vad det var, som den lilla flickan hade varit missnöjd med hela vintern. Det var mot Stoll-Ingborg, [ 249 ]som han hade handlat orätt! Han skulle aldrig ha nekat henne att resa med till Portugallien.

Att han hade kunnat tro så illa om den stora kejsarinnan, som att hon inte skulle vilja ha Stoll-Ingborg med sig! Just sådana som hon ville hon helst hjälpa.

Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike. Det var inte mycket att göra vid saken, om det inte blev någon morgondag. Men om det blev en! Han skulle gå och tala vid Stoll-Ingborg det första han gjorde.

Han slöt ögonen och knäppte händerna. Det var ändå ljuvligt, att denna oron var stillad. Nu var det inte på långt när så svårt att dö.

Han visste inte hur lång tid som hade gått, innan han hörde Kattrinnas röst tätt bredvid sig.

»Käre du, hur är det med dej? Du ligger väl aldrig å dör för mej?»

Hon lät så ängslig, att han fick lov att göra sig det besväret att öppna ögonen.

Och med detsamma såg han i Kattrinnas hand kejsarkäppen och den gröna läderkasketten.

»Jag bad Dom i Falla, att jag skulle få ta med det här te dej. Jag sa dom, att hur det än går, så är det bättre, att du får dom tebaka, än att du ska alldeles förlora lusten å leva.»

Jan knäppte sina händer.

Den lilla flickan, den stora kejsarinnan, hon var väl märkvärdig! Inte förr hade han fått reda [ 250 ]på sin synd och lovat att försona den, än hon gav honom sin nåd och sitt välbehag tillbaka.

Han kände en så märkvärdigt stor lättnad. Det var himlavalvet, som höjde sig, som släppte fram luft och drog undan sin stora hetta. Han blev i stånd att resa sig och famla efter kejsarklenoderna.

»Ja, nu kan du äga dom med lugn,» sa Kattrinna. »Nu blir det väl ingen mer, som kommer å ta dom ifrån dej, för Lars Gunnarsson är död.»