Kejsarn av Portugallien/Kapitel 44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kvarhållen
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Avskedsorden
Kattrinnas död  →


[ 281 ]

AVSKEDSORDEN.

Framemot jul fick Klara Gulla bud, att Kattrinna låg på sitt yttersta, och detta var äntligen i stånd att rycka henne från bryggan.

Hon vandrade hem till fots, därför att detta var bästa färdesättet för den, som ämnade sig till Askedalarna, och tog den gamla vanliga vägen genom Lobyn och vidare uppöver storskogen och Snipahöjden.

När hon gick förbi gården, där den gamle Björn Hindriksson i Lobyn en gång hade bott, såg hon en stor karl med ett duktigt och allvarligt utseende stå vid vägen och laga en gärdesgård. Han hälsade med en kort nick, då hon gick förbi, men sedan blev han stående och såg efter henne, och till slut skyndade han fatt henne.

»Det är visst Klara Gulla ifrån Skrolycka?» sa han. »Jag skulle med rätta ha talt ett par ord. Jag är Linnart, son te Björn Hindriksson,» lade han till, då han märkte, att hon inte visste vem han var.

»Tiden är allt så kort för mej,» sa Klara Gulla, »så kanske att det kan vara te en annan gång? Jag har fått bud, att mor håller på å dö.»

[ 282 ]Men Linnart Björnsson föreslog i stället, att han skulle få följa henne framåt vägen en bit. Han hade flera gånger ämnat gå ner till bryggan för att träffa henne där, och nu ville han inte försumma det goda tillfället. Det var nog så nödvändigt, trodde han, att hon fick höra vad han hade att säga.

Klara Gulla gjorde inga fler invändningar. Men hon märkte, att karlen hade svårt att komma fram med sitt ärende, så att hon väntade sig intet gott. Han harskade sig flera gånger och sökte efter ord.

»Jag tror inte, att Klara Gulla vet, att jag var den siste, som talte ve Klara Gullas far, kejsarn, som vi bruka' kalla'n.»

Klara Gulla svarade, att det hade hon inte vetat. Och på samma gång ökade hon på stegen. Hon tänkte nog, att det här samtalet var någonting, som hon helst hade velat undkomma.

»Jag stog ute på går'n en dag i höstas å satte för en häst, därför att jag skulle åka te handelsbo'n,» fortfor Linnart Björnsson, »å då fick jag se kejsarn komma springande framåt vägen. Han hade stor brådska, det märktes nog, men han stanna' i alla fall, när han fick syn på mej, för te å fråga om kejsarinnan hade rest förbi. Det kunde jag ju inte neka te, å då kom tårarna störtande ur ögona på'n. Han hade var't på väg te Bro, sa'n, men han hade känt en sån oro, så han hade vänt om. Å när han kom hem, var stugan tom. Kattrinna var också borta. [ 283 ]Di skulle säkert fara med ångbåten, å han visste inte hur han skulle komma ner te Borg i tid, innan di var resta.»

Klara Gulla tvärstannade. »Det gick väl så, att han fick åka med er?» sa hon. — »Ja,» svarade bonden. »Jan hade gjort mej en stor tjänst en gång i tiden, och nu ville jag gälda den. Det var kanske illa gjort åv mej, att jag hjälpte'n på väg?» — »Ånej, allt felet ligger hos mej,» sa Klara Gulla. »Det var jag, som aldrig borde ha försökt å fara ifrån honom.»

»Han grät som ett barn hela långa tiden, som han satt i kärran,» sa Linnart Björnsson, »å jag visste just inte vad jag skulle säja för å trösta'n, så att jag höll mej tyst. “Vi hinner'na nog, Jan.” sa jag te sist. “Du ska inte gråta så! Di här småbåtarna, som går på hösten, är inte så fortfärdiga åv sej.” Men knappt hade jag detta sagt, förrän han la' sin hand på min arm å fråga' mej om jag trodde, att di skulle bli hårda å svåra mot kejsarinnan, di, som hade fört bort'na.»

»Di, som hade fört bort mej!» upprepade Klara Gulla med undran i rösten.

»Jag blev förvånad, jag som Klara Gulla, å jag fråga'n vilka han mena'. Jo, han mena' dom, som hade legat på lur omkring kejsarinnan, medan hon hade var't hemma. Alla di fienderna, som Klara Gulla hade varit så rädd för, så hon inte hade vågat sätta på sej sin guldkrona eller så mycke som tala om Portugallien, å som nu hade [ 284 ]kastat sej över Klara Gulla å fört bort'na i fångenskap.»

»Jaså, på det sättet!» sa Klara Gulla.

»Ja, just på det sättet, Klara Gulla,» sa Linnart Björnsson med eftertryck. »Klara Gulla förstår, att hennes far inte grät, därför att han hade blitt övergiven å lämnad ensam, utan därför att han trodde, att Klara Gulla var i fara.»

Linnart Björnsson hade haft litet svårt att få fram de sista orden. De ville stocka sig i halsen på honom. Han tänkte kanske på gamle Björn Hindriksson och på sig själv. Det var nog det i hans egen historia, som gjorde, att han förstod vad värde man borde sätta på en kärlek, som aldrig svek.

Men Klara Gulla förstod det ännu inte. Hon hade bara tänkt på fadern med avsmak och förskräckelse, allt sedan hon kom hem. Hon mumlade för sig själv någonting om att far var en stolle.

Linnart Björnsson hörde vad hon sade, och det sårade honom. »Jag vet just inte om Jan var så tokig,» föll han in. »Jag sa te'n, att jag inga fångvaktare hade sett omkring Klara Gulla. “Såg inte min snälla Linnart Björnsson,” svara' han då, “hur di gick vakt omkring'na, när hon for här förbi? Det var Högfärda å Hårdheta, det var Last å Lusta, det var alla di, som hon har te å kämpa emot där borta i sitt kejsarrike.”»

Klara Gulla stannade och vände sig mot honom. »Nå?» sa hon endast.

[ 285 ]»Jag svara'n; att di fienderna hade jag också sett,» genmälde Linnart Björnsson barskt.

Klara Gulla skrattade till.

»Men jag ångra' strax, att jag hade sagt detta,» fortsatte bonden. »För nu börja' Jan gråta rent förtvivlat. “Å, bed Gud, min snälla Linnart Björnsson” sa han, “att jag må kunna frälsa den lilla flickan från allt ont! Det gör detsamma hur det går med mej, bara hon blir hjälpt.”»

Klara Gulla gick på än fortare, och hon svarade ingenting. Det var något, som började riva och slita inne i hjärtat, men hon tvang det till stillhet. Om det, som låg dolt där inne, skulle slippa löst, då visste hon inte hur hon skulle stå ut.

»Ja, det blev alltså liksom hans avskedsord, detta,» sa Linnart Björnsson. »Å sen dröjde det inte länge, innan han fick visa, att han mena' vad han sa. Klara Gulla ska aldrig tro, att Jan sprang i sjön för te å komma ifrån sin egen sorg. Det var bara för å rädda Klara Gulla från hennes fiender, som han kasta' sej efter ångbåten.»

Allt fortare och fortare stormade Klara Gulla framåt. All faderns kärlek från det första till det sista började uppenbara sig för henne. Men hon ville bara fly undan. Hon kunde inte bära den kunskapen.

»Vi håller allt lite reda på varandra i den här socken,» fortfor Linnart Björnsson och följde henne utan minsta ansträngning. »Det var mycken [ 286 ]ovilja mot Klara Gulla i början, strax efter att kejsarn hade drunknat. Å jag för min del höll inte Klara Gulla värd å få höra hans sista ord å tankar. Men vi har ändrat oss nu. Vi tycker om, att Klara Gulla står där nere på bryggan å väntar på'n.»

Klara Gulla stannade. Hon var röd på kinderna, och ögonen glänste av vrede.

»Jag står där, bara därför att jag är rädd för honom,» sa hon.

»Klara Gulla har aldrig velat visa sej bättre, än hon är. Det vet vi. Men vi förstår kanske bättre än Klara Gulla själv vad det är, som ligger under den där väntan. Vi har också haft föräldrar. Å vi har inte handlat rätt mot dom, vi heller.»

Klara Gulla var så vred, att hon ville säga något förfärligt, men det blev ingenting av. Hon ville stampa med foten åt honom för att få honom att tiga, men hon förmådde inte det heller. Då såg hon sig ingen annan råd än att vända sig bort och springa sin väg.

Linnart Björnsson följde henne inte. Han hade sagt vad han ville säga, och han var inte missnöjd med den förmiddagens arbete.