Hoppa till innehållet

Kenilworth/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Den vandrande krämaren
Kenilworth
av Sir Walter Scott
Översättare: Ernst Lundquist

Brevet
Onda anslag  →


[ 80 ]

XI.
BREVET

Prakten vid de förestående festerna på Kenilworth var nu samtalsämnet över hela England, och så väl inom som utom landet samlades allt, som kunde öka glansen eller nöjet vid Elisabets mottagande i hennes förnämste gunstlings hus. Leicester tycktes emellertid dagligen göra nya framsteg i sin drottnings ynnest. Han var ständigt vid hennes sida i konseljen, hon samtalade gärna med honom, då hon deltog i hovets förlustelser, han hugnades med ett förtroende, som nästan kunde kallas förtrolighet; alla, som hade något att hoppas vid hovet, höllo sina blickar riktade på. honom; utländska ministrar slösade på honom de mest smickrande bevis på sina suveräners aktning — med ett ord, han tycktes vara den stolta Elisabets andra jag, och det troddes allmänt, att hon endast avvaktade ett lämpligt tillfälle för att genom ett giftermål dela sin kungliga makt med honom.

Drottning Elisabet hade en egendomligt sammansatt karaktär. Hon var en öm mor för sitt folk, men hon var också en äkta dotter till Henry VIII, och ehuru tidiga lidanden och en förträfflig uppfostran hade dämpat och mildrat det häftiga lynne hon ärvt av den »svårhanterlige kungen», hade det dock ej kunnat helt och hållet utrotas.

»Elisabet blir inte nöjd, om hon inte infinner sig», sade earlen, »hon återkommer ofta till Amy Robsarts [ 81 ]historia. Jag har sökt lägga alla upptänkliga hinder i vägen för dessa fördömda festligheter, men vårt samtal i dag har lagt allt i slumpens hand. Hon sade till mig vänligt, men bestämt: ’Nu ge vi er ej längre tid till förberedelser, mylord, då ruinerar ni er alldeles. Om söndag den nionde juli äro vi hos er på Kenilworth’.»

»Nåväl, mylord», sade Varney, »ni är en vis man och en man av ära, och jag är er ödmjuke tjänare — en man av denna världen och blott alltför lycklig, att min kännedom om den och dess vägar är sådan, att mylord ej försmått begagna sig därav. Jag skulle dock gärna vilja veta, vilkendera i denna lyckliga förening, som står i större tacksamhetsskuld till den andra, mylady eller ni, vilkendera som har de största skälen att visa eftergivenhet och ta hänsyn till den andras önskningar, fördelar och säkerhet.»

Leicester tog papper och penna och påbörjade två eller tre brev till sin grevinna, vilka han dock rev sönder. Slutligen skrev han några få, osammanhängande rader, vari han besvor henne att av skäl, som rörde hans liv och hans heder, samtycka till att i några få dagar bära namnet Varney, under högtidligheterna på Kenilworth. Han kastade brevet över bordet till Varney med en vink, att han skulle bege sig av, vilken denne ej var sen att uppfatta och åtlyda,

»Demetrius måste göra sin skyldighet», sade Varney för sig själv, i det han red bort. »Sjukdom måste tjäna som ursäkt hos hennes majestät för att fru Varney ej hembär henne sin hyllning — ja, och en svår och härjande sjukdom lär det bli, om Elisabet fortfar att kasta så ynnestfulla blickar på mylord av Leicester. Framåt, min snälla häst, framåt — ärelystnad och stolta förhoppningar om makt, njutning och hämnd borra sina taggar lika djupt i mitt hjärta som jag trycker in sporrarna i din sida. Gå på, min snälla häst, gå på — djävulen driver oss bägge framåt.»