Kenilworth/Kapitel 10
| ← Rivalerna försonas |
|
Brevet → |
X.
DEN VANDRANDE KRÄMAREN
Lika mycket av iver att åtlyda earlens upprepade förmaningar att iakttaga den största hemlighetsfullhet som i följd av sin egen osällskaplighet och snikenhet var Anthony Foster ytterst angelägen att genom ett tillbakadraget levnadssätt bli obemärkt och skydda sig mot närgången nyfikenhet. Utom då earlens eller Varneys tjänare voro i huset, utgjordes hans enda betjäning av en gammal manlig och två dito kvinnliga domestiker, vilka senare hjälpte till med att städa grevinnans rum,
Det var en av dessa gummor, som öppnade porten, då en kringvandrande krämare bultade på, och med en störtskur av okvädinsord besvarade hans anhållan att få visa sina varor för husets damer. Krämaren lyckades emellertid hejda hennes ordström genom att sticka en silverslant i hennes hand och lova att presenta henne tyg till en mössa, om nådig frun köpte något av hans varor,
»Gud signe dig, för min ä' alldeles i trasor. Smyg dig in i trägårn med ditt bylte, karl… där går ho'!» Hon släppte alltså in krämaren i trädgården, pekade på ett gammalt förfallet lusthus och sade: »Där ä' ho… där ä' ho… ho' tycker om grannlåt.»
»Nu får jag ta mig fram bäst jag kan», tänkte Wayland, ty det var han, då han hörde käringen stänga trädgårdsporten efter honom, »Jag ser två fruntimmer i det gamla lusthuset där borta — men hur skall jag tilltala dem? Vänta… Will Shakespeare skall bli min hjälpare i nöden. Jag skall traktera dem med en av Autolycus’ visor:
Linne, vitt som snö på fot,
Krusflor, svartare än sot,
Handskar med lukt av kostlig salva,
Masker, både hela och halva.
»Vilken ovanlig syn har lyckan skänkt oss i dag, Janet?» sade grevinnan.
»Det är en av dessa krämare, som gå omkring och sälja fåfängligt bjäfs», svarade Janet i sedesam ton. »Det förvånar mig, att Dorcas släppt in honom.»
»Det är en lycklig slump», sade grevinnan. »Vi föra ett tråkigt liv här, och detta kan hjälpa oss att få tiden att gå.»
»Ja, men… min far, nådig fru?» sade Janet.
»Han är inte min far, Janet, ej heller min husbonde, hoppas jag. Ropa hit karlen; jag behöver litet småsaker.»
»Vad är det ers nåd önskar?» sade Wayland, i det han löste upp sin packe och bredde ut dess innehåll så skickligt, som om han varit född och uppfödd till handelsman.
»Vad jag önskar?» sade grevinnan. »Ack, då jag tänker på, att jag inte på sex långa månader har köpt en aln battist eller kambrik eller minsta lilla småsak till eget bruk eller av eget val, är det mera skäl att fråga: Vad har du att sälja? Lägg av för min räkning den där linongkragen och de där ärmarna — och den där korta pelerinen av körsbärsfärgat tyg garnerat med guldknappar och rosetter — och mät av två klänningar av det bruna ylletyget åt Dorcas och Alison, Janet, så att de gamla stackarna kunna hålla sig varma i vinter. — Vänta, har du inga parfymer eller luktdynor eller några vackra kristallflaskor på nyaste modet?»
»Om jag vore en verklig krämare, kunde jag nu göra goda affärer», tänkte Wayland, i det han skyndade sig att besvara alla frågor som hon hopade på varandra med hela ivern hos en ung dam, som länge måst försaka detta angenäma tidsfördriv. »Men huru skall jag ett ögonblick få henne på allvarsamma tankar?» Medan han visade henne sin utvaldaste samling av essencer och parfymer, väckte han plötsligt hennes uppmärksamhet genom att anmärka att dessa artiklar stigit nästan dubbelt i pris efter de praktfulla tillredelser earlen av Leicester gjorde för att mottaga drottningen och hovet på sitt furstliga slott Kenilworth.
»Ah», sade grevinnan hastigt, »det ryktet är således sant, Janet.»
»Javisst, madame», svarade Wayland, »och det förvånar mig, att det inte trängt till ers nåds öron. Drottningen av England gästar den ädle earlen en vecka under sin sommarresa, och det finns många som påstå, att England innan resans slut skall få en kung och Englands Elisabet — Gud skydde henne! — en gemål.»
»De ljuga, de uslingarna!» utbrast grevinnan häftigt.
»För Guds skull, nådig fru, sansa er», sade Janet darrande av oro, »vem bryr sig om vad en krämare pratar?»
»Jag vill dö, madame», sade Wayland smed, »om jag har gjort något för att förtjäna er vrede, Jag har endast upprepat vad många andra säga.»
Grevinnan hade nu återvunnit sin fattning och försökte bekämpa sitt missnöje.
»Det gjorde mig ledsen, käre vän», sade hon, »att vår drottning skulle förändra sitt jungfruliga stånd, som är så kärt för oss, hennes folk — tänk inte mera därpå.» Hon tillade, som om hon ville byta om samtalsämne: »Vad är det för en deg, som är så omsorgsfullt förvarad i den här silverdosan?»
Hon granskade innehållet i ett skrin, där droger och parfymer voro inlagda i olika askar.
»Det är ett läkemedel, madame, för en sjukdom, varöver jag hoppas ers nåd aldrig skall ha orsak att klaga. Om man i en vecka dagligen tar in så mycket som en turkisk bönas storlek därav, stärker det hjärtat mot den melankoli, som alstras av ensamhet, ledsnad, obesvarad kärlek, svikna förhoppningar. Jag har botat många därmed, både vid hovet och i London, och senast en master Edmund Tressilian, en aktningsvärd adelsman från Cornwall, som genom en besviken kärlek råkat i ett sådant tillstånd av melankoli, att hans vänner fruktade för hans liv.»
Han tystnade, och även grevinnan teg en stund; sedan frågade hon med en röst, som hon förgäves sökte göra stadig och likgiltig:
»Är den herrn, som ni nämnde, verkligen fullkomligt återställd?»
»Någorlunda, madame», svarade Wayland, »han har åtminstone inga kroppsliga plågor.»
»Jag skall försöka detta läkemedel, Janet», sade grevinnan. »Jag lider också ibland av denna mörka melankoli, som omtöcknar hjärnan.»
»Det skall ni inte göra, madame», sade Janet. »Vem ansvarar för att den där karlen säljer saker, som äro hälsosamma?»
»Se mig i ansiktet», sade Wayland smed, »och säg sedan, om du inte läser redlighet i mina blickar.»
Nu hördes stojande munterhet och högljutt tal nalkas trädgårdsporten, och Wayland tog förskräckt sin tillflykt till ett tätt busksnår. Amy skyndade upp till slottet, och Janet drog sig undan, för att ej bli sedd och på samma gång gömma undan de av den förmente krämaren köpta sakerna, vilka lågo kringströdda på golvet inne i lusthuset.
Men Janet hade ingen anledning till oro. Hennes far, lord Leicesters tjänare och en astrolog eller alkemist, vid vars åsyn Wayland vart blek som döden, inträdde i trädgården med buller och bång, och de hade den största svårighet att få bukt på Lambourne, vars hjärna nu var alldeles omtöcknad av vin och som var en av dessa olyckliga människor, vilka ej som andra rusiga personer falla i sömn, utan i flera timmar stå under rusets inflytande, tills de slutligen genom fortsatt påspädning råka i ett tillstånd av hejdlöst raseri. Liksom många andra i hans belägenhet, förlorade Lambourne varken förmågan att tala eller röra sig, tvärtom, han talade med större lätthet och fart än vanligt och yppade allt vad han under andra omständigheter helst skulle ha velat förtiga.
»Vad», skrek Michael med full hals, får jag ingen välkomsthälsning, ingen välkomstbägare, då jag fört lyckan till er gamla förfallna hundkoja i skepnad av den djävulens hejduk, som kan förvandla takskiffer till spanska dollars?»
»För Guds skull», sade Foster, »tala tyst — kom in i huset — du skall få vin eller vad du vill.»
»Nej, din gamle spetsbov, jag vill ha det här», dundrade den druckne banditen, »här, al fresco, som italienarna säga. Nej, nej, jag vill inte dricka med den där giftstinkande djävulen inomhus, för att bli kvävd av arsenik- och kvicksilverångor; jag lärde mig av den skurken Varney att ta mig i akt för det.»
»Gå efter vin åt honom i alla djävlars namn!» sade alkemisten.
»Jag skall ränna min kniv i honom ända in till skaftet», sade Foster med dämpad, av vrede skälvande röst.
»För himlens skull, intet våld!» sade astrologen. »Det skulle bara ge anledning till undersökningar. — Se här, hederlige Lambourne, vill du nu dricka med mig för den ädle earlen av Leicesters och master Richard Varneys välgång?»
»Det vill jag visst, min gamle Albumazar — det vill Jag, min hederlige råttgiftsmånglare — jag skulle vilja kyssa dig. En skål — för Varney och Leicester! Det är också två ädla, uppåtsträvande andar, två skarpsynta, djuptgrävande, högtflygande, ondskefulla, ärelystna bovar. Alltså, god' herrar…»
Lambourne tömde den bägare, som astrologen räckt konom och som ej innehöll vin, utan destillerad sprit. Han svor en halvkvävd ed, tappade den tomma bägaren, fraglade och föll stel och känslolös i armarna på Fosters gamle tjänare, som släpade honom till sin kammare och lade honom till sängs.
Under den allmänna förvirringen smög Janet sig obemärkt till sin matmors rum, darrande som ett asplöv, men fast besluten att för grevinnan dölja de fasansfulla misstankar som väckts hos henne av de yttranden den rusige Lambourne låtit undfalla sig. Hennes fruktan antog ingen bestämd form, men den överensstämde med krämarens varningar, och hon styrkte sin matmor i hennes beslut att ta in det läkemedel han rekommenderat henne och varifrån hon eljest förmodligen skulle avrått henne. Lambournes hänsyftningar hade ej heller undgått Waylands öron, och denne förstod mycket bättre att tolka dem. Av några ord, som den berusade låtit undfalla sig, kände Wayland sig nu för första gången böjd för att tvivla på, att Varney helt och hället handlat för egen räkning, då han sökt vinna den sköna varelsens kärlek. Ryktet påstod om denne nitiske tjänare, att han gått sin herre till handa vid föregående kärleksintriger, och det föll Wayland smed in, att Leicester själv kanske var huvudpersonen. Om det hemliga giftermålet hade han naturligtvis ingen aning, men även upptäckten av en flyktig kärleksförbindelse med en dam av miss Ämy Robsarts rang var en hemlighet av den största vikt för bibehållandet av gunstlingens makt över Elisabet.