Kenilworth/Kapitel 12
| ← Brevet |
|
Flykten → |
XII.
ONDA ANSLAG
Grevinnan Amy tillbragte den följande förmiddagen i sin kammarjungfrus sällskap, och tiden gick trögare än vanligt; då hördes hovslag på gården, och strax därpå anmäldes Varney, som hade ett angeläget bud från earlen.
»Lämna oss allena, Janet och Foster», sade grevinnan. »Men stanna i nästa rum, tills jag kallar.»
Dörren stängdes och riglades omsorgsfullt, och far och dotter stodo där i orolig väntan, den förre med en bister, misstänksam och ängslig uppsyn, den senare med sammanknäppta händer. Hon riktade förskräckt sina ögon mot dörren, nästan som om hon väntade att få höra förfärliga ljud eller se någon ohygglig syn.
Men allt var tyst som i graven, och om de, som voro i det inre rummet, talade, gjorde de det med så dämpade röster, att icke ett ljud trängde ut i nästa rum. Men plötsligt hörde man dem tala fort och häftigt, och grevinnans röst ropade i en ton av den häftigaste förbittring: »Öppna dörren, min herre, det befaller jag er! Öppna dörren! Jag vill inte ha något svar!» och med dessa våldsamma utbrott överröstade hon de tyst frammumlade ord, som Varney ville skjuta in. »Hör hit där ute!» fortfor hon under höga rop. »Janet, ropa på hjälp! Foster, bryt upp dörren! Jag hålles här instängd av en förrädare. Begagna yxa och spett, Foster — jag ansvarar för följderna!»
Riglarna drogos undan, dörren slogs upp, och Janet och hennes far rusade in. Varney stod vid dörren och skar tänderna med en min, som på en gång uttryckte raseri, blygsel och fruktan. Grevinnan stod mitt i rummet som en Pythia under inflytande av den profetiska yran. Ådrorna på hennes vackra panna voro blå och uppsvällda, hennes kinder och hals glödde som purpur, hennes ögon liknade en fången örns, som skjuta röda blixtar mot de fiender han ej kan nå.
»Vad i satans namn har ni gjort åt henne?» sade Foster.
»Vem, jag? Ingenting», svarade Varney, men med sänkt huvud och hes röst, »jag har endast meddelat henne hennes gemåls befallningar.»
»Vid himlen, Janet», sade grevinnan, »den falske förrädaren ljuger skändligt! Han måste ljuga, ty han talar skymfligt om min ädle make. Han ljuger dubbelt, ty han talar för att befordra sina egna lika avskyvärda som overkställbara planer. Se på honom, Janet. Han är väl klädd, ser ut som en herreman, och ändå kommer han hit för att inbilla mig, att det är mylords önskan — nej, ännu mer, min makes befallning, att jag skall följa honom till Kenilworth och inför drottningen och de förnäma och i närvaro av min egen äkta make erkänna honom — honom där — klädesborstaren och skoputsaren — honom, mylords lakej — som min laglige herre och man!»
»Ni hör, Foster», svarade Varney, »ni hör, att hon i sin hetta endast förebrår mig den åtgärd, som vår ädle herre, för att hålla vissa förhållanden hemliga, själv föreskriver i det brev hon håller i sin hand.»
»Så må himlen förlåta mig min gagnlösa vrede», svarade grevinnan. »Aldrig skall jag tro, att den ädle Dudley givit sitt samtycke till ett så lågt, så vanhederligt förslag. Så trampar jag hans nesa under mina fötter, om den verkligen är hans, och så utplånar jag för alltid minnet därav!»
Därmed rev hon Leicesters brev i bitar och trampade på det i raseri, som om hon velat tillintetgöra ända till de sista lämningarna därav.
»Varen vittnen till», sade Varney, som återfått sin självbehärskning, »att hon sönderrivit mylords brev, för att påbörda mig den plan han har tänkt ut.»
»Du ljuger, förrädiske usling!» sade grevinnan, trots Janets bemödanden att tysta ned henne, ty flickan hade en dyster aning, att hennes häftighet endast skulle bli ett vapen mot henne själv. »Du ljuger!» fortfor hon. »Låt mig gå, Janet. Om det vore mitt sista ord, så påstår jag, att han ljuger. Han hade sina egna skändliga avsikter, och han skulle ha röjt dem ännu tydligare, om jag kunnat bibehålla den ovärdiga tystnad, som först uppmuntrade honom att utveckla sina nedriga förslag. Jag önskar att jag vore karl, bara i fem minuter! Men gå nu — bort härifrån! Säg din herre, att om jag beträder den skändliga bana, dit det skandalösa bedrägeri du i hans namn föreslagit nödvändigt måste föra mig, skall jag ge honom en rival, som är något så när värdig detta namn, Gå din väg — jag föraktar dig så djupt, att jag blygs över att ha blivit ond på dig.»
Varney lämnade rummet med kvävt raseri och åtföljdes av Foster.
»Tony», sade Varney med sitt vanliga hånskratt, så snart de voro utom hörhåll, »det tjänar till ingenting att förneka det. Kvinnan och djävulen, vilka — som ditt orakel Holdforth kan intyga — bedrogo mannen vid världens begynnelse, ha i dag visat sig vara mäktigare än min slughet. Den där lilla argbiggan såg så frestande ut och höll så naturligt god min, medan jag meddelade henne mylords budskap, att jag på min ära trodde mig kunna våga litet för min egen räkning. — Var är doktor Alasco eller Demetrius? För mig till hans pandemonium.»
Så talade Varney och följde med brådskande, osäkra steg Foster, vilken förde honom genom hemliga gångar, somliga av dem i hög grad förfallna, till motsatta sidan av huset, där kemisten Alasco, alias Doboobie, nu höll till i ett underjordiskt rum, varest en av abboterna i Abingdon, som var begiven på de förborgade vetenskaperna, hade till sitt klosters stora förargelse inrättat ett laboratorium, där han, liksom andra dårar på den tiden, förslösade både tid och pengar på att forska efter de vises sten.
Varney väckte den lärde mannen med bultningar och rop, tills han slutligen långsamt och motvilligt öppnade dörren. Den gamle mannen mumlade med harmsen otålighet:
»Skall jag ständigt dragas från himlens angelägenheter ner till jordens?»
»Till helvetets», svarade Varney, »ty det är ditt egentliga element. — Foster, vi behöva dig vid vår överläggning.»
Foster inträdde. Varney följde efter och riglade dörren, och nu började den hemliga rådplägningen.
Under tiden gick grevinnan fram och tillbaka i sitt rum med blygsel och vrede kämpande i sitt vackra ansikte.
»Janet», utbrast hon, »jag vill inte stanna här längre — jag är rädd för honom — jag är rädd för din far — det gör mig ont att nödgas säga det, Janet — men jag är rädd för din far och allra mest för denne förhatlige Varney. Jag vill fly från Cumnor.»
»Ack, mylady, vart skulle ni väl fly, eller hur skulle ni kunna komma utom dessa murar?»
»Jag vet inte, Janet», sade den olyckliga unga kvinnan, i det hon såg mot himlen och sammanknäppte sina händer. »Jag vet inte vart eller på vad sätt jag skall fly, men jag är säker på, att den Gud jag dyrkar ej skall överge mig i denna rysliga belägenhet, ty jag är i elaka människors händer.»
»Tro ej det, dyra mylady», sade Janet, »min far är hård och sträv till lynnet och strängt trogen sin plikt, men…»
I detta ögonblick inträdde Anthony Foster i rummet, bärande i handen ett glas och en liten flaska. Hans beteende var besynnerligt; han ville förmå grevinnan att smaka på ett förträffligt hjärtstyrkande medel, för att vederkvicka sig efter den sinnesrörelse hon nyss utstått. Hans hand darrade, han svävade på målet, och hela hans uppförande var så misstänkt, att han dotter Janet, efter att ha betraktat honom några ögonblick förvånad, tycktes fatta ett hastigt beslut och sade i låg, men fast och bestämd ton:
»Min far, det som skall göra min matmor gott, kan ej skada mig. Din skål, far!»
Utan att säga ett ord rusade Foster på sin dotter och ryckte flaskan ur hennes hand. Liksom förlägen över vad han gjort och alldeles oförmögen att besluta vad han nu skulle göra, stod han där med flaskan i sin hand, stirrande på sin dotter med en min, vari raseri, fruktan och överbevisad bovaktighet utgjorde en hisklig blandning.
»Detta är besynnerligt, far», sade Janet med blicken oavlåtligt fäst på honom på samma sätt som de, vilka ha uppsikt över vansinniga, sägas betvinga sina olyckliga patienter. »Vill du varken tillåta mig att slå i åt mylady eller dricka henne till?»
Grevinnans mod stod henne bi under denna förfärliga scen, vars betydelse ej var mindre tydlig, fastän ingen hänsyftning gjordes därpå. Hon var blek, men hennes blick var lugn, nästan föraktfull.
»Vill ni smaka på detta utmärkta hjärtstyrkande medel, Foster? Drick, jag ber er!»
»Jag vill inte», svarade Foster.
»Och åt vem är då denna kostliga dryck ämnad?» sade grevinnan.
»Åt den djävul, som tillrett den», svarade Foster, i det han vände sig om och lämnade rummet.
Janet såg på sin härskarinna med en blick som uttryckte blygsel, fasa och sorg.
»Gråt inte för min skull, Janet», sade grevinnan vänligt.
»Nej, madame», svarade flickan med av snyftningar avbruten röst, »det är inte för er skull jag gråter, det är för min — och det är för den där olycklige mannens. Nej, madame, med rätta sade ni, att den Gud ni dyrkar skulle öppna för er en väg till befrielse. Det finns en utväg till flykt. Jag har natt och dag bett om ljus, att jag måtte se, huru jag bör handla för att förena min plikt mot denna eländiga varelse och min plikt mot er. — Fråga mig ej. Jag kommer snart tillbaka.»
Därmed svepte hon in sig i sin kappa, sade till den gamla tjänarinnan, som hon gick förbi i det yttre rummet, att hon var på väg till aftonbönen, och lämnade slottet.