Kenilworth/Kapitel 13
| ← Onda anslag |
|
På Kenilworth → |
XIII.
FLYKTEN
Sommarkvällen var till ända, då Janet skyndade tillbaka till det rum, där hon hade lämnat sin härskarinna. Hon fann henne sittande med huvudet lutat mot armarna och dessa korslagda på ett bord framför henne. Då Janet kom in, såg hon ej upp, gjorde ej en rörelse,
Den trogna tjänarinnan sprang med blixtens hastighet fram till sin matmor och besvor henne att se upp och tala om, varför hon var så bedrövad. Den olyckliga kvinnan lyfte upp sitt huvud, betraktade henne med stela blickar och dödsbleka kinder och sade:
»Janet, jag har druckit det.»
»Gud vare lov, att det inte är något värre», sade Janet hastigt; »drycken skall inte skada er, ni har ju redan tagit in krämarens motgift. — Stig upp, skaka denna domning från edra lemmar och denna förtvivlan från er själ!»
»Janet», sade grevinnan, »stör mig inte, lämna mig i fred — låt mitt liv sluta i ro — jag är förgiftad. Sedan du gått, kom Varney och befallde mig med en blick, vari jag läste mitt öde, att tömma denna förfärliga dryck. O, Janet, den måste vara dödande; aldrig bjöds en oskadlig dryck av en sådan munskänk.»
»Jag är rädd, att han inte ansåg den oskadlig», svarade flickan, »men Gud gör de ondas anslag om intet. Tro mig, då jag svär vid det heliga evangelium, vartill vi sätta vår förtröstan: ert liv är skyddat mot hans illgärningar. Gjorde ni motstånd?»
»Det var tyst i huset», svarade grevinnan, »du var borta — ingen annan än han i rummet — och han var i stånd till vilket brott som helst. Jag gjorde blott till villkor, att han skulle befria mig från sin förhatliga närvaro; sedan skulle jag dricka vad som helst.»
»I Guds namn då, mylady», sade Janet, »jag måste uppmana er att fly; krämaren väntar på er vid bakporten. Jag överlämnar er åt Guds beskydd.»
»Skall jag färdas ensam med denne främling?» sade grevinnan. »Tänk dig för, Janet. Kan inte detta vara en ännu svartare och djupare anlagd plan, för att kanske skilja dig från mig, som är min enda vän?»
»Nej, madame, tro inte det», svarade Janet hastigt. »Mannen är redlig i sina avsikter mot er, han är en vän till master Tressilian och har kommit hit på hans uppmaning.»
»Om han är en vän till Tressilian», sade grevinnan, »vill jag anförtro mig åt hans beskydd, som om han vore en ängel, sänd från himlen. Tressilian har alltid glömt sig själv, så ofta han kunnat tjäna andra. Ack, hur har han blivit belönad?»
I största hast samlade de ihop de få saker, som voro strängt nödvändiga, och Janet lade fort och behändigt ihop dem till ett litet knyte. Grevinnan utbytte därefter sin dräkt mot en, som Janet vanligen bar på kortare resor. Innan alla dessa förberedelser voro avslutade, hade månen gått upp, och alla i huset hade gått till vila.
Det var ingen svårighet att komma ut från slottet eller trädgården, om de blott kunde undgå att bli observerade. Janet kunde om dagarna gå vart hon ville och hade en nyckel till bakporten i parken, så att hon när hon ville kunde gå till byn antingen för hushållets räkning, vilket hon helt och hållet förestod, eller för att förrätta sin andakt i sin sekts bönehus. Fosters dotter ägde visserligen denna frihet endast med det högtidliga villkoret, att hon ej skulle missbruka dessa privilegier eller göra något som var oförenligt med grevinnans stränga bevakning. Och man kan ej heller antaga, att någonting annat än de förskräckliga misstankar, som det pinsamma uppträdet i dag hade väckt, kunnat förmå Janet att bryta sitt löfte eller svika sin fars förtroende.
Den flyende grevinnan och hennes följeslagerska ilade med snabba steg framåt den gropiga och ojämna väg, som fordom varit en allé, men nu var alldeles förmörkad av trädens utskjutande grenar, vilka möttes över deras huvuden. Där yxan hade gjort öppningar, trängde matta månstrålar in. Nu först vågade Janet fråga sin härskarinna, vart hon ämnade ställa sin flykt. Då hon ej genast fick svar, tillade hon:
»Förmodligen till er fars hus, där ni är säker på att vara trygg och skyddad?»
»Nej, Janet», sade grevinnan sorgset, »jag lämnade Lidcote Hall, då mitt hjärta var lätt och mitt namn obefläckat, och jag vill inte återvända dit, förrän mylords tillåtelse och offentliga erkännande av vårt giftermål återger mig åt mitt fädernehem med all den rang och ära han skänkt mig.»
»Vart ämnar ni er då?»
»Till Kenilworth», sade grevinnan frimodigt och bestämt. »Jag vill se dessa fester, vilkas förberedelser äro ett samtalsämne över hela landet. Jag tycker att då Englands drottning gästar min gemåls slott, borde grevinnan av Leicester ej vara någon obehörig gäst.»
»Gud give, att ni också måtte bli en välkommen gäst!» sade Janet hastigt.
»Om du inte anser mig så föraktlig, att min gemål måste blygas för mig», sade grevinnan i vredgad ton, »tror du mylord av Leicester i stånd att ha gynnat, ja, kanske anbefallt din fars och Varneys nedriga beteende? Jag ämnar vädja till honom ensam, För ingen annan har jag omtalat eller skall jag utan hans samtycke omtala det hemliga band som förenar våra hjärtan och våra öden. Jag vill träffa honom och av hans egen mun mottaga föreskrifter för mitt framtida handlingssätt. Jag har beslutat att nu genast lära känna mitt öde, och det genom honom själv, och att uppsöka honom på Kenilworth är det säkraste sättet att vinna mitt syfte. Ack, Janet, jag måste säga dig farväl! Gråt inte, min goda flicka!»
Nyckeln vreds om i bakportens lås, och ej utan en hemlig rysning såg grevinnan sig nu utanför de murar, vilka hennes makes bestämda befallningar anvisat henne som gränsen för hennes promenader. Wayland smed stod på något avstånd och väntade oroligt på dem, gömd bakom en häck, som kantade landsvägen.
»Ingen fara?» sade Janet ängsligt, då han försiktigt nalkades dem.
»Nej», svarade han, »men jag har inte lyckats skaffa madame någon häst. Giles Gosling, den fege stackaren, ville på inga villkor lämna mig en — han var naturligtvis rädd att han skulle få obehag av det. Men det gör ingenting. Hon får rida på min klippare, och jag går bredvid, tills jag kan skaffa mig en häst till. Det blir ingen förföljelse, om ni, vackra miss Janet, inte glömmer edra instruktioner.»
»Lika litet som den kloka änkan i Tekoa glömde de ord, som Joab lade henne i munnen», svarade Janet. »I morgon säger jag, att mylady inte orkar stiga upp.»
»Ja, och att hon har värk och tyngd i huvudet och hjärtklappning och inte vill bli störd. Var inte rädd, de skola nog förstå halvkväden visa och inte besvära dig med många frågor — de känna nog till den sjukdomen.»
Grevinnan hjälptes nu av Wayland upp på hästen, omkring vars sadel han hade lagt sin kappa, så hopviken att den utgjorde ett bekvämt säte. Janet gick åter in genom bakporten och stängde den efter sig, medan Wayland fattade tyglarna och gick tätt bredvid hästens huvud; och så började de under tystnad sin osäkra, månbelysta färd.