Hoppa till innehållet

Kenilworth/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  På Kenilworth
Kenilworth
av Sir Walter Scott
Översättare: Ernst Lundquist

Amy och Tressilian
Drottningens intåg  →


[ 100 ]

XV.
AMY OCH TRESSILIAN

Tressilian, som var för orolig för att stanna kvar och åhörde de tal som höllos för drottningen i Warwick, smög sig snart obemärkt bort och red tillbaka till Kenilworth på en omväg. Därav kom det sig att han ej råkade Wayland, som otåligt avvaktade hans ankomst och som han själv var minst lika ivrig att träffa.

Sedan han lämnat sin häst till sin betjänt, spatserade han en stund i the Pleasance och i trädgården, för att ostörd få överlämna sig åt sina betraktelser. Amy Robsarts bild svävade som en andesyn över alla de tavlor hans fantasi frammanade. Ingenting är kanske farligare för djupt känsliga människor med enstöringsvanor än en tidig, långvarig och olycklig kärlek. Den rotar sig så in i deras själ, att den blir deras dröm om natten och deras vision om dagen, och då den slutligen tynar bort av sviket hopp, är det som om hjärtats källor förtorkat med den. Denna hjärtesorg, detta ruvande över minnet av en dröm, varur vi för längesedan grymt blivit uppväckta, är ett ömt och ädelt hjärtas svaghet — och det var Tressilians.

Han insåg slutligen själv nödvändigheten av att tvinga sig till att tänka på annat och lämnade lustgården för att draga sig undan till det honom anvisade rum[ 101 ]met och sysselsätta sig med läsning, tills den stora slottsklockan skulle förkunna drottningens ankomst.

Tressilian gick följaktligen upp i tredje våningen av Mervyns torn, och då han kom till sin dörr, fann han den till sin överraskning låst. Han påminde sig då att vice kammarherren givit honom en huvudnyckel och rått honom att under den för närvarande i slottet rådande villervallan hålla sin dörr stängd så mycket som möjligt. Han inträdde med tillhjälp av sin nyckel, varseblev en kvinnlig gestalt, som satt i rummet, och kände igen Amy Robsart.

Grevinnans förvåning var knappast mindre än Tressilians, ehuru den var av kortare varaktighet, ty hon hade hört av Wayland, att han var på slottet. Då han kom in, sprang hon upp, och nu stod hon framför honom, och hennes bleka kinder hade purprats.

»Tressilian», sade hon slutligen, »varför kommer ni hit?»

»Varför är ni här, Amy?» svarade Tressilian. »Om inte för att äntligen anropa det bistånd som, allt vad en mans hjärta och arm förmå, genast skall lämnas er?»

Hon teg ett ögonblick och svarade sedan mera sorgset än vredgat: »Jag begär intet bistånd, Tressilian. Tro mig, jag är här i närheten av en man, som både lagen och kärleken bjuda att beskydda mig.»

»Den skurken har alltså givit er den torftiga upprättelse, som stod i hans makt, och jag ser framför mig Varneys maka?»

»Varneys maka!» svarade hon i en ton av det djupaste förakt. »Med vilket uselt namn vågar ni brännmärka…» Hon tvekade, sänkte sin föraktfulla ton, slog ned ögonen och teg förvirrad, ty hon erinrade sig, vilka ödesdigra följder som kunnat uppkomma, om hon tillagt: »Grevinnan av Leicester».

»Ack, Amy, edra ögon motsäga er tunga. Edra tårar [ 102 ]säga mig, att ni är olycklig och övergiven av den usling, som ni skänkt er kärlek.»

Hon såg på honom med en blick, vari vreden gnistrade fram genom tårar, och upprepade blott i föraktfull ton ordet: »Usling!»

»Ja, usling!» sade Tressilian. »Ty om han vore något bättre, varför är ni då här och ensam i mitt rum? Varför har man ej dragit försorg om, att ni blivit mottagen på ett värdigt sätt?»

»I ert rum?» upprepade Amy. »I ert rum?» Hon skyndade mot dörren, men så erinrade hon sig plötsligt sin övergivna belägenhet, och hon tillade i outsägligt smärtsam ton: »Ack, jag hade glömt… jag vet inte, vart jag skall ta vägen…»

»Jag förstår… jag förstår allt», sade Tressilian, i det han skyndade till henne och förde henne tillbaka till stolen, där hon sjönk ned. »Ni behöver hjälp — ni behöver beskydd, fastän ni ej vill erkänna det, och ni skall inte behöva det länge. Jag skall genast uppsöka Sussex.»

»Nej, inte för allt i världen!» sade grevinnan mycket orolig och inseende, huru nödvändigt det var att få tid till besinning. »Tressilian, ni har ju alltid varit ädel. Min belägenhet är idel vanvett, och förtvivlan måste ge de enda råd, som kunna hjälpa mig.»

I hennes röst och sätt låg en energi, en självbehärskning, en hängivenhet, ett fullständigt överlåtande åt hans ädelmod, som rörde honom djupt. Han besvor henne med bruten röst att lugna sig.

»Jag kan inte», sade hon, »jag vill tala så tydligt jag vågar — jag väntar nu befallningar från en, som har rätt att giva dem. Inblandning av en tredje person — i synnerhet av er, Tressilian — skulle störta — i grund störta mig. Vänta blott i tjugufyra timmar.»

Tressilian teg. »Det skall jag göra, på min ära», sade han slutligen, »men då den tiden gått…»

[ 103 ]»Då den tiden gått», avbröt hon honom, »står det er fritt att handla som ni finner för gott.»

»Är det ingenting annat jag kan göra för er, Amy?»

»Nej, utom att lämna mig — det vill säga, om — jag blyges att erkänna min hjälplöshet genom denna begäran — om ni under dessa tjugufyra tummar kan avstå detta rum åt mig?»

Tressilian drog sig långsamt tillbaka och gick till den yttre borggården, Här mötte han Wayland, som meddelade honom sin oro angående brevet, som han skulle lämna fram. Men då han stoppade handen i fickan för att ta fram det, fann han till sin fasa, att det var borta.