Hoppa till innehållet

Kenilworth/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Amy och Tressilian
Kenilworth
av Sir Walter Scott
Översättare: Ernst Lundquist

Drottningens intåg
Mötet i grottan  →


[ 104 ]

XVI.
DROTTNINGENS INTÅG

Det skymde på — den 9 juli 1575 —, och alla väntade otåligt på drottningens ankomst. Folket hade varit samlat i flera timmar, och antalet ökades alltjämt. En frikostig servering av förfriskningar hade hos pöbeln underhållit en tillgiven och laglydig stämning mot drottningen och hennes favorit; den skulle kanske ha minskats i någon mån, om deras väntan varit förenad med fasta. De fördrevo alltså tiden med de vanliga folknöjena. Plötsligt steg en ensam raket upp i luften, och slottets stora klocka ljöd vida över flod och fält.

Genast uppstod en dödstystnad och efterträddes av ett dovt väntans sorl från tusentals röster, vilka dock alla talade dämpat.

»Nu komma de säkert», sade Raleigh. »Tressilian, det där ljudet är storartat. Vi höra det på detta avstånd, liksom sjömän efter en lång resa under nattvakten höra tidevattnet brusa mot någon fjärran, okänd strand.»

Hans vidare betraktelser avbrötos nu av folkmassans hurrarop; de skallade så fruktansvärt, att hela nejden genljöd därav på en mils omkrets. De längs vägen tätt utplanterade vakterna togo upp bifallsropen, vilka som en löpeld fortplantades till slottet, för vars invånare det förkunnade att drottning Elisabet hållit sitt intåg i Kenilworths kungliga djurgård. Plötsligt ljöd hela [ 105 ]slottsmusiken, och en artillerisalva, blandad med gevärsskott, dånade från vallarna. Kavalkaden nalkades, belyst av tvåhundra tjocka vaxfacklor, vilka spredo ett sken som på ljusa dagen över hela tåget, men i synnerhet över huvudgruppen, vars medelpunkt var drottningen själv i den praktfullaste dräkt och gnistrande av juveler. Hon red på en mjölkvit häst, som hon styrde med värdighet och behag, och på hela hennes ädla och majestätiska hållning igenkände man ättlingen av en lång rad av kungar.

Leicester, som likt en gyllne avgudabild strålade av guldtyg och juveler, red på hennes majestäts högra sida. Det svarta sto han red hade ej ett enda ljust hår på hela sin kropp och var en av de berömdaste stridshästar i Europa; earlen hade enkom för detta tillfälle köpt djuret till ett högt pris. Ehuru varken Leicesters ögon eller anletsdrag uttryckte andra känslor, än som överensstämde med tillfället, anmärkte dock någon av hans uppvaktande kavaljerer, att han var ovanligt blek, och de meddelade varandra sina farhågor, att han ansträngde sig mera än hans hälsa tålde vid.

Varney följde tätt efter sin herre och höll oavvänt sina ögon riktade på honom, Ty ehuru Varney var ett av de få moraliska vidunder, som lyckats döva samvetskvalen i sitt bröst och genom ateism sjunkit till moralisk känslolöshet, visste han dock att i hans beskyddares bröst redan brann den eld, som aldrig slocknar, och att hans herre mitt upp i all denna prakt och ståt kände gnagandet av den mask som aldrig dör.

Under det praktfulla fyrverkeriet red drottningen in på Kenilworths yttre borggård genom Mortimers torn och framtågade mellan en mängd hedniska gudomligheter och antikens hjältar, som på knä hemburo henne sin hyllning och bragte henne skänker, tills hon slutligen kom till stora slottssalen, som till hennes mottagande var på det praktfullaste behängd med dyrbara siden[ 106 ]bonader, fylld med vällukter och genljudande av en ljuv och behaglig musik. Salen var upplyst av tjugufyra vaxfacklor. Vid övre ändan av det präktiga rummet höjde sig en ståtlig tronhimmel över en kunglig tron, och bredvid den var en dörr, som ledde till en lång sträcka av rum, prydda med den yppigaste prakt för drottningen och hennes damer.

Kort efter sin ankomst frågade drottningen efter Amy Robsart, men då hon erhöll det svaret — som bekräftades genom ett intyg av doktor Alasco, att hon av ett lindrigt illamående kvarhölls i Oxfordshire, måste hennes majestät nöja sig därmed.

Det var överflödigt att säga något vidare om denna aftons högtidligheter, vilka voro så lysande och av drottningen upptogos med så tydlig tillfredsställelse, att Leicester slutligen drog sig tillbaka till sina rum med den mättade ärelystnadens svindlande hänryckning. Varney, som avlagt sin praktfulla dräkt, väntade i enkel vardagskostym på sin herre, för att betjäna honom vid avklädningen.

Han hjälpte beskäftigt earlen att gå till sängs och placerade en massiv nattlampa av silver jämte ett kort svärd på ett marmorbord invid huvudgärden. Leicester drog fram sänggardinen, så att den helt och hållet beskuggade hans ansikte. Varney satte sig bredvid sängen och väntade lugnt, till dess Leicester själv förde talet på det ämne som så helt och hållet upptog hans tankar.

»Jaså, Varney», sade earlen sedan han förgäves väntat på att denne skulle börja samtalet, »folket talar om drottningens ynnest mot mig? Hon är verkligen en god och nådig furstinna mot mig, men det står skrivet: ’Förliter eder icke uppå furstar’.»

»En god och sann regel», sade Varney, »såvida man inte kan så fullkomligt sammanknyta deras intresse med [ 107 ]sitt eget, att de måste sitta på en handlove liksom behuvade falkar.»

»Jag vet, vad du menar», sade Leicester otåligt, »du vill låta förstå att jag kunde gifta mig med drottningen, om jag ville.»

»Det är edra ord, mylord, icke mina, svarade Varney, »men vems orden än må vara, så är det tanken hos nittionio personer bland hundra här i hela England.»

»Ja», sade Leicester och vände sig i sängen, »men den hundrade vet det bättre. Du till exempel känner till det hinder, som ej kan överstigas.»

»Det måste överstigas, mylord, om stjärnorna tala sant», sade Varney lugnt.

»Du har rätt», sade Leicester och vände sig åter. »Hela världen önskar det. Jag har fått uppmaningar från Tysklands reformerta församlingar — från Nederländerna — från Schweiz; det framställes som en sak, varpå hela Europas välfärd beror. Frankrike skall ej sätta sig däremot — det härskande partiet i Skottland anser det som sin säkraste garanti — Spanien fruktar det, men kan inte hindra det — och ändå vet du, att det är omöjligt.»

»Det vet jag inte, mylord. Grevinnan är opasslig.»

»Skurk!» utbrast Leicester, i det han häftigt satte sig upp och grep svärdet, som låg bredvid honom. »Gå dina tankar åt det hållet? Du vill väl inte begå mord?»

»För vem eller vad tar ni mig, mylord?» sade Varney och antog en oskyldigt misstänkt mans överlägsna ton. »Jag har ingenting sagt, varigenom jag kunnat göra mig förtjänt av en sådan förfärlig anklagelse, som den ni i er häftighet utslungar. Jag sade endast att grevinnan är sjuk. Och så grevinna hon är, så älskansvärd och älskad hon än är, anser väl mylord henne ändå dödlig? Hon kan dö, och då blir mylords hand åter fri.»

»Bort! Bort!» sade Leicester. »Låt mig ej mer höra sådant!»