Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Jörundgård/Kapitel 5
| ← Kapitel IV |
|
Kapitel VI → |
V
Det året Kristin fyllde femton år på våren, stämde Lavrans Björgulfson och riddar Andres Gudmundson till Dyfrin möte med varandra på Holledis’ ting. De avtalade då att Andres’ näst äldsta son, Simon, skulle fästa Kristin Lavransdotter och få Formo, som var herr Andres möderneodal. Männen förbundo sig härtill med handslag, men intet brev uppsattes ännu, ty Andres måste först ordna med sina övriga barn om deras arv. Det dracks därför heller icke fästningsöl, men riddar Andres och Simon följde med till Jörundgård för att se på bruden, och Lavrans höll ett stort gästabud.
Lavrans hade nu fått sitt nya hus rest i två våningar, med murade eldstäder både i stugan och på loftet och fagert rustat med sniderier och gott bohag. Han hade också byggt om gammalloftet och förbättrat husen i övrigt, så att han nu bodde så som det hövdes en sven av vapen. Han satt nu i stort välstånd, ty han hade lycka med sig i sina företag och var en klok och omtänksam husbonde; särskilt var han känd för att uppföda de präktigaste hästar och ypperliga husdjur av alla slag. Och nu då han lyckats ställa så att hans dotter skulle giftas in på Formo, med en man av Dyfrinsätten, tyckte folk, att han väl utfört sin föresats att bliva den främste mannen i bygden. Han själv och Ragnfrid voro också mycket belåtna; likaså herr Andres och Simon.
Kristin blev litet nedslagen första gången hon såg Simon Andresson, ty hon hade hört så stora ord om hans skönhet och höviska väsen, så det var ej måtta på vad hon väntat sig för en brudgum.
Visserligen såg Simon bra ut, men han var något fetlagd för att endast vara tjugu år gammal, hade kort hals och ett ansikte så runt och blankt som månen. Hans hår var mycket vackert, brunt och krusigt, och ögonen voro grå och klara, men de lågo liksom litet inklämda, för det ögonlocken voro feta; näsan var för liten, och munnen var också liten och fyllig men icke ful. Och trots sin fetma var han lätt och rask och smidig i sina rörelser, en duktig idrottsman. Han var något fritalig och munvig, men Lavrans ansåg, att han dock visade både gott förstånd och lärdom när han samtalade med äldre män.
Ragnfrid kom snart att tycka om honom, och Ulvhild fattade med ens den största kärlek till honom — han var också särskilt god och öm mot den lilla sjuka mön. Och när Kristin vant sig något vid hans trinda anlete och hans sätt att tala, blev hon riktigt väl tillfreds med sin fästman och var glad åt hur fadern ordnat för henne.
Fru Åshild var med på gästabudet. Sedan Jörundgårdfolket inlåtit sig med henne, hade storfolket i de närmaste byalagen åter börjat minnas hennes höga börd och tänka mindre på hennes underliga rykte, så att hon nu kom mycket tillsammans med folk. Hon sade, när hon hade sett Simon:
»Det är ett gott gifte, Kristin. Denne Simon kommer att ha framgång i världen — mångahanda omsorger tör du undslippa, och god blir han att sammanleva med. Men han synes mig väl fetlagd och gladlynt. — Vore det nu här i Norge så som det förr i tiden varit och som det är i andra land, så att folk icke vore strängare mot syndare än Gud själv är, då skulle jag säga att du borde skaffa dig en vän, som vore mager och sorgmodig — en som du kunde ha att sitta och samtala med. Då skulle jag säga du kunde icke hava det bättre än hos Simon.»
Kristin rodnade, ehuru hon ej fullt förstod fru Åshilds mening, Men alltsom tiden led och hennes kistor fylldes och hon ständigt hörde talas om sitt giftermål och om allt hon skulle föra med sig i boet, började hon längta efter att saken skulle bli stadfäst och Simon komma norrut; hon tänkte då till sist ganska mycket på honom och gladde sig åt att träffa honom igen.
Kristin var nu fullt utvuxen och hade blivit mycket vän. Hon liknade mest sin far, var bliven högväxt och smärt om midjan med smala, fina lemmar men likväl rund och fyllig. Hennes ansikte var något kort och runt, pannan låg och bred och vit som mjölk, ögonen stora, grå och milda under fagert tecknade bryn. Munnen var något stor, men den var friskt röd och svällande och hakan äpplerund och väldanad. Hon hade ett härligt tjockt och långt hår, men det var något mörkt i färgen, lika nära till brunt som gult, och alldeles rakt. Det var ingenting Lavrans tyckte mera om än att höra Sira Eirik skryta med Kristin — prästen hade sett mön växa upp, hade lärt henne läsa i bok och skriva och höll mycket av henne. Men han tyckte ej riktigt om att den andre stundom liknade hans dotter vid en silkesblank ungmärr utan vank och lyte.
Dock sade alla människor, att hade ej denna olyckan hänt med Ulvhild, så skulle hon ha blivit ännu många gånger fagrare än systern. Hon hade det vänaste, ljuvaste anlete, vitt och rött som ros och lilja, ljusgult och silkeslent hår, som krusade och lockade sig kring hennes späda hals och smala skuldror. Ögonen liknade Gjesling-ättens: de lågo djupt under raka och svarta bryn, voro vattenklara och gråblå, men blicken var icke skarp utan mild. Därtill var barnets röst så klar och frisk, att det var en lust att höra på henne, antingen hon talade eller sjöng; hon hade snabb fattningsgåva för boklig lärdom och allt slags strängalek och tavelspel, men ringa håg för handagärning, ty hon blev strax trött i ryggen. Det såg också knappast ut som om detta fagra barn skulle återfå full rörelseförmåga. Något bättre hade hon blivit, sedan föräldrarna varit i Nidaros med henne hos Sankt Olav. Lavrans och Ragnfrid hade färdats dit till fots utan man eller tjänstemö i följe; de buro barnet på en bår mellan sig hela vägen. Efter den färden blev Ulvhild så frisk, att hon kunde gå på krycka, Men det var ej troligt hon blev så pass återställd att hon kunde giftas bort, och alltså måste hon väl, när den tiden kom, klostergivas, med allt det gods som skulle tillfalla henne.
De talade aldrig om detta, och Ulvhild märkte icke själv, att hon var vidare olik andra barn, Hon hade stor glädje av stass och fagra kläder, och föräldrarna hade ej hjärta att neka henne något, utan Ragnfrid sömmade och stickade åt henne och pyntade henne som ett kungabarn. En gång då några krämare drogo genom bygden och lågo över natten på Laugarbru, fick Ulvhild se deras varor där borta; de hade ett bärnstensgult sidentyg, och det ville hon äntligen ha en underklänning av. Lavrans handlade eljest aldrig med slikt folk, som for omkring och salubjöd köpstadsvaror olagligt i bygderna, men nu köpte han strax hela stycket. Han gav då också Kristin tyg till en »brudsärk», och den sydde hon på denna sommar. Förut hade hon aldrig ägt andra underdräkter än av ylle och en av linne till bäst. Men Ulvhild fick gästabudssärk av siden och en söndagssärk av lärft med siden upptill i livet.
Lavrans Björgulfson ägde nu även Laugarbru, och där styrde Tordis och Jon. Hos dem var Lavrans’ och Ragnfrids yngsta dotter, Ramborg, som Tordis ammat. Ragnfrid ville knappt se på barnet första tiden efter dess födelse, ty hon sade att hon bragte sina barn ont öde. Dock älskade hon mycket den lilla mön och sände jämt gåvor till henne och Tordis; sedan gick hon också ofta över till Laugarbru och såg på Ramborg, men hon kom helst efter det barnet somnat och satt då hos det. Lavrans och de två äldre döttrarna voro ofta på Laugarbru och lekte med den lilla; hon var ett starkt och friskt barn, men ej så fager som sina systrar.
Denna sommar var den sista Arne Gyrdson var på Jörundgård.
Biskopen hade lovat Gyrd att hjälpa svennen fram i världen, och till
hösten skulle Arne draga till Hamar.
Kristin hade väl förstått att Arne höll hennes kär, men hon var på många sätt nog så barnslig till sinnes, så hon tänkte ej mycket på den saken utan var mot honom sådan hon alltid varit, sedan de voro barn, sökte hans sällskap, så ofta hon kunde, och gick alltid vid hans hand när det var dans hemma eller på kyrkvallen. Att modern ej gärna såg detta, däri fann hon snarast ett okynnigt nöje. Men hon talade aldrig med Arne om Simon eller om sitt giftermål, ty hon märkte att det gjorde honom tung till sinnes när det ordades härom.
Arne var mycket händig, och han ville nu göra Kristin en systol till minne av honom. Han hade snidat både skrin och karm fint och vackert och höll nu på i smedjan med att tillverka järnband och lås till dem. En skön godvädersafton frampå sommaren hade Kristin gått ned till honom. Hon hade tagit med sig en av faderns tröjor, vars revor hon skulle laga, satte sig på stenhällen och började sy, medan hon småpratade med svennen inne i smedjan. Ulvhild var med henne, haltade runt på sin krycka och åt hallon, som växte i stenrösen kring gärdet.
Om en stund kom Arne fram i dörren till smedjan för att svalka sig. Han ville sätta sig hos henne, men hon ryckte litet undan och bad honom akta sig, så att han icke sotade ned sömnaden, hon hade över knät.
»Är det på det viset mellan oss nu», sade Arne, »att du ej törs låta mig sitta bredvid dig, för du är rädd bondpojken skall smutsa ned dig?»
Kristin såg förundrad på honom, så svarade hon:
»Nog vet du väl vad jag menade. Men tag av dig förskinnet, två kolet av dina händer och sätt dig litet att vila här hos mig —», och hon gjorde plats åt honom.
Men Arne lade sig i gräset framför henne; då sade hon igen:
»Var icke vred nu, Arne min! Kan du tro jag skulle visa dig otack för den vackra gåvan du gör åt mig eller någonsin glömma att du alltid varit min bästa vän här hemma?»
»Har jag varit det då?» frågade han.
»Det vet du väl», sade Kristin. »Och aldrig skall jag glömma dig. Men du, som skall ut i världen — kanske kommer du till välstånd och ära, förrän du tänker — du glömmer nog mig, långt innan jag glömmer dig —»
»Aldrig skall du glömma mig», sade Arne och log, »men jag glömmer dig, innan du glömmer mig — du är bara barnet du, Kristin!»
»Du är icke gammal du heller», svarade hon.
»Jag är lika gammal som Simon Darre», sade han åter. »Och vi föra hjälm och sköld lika väl som Dyfrinsfolket, men mina föräldrar ha icke haft lyckan med sig —»
Han hade torkat av sina händer på grästuvorna; nu tog han om Kristins fotled och lade sin kind intill hennes fot, som stack fram under klänningskanten. Hon ville draga till sig foten, men Arne sade:
»Din mor är på Laugarbru, och Lavrans har ridit av gårde — och ingen kan se oss från husen, där vi sitta. Denna endaste gången kan du väl låta mig få tala om det som ligger mig i hågen.»
Kristin svarade:
»Det ha vi då vetat i allan tid, både du och jag, att det vore oss till ogagn, om vi vände vår håg till varandra.»
»Får jag lägga mitt huvud i ditt sköt?» sade Arne, och då hon inte svarade, gjorde han det och lindade ena armen om hennes midja. Med andra handen drog han i hennes flätor.
»Hur månde du lika det», frågade han om en stund, »när Simon ligger så här i ditt sköte och leker med ditt hår?»
Kristin svarade ej. Det var som om det föll en tyngd över henne med ens — Arnes ord och Arnes huvud i hennes knä — hon tyckte det öppnade sig liksom en dörr in till ett rum, många mörka vägar in i mera mörker; oglad och beklämd tvekade hon och ville inte se ditin,
»Slikt brukar då icke gift folk göra», sade hon med ens hastigt och liksom lättad. Hon försökte tänka sig Simons tjocka, runda anlet seende upp i hennes med sådana ögon som Arnes nu, hon hörde hans röst — och hon kunde ej annat än le.
»Simon kommer nog aldrig att lägga sig på marken för att leka med mina skor han!»
»Nej för han kan leka med dig i sängen han», sade Arne. Hans röst gjorde henne sjuk och maktlös med ens. Hon försökte skjuta hans huvud ner ur sitt knä, då tryckte han det hårt in mot hennes sköte och sade sakta:
»Men jag skulle leka med skorna dina och håret ditt och fingrarna dina och följa dig ut och in dagen lång jag, Kristin, om du aldrig så mycket var min hustru och sov på min arm varendaste natt.»
Han satte sig halvt upp, tog om hennes skuldror och såg henne in i ögonen.
»Det är icke vackert av dig, att du talar så till mig», sade Kristin sakta och skyggt.
»Nej», sade Arne. Han reste sig upp och stod framför henne. »Men säg mig en sak — ville du icke hellre att det vore jag —?»
»Åh jag ville helst —», hon satt tyst en stund. »Jag ville helst icke ha någon man — icke ännu —»
Arne rörde sig ej men sade:
»Ville du hellre sättas i kloster då, så som det är beslutat för Ulvhild, och vara mö i alla dina dagar?»
Kristin tryckte de hopknäppta händerna ned i knät. Det skälvde underligt och ljuvligt inom henne — och i en plötslig rysning tyckte hon sig med ens förstå hur synd det var om den lilla systern — hennes ögon fylldes med tårar av sorg för Ulvhilds skull.
»Kristin», sade Arne sakta.
I detsamma skrek Ulvhild högt. Hennes krycka hade kommit in mellan några stenar i röset, och hon hade fallit. Arne och Kristin sprungo bort till henne, och Arne lyfte upp henne i systerns armar. Hon hade slagit sig på munnen och blödde mycket.
Kristin satte sig med henne i dörren till smedjan, och Arne hämtade vatten i en träskål. Tillsammans begynte de tvätta Ulvhilds ansikte. Hon hade också skrapat huden av sina knän. Kristin lutade sig smekande över de små smala benen.
Ulvhilds jämmer avtog snart, och hon grät sakta och bittert, som barn göra, vilka äro vana att ha ont. Kristin höll hennes huvud intill sin barm och vaggade henne sakta av och an.
Då började klockan ringa till vesper uppe i Olavskyrkan.
Arne talade till Kristin, men hon satt som om hon varken hörde eller fattade, böjd över systern, så att han blev rädd och frågade om hon trodde det var farligt. Kristin skakade på huvudet och såg icke på honom.
En liten stund efteråt reste hon sig och gick upp mot gården med Ulvhild i famnen. Arne följde efter, tyst och förvirrad — Kristin såg så frånvarande ut att hennes ansikte var alldeles stelt. Medan hon gick, fortsatte klockan att ringa ut över markerna och dalen; den ljöd ännu när hon steg in i stugan.
Hon lade Ulvhild i den säng systrarna delat alltsedan Kristin blivit för stor att sova hos föräldrarna. Så drog hon skorna av sig och lade sig ned med den lilla, låg och lyssnade efter klockan, länge sedan den tystnat och barnet somnat.
Det hade kommit för henne, när den börjat klinga, medan hon satt med Ulvhilds lilla blodiga anlete mellan sina händer, att kanske detta var ett tecken för henne. Om hon ville gå i systerns ställe — om hon själv förbunde sig till Guds och Jungfru Marias tjänst — månne Gud då ville återgiva barnet hälsa och rörlighet?
Hon påminde sig broder Edvins ord, att nu i dessa dagar var det endast de lytta och lama barnen, och dem föräldrarna icke kunde finna ett gott gifte åt, som de offrade åt Gud. Hon visste att hennes föräldrar voro fromma människor — likväl hade hon aldrig hört annat än att hon själv skulle bortgiftas, men när de förstodo att Ulvhild skulle komma att bli sjuk i alla sina dagar, då hade de strax den utvägen med henne att hon skulle i kloster.
Och Kristin ville inte själv — hon motstod den tanken att Gud skulle göra ett under med Ulvhild, om hon själv bleve nunna. Hon hakade sig fast vid Sira Eiriks ord om att det sker icke så många järtecken mera. Fast hon kände i kväll, att det var som broder Edvin sagt — hade en människa tro nog, så kunde den människan göra underverk. Men hon ville icke äga den tron, hon älskade icke Gud och hans moder och helgonen så — hon älskade världen och längtade efter världen.
Kristin pressade sin mun ned i Ulvhilds mjuka silkeshår. Barnet sov djupt, och den äldre systern satte sig oroligt upp men lade sig ned igen. Det blödde i henne av sorg och skam, men hon visste, att hon icke ville tro på under, medan hon icke ville offra sin arvedel av hälsa och fägring och älskog.
Så försökte hon trösta sig med tanken att föräldrarna icke skulle giva henne lov till något slikt. De skulle ej heller tro att det gagnade. Hon var ju bortlovad allaredan, och de ville nog icke mista Simon, som de höllo så mycket av. Hon kände sig besviken över att de tyckte det var sådan härlighet med denna mågen; hon tänkte plötsligt med ovilja på Simons runda, röda ansikte och små leende ögon, på hans sprättande gång — han studsade som en boll, tyckte hon med ens — på hans skämtsamma talesätt, som fingo henne att känna sig tafatt och dum, Det var icke heller något så märkvärdigt att få honom och så bara bli flyttad ner till Formo. Men ändå ville hon hellre ha honom än sättas i kloster. Och världen utanför fjällen — kungsgården och grevarna och riddarna, som fru Åshild talat om, och en fager man med sorgsna ögon, som skulle följa henne ut och in och aldrig bli trött. Hon mindes Arne den där sommardagen då han låg på sidan och sov med sitt bruna, blanka hår utbrett över ljungen — hon hade haft honom så kär den gången, som skulle han varit hennes bror. Det var icke vackert av honom att komma och tala så till henne, när han visste, att de aldrig kunde få varandra.
Det kom bud från Laugarbru att modern stannade där över natten. Kristin steg upp för att kläda av sig och gå till ro. Hon började snöra upp sin klänning — men så drog hon på skorna igen, slog kappan om sig och gick ut.
Natthimmeln välvde sig ljus och grön över fjällkammen. Det var snart tid för månen att gå upp, och på det ställe där den stod bakom fjällen, drevo några små skyar och glänste som silver i nedre kanten; himlen blev ljusare och ljusare, lik immig metall.
Hon sprang mellan gärdsgårdarna, över vägen och uppför backen mot kyrkan. Den sov, svart och igenstängd, men hon gick fram till korset, som stod där nära invid, till minne av att Sankt Olav hade vilat här en gång då han flydde för sina ovänner.
Kristin knäföll på stenen och lade sina knäppta händer på fotstycket: »Heliga kors, starkaste mast, fagraste trä, de krankas bro till hälsoläkedoms fagra stränder —»
Vid bönens ord var det som om hennes längtan vidgat sig allt mer och mer, likt vatturingar. Varje enskild tanke, som vållat henne oro, jämnades ut, hennes sinne blev mera stilla, mera ömt, det kom ett blitt, tanketomt vemod i stället för hennes sorger.
Hon blev liggande på knä och förnam alla nattens ljud. Vinden suckade så underligt, älven brusade bortom lunderna bak kyrkan, och bäcken rann helt nära tvärsöver vägen — och överallt, nära och fjärran i mörkret, skymtade hon med syn och hörsel små strängar av rinnande och droppande vatten. älven glimmade vit nere i bygden. Månen gled upp över en liten klyfta, det glittrade litet på daggvåta blad och stenar, och det lyste matt och dunkelt om det nytjärade timret i klockstapeln vid kyrkogårdsgrinden. Så blev månen borta igen, där åsen sköt rygg något högre. Nu var det många fler vita och skimrande skyar på himlen.
Hon hörde en häst, som kom i långsamt skritt högre upp på vägen, mansröster talade oavlåtligt och dämpat. Folk var hon icke rädd för här, så nära hemmet, där hon kände varenda människa; hon blev trygg av det.
Faderns hundar stormade inpå henne, snodde runt och foro som pilar tillbaka in i dungen, vände och sprungo upp kring henne igen, och fadern ropade en hälsning, i detsamma han kom fram mellan björkarna. Han ledde Guldsvein vid tygeln; ett knippe fågel hängde och svängde frampå sadeln, och Lavrans bar på vänstra handen höken med huvan på. Han var i sällskap med en lång, kutryggig man i munkkåpa, och innan Kristin sett hans anlete, visste hon att det var broder Edvin. Hon gick dem till mötes och var inte mera förundrad än om hon skulle ha drömt det; hon endast log, då Lavrans frågade henne om hon kände igen deras gäst.
Lavrans hade träffat honom uppe vid Rostbron; så hade han lyckats övertala honom att följa med hem till gården och stanna över natten. Men broder Edvin ville äntligen få lov att ligga i nöthuset: »för jag är nu vorden så lusig», sade han, »så I icke kunnen ha mig inne i de goda sängarna».
Och för allt vad Lavrans talade och bad, så höll munken fast vid sin föresats, ja, först ville han till och med att de skulle ge honom maten ute på tunet. Till slut fingo de honom dock med in i stugan, och Kristin lade in ved på eldstaden i hörnet och satte ljus på bordet, medan en tjänstflicka bar in mat och dryck.
Munken satte sig på stavkarlsbänken vid dörren, och han ville endast ha kall gröt och vatten till kvällsvard. Ej heller ville han ta emot när Lavrans erbjöd att låta reda honom ett bad och få hans kläder rentvagna.
Broder Edvin skubbade sig och kliade sig och log över hela sitt magra gamla anlete:
»Nej, nej», sade han, »detta biter bättre på mitt högfärdiga skinn än både gissel och gardianens ord. Jag har suttit i en klipphåla häruppe i fjället i sommar — de hade givit mig lov att gå ut i ödemarken för att fasta och bedja, och där satt jag och menade att jag nu var rentav såsom en helig eremit, och de fattiga människorna där borta i Setnadalen kommo upp med mat till mig och trodde, att här sågo de riktigt en from renlevnadsman: broder Edvin, sade de, fanns det många slika munkar som du, då skulle vi bättra oss fort nog, men när vi se präster och biskopar och munkar bitas och slåss som grisungar vid mathon —. Ja, jag sade dem att det var okristligt att tala så — men jag hörde det rätt gärna, och jag sjöng och bad, så att det ljommade i berget. Nu kan det vara gagneligt för mig att känna lössen bitas och slåss på huden min och höra de goda husfruarna, som vilja ha det rent och anständigt i stugorna sina, ropa att denna lortpälsen till munk kan gott ligga på logen sommartid. Jag skall norrut till Nidaros nu till Olavsvakan, och det blir nyttigt för mig att varsna att folk icke fikar efter att komma när mig —»
Ulvhild vaknade; då gick Lavrans bort och lyfte upp henne i sin kappa:
»Här är barnet jag talade om, käre fader, Läggen edra händer på henne och bedjen Gud för henne, såsom I båden för den pilten där norrut i Meldalen, om vilken vi sport att han återfick sin förlighet.»
Munken tog Ulvhild ömt under hakan och såg in i hennes ansikte. Så lyfte han hennes ena hand och kysste den.
»Bed hellre du med hustru din, Lavrans Björgulfson, att I icke mån frestas till att försöka böja Guds vilja med detta barnet! Vår Herre Jesus själv har satt dessa små fötter på den stig, där hon tryggast kan nå fram till fridens hem — jag ser det på dina ögon, du sälla Ulvhild, att du har dina förebedjare i den andra världen.»
»Pilten i Meldalen blev helbrägda, har jag hört», sade Lavrans sakta.
»Han var en fattig änkas enda barn, och ingen fanns, som kunnat föda och kläda honom, när modern fallit ifrån, förutom socknen. Och likväl bad kvinnan endast om att Gud måtte giva henne ett frimodigt hjärta på det att hon måtte kunna tro att Han ville låta det ske, som var bäst för pilten. Jag gjorde intet annat än bad den bönen med henne, jag ock.»
»Det är icke lätt för hennes moder och mig att slå oss till ro med detta», svarade Lavrans tungt. »Helst som hon är så fager och god.»
»Har du sett det barnet de ha på Lidstad söderåt i dalen?» frågade munken. »Ville du hellre dottern din skulle vara slik?»
Lavrans ryste och tryckte barnet intill sig:
»Tror du icke», sade broder Edvin igen, »att i Guds ögon vi alla äro såsom barn dem han har orsak att sörja över, vanföra som vi äro genom synden? Och likväl tycka vi icke vi hava det värst här i världen.»
Han gick fram till Mariabilden på väggen, och alla böjde knä, medan han läste aftonbön. Det tycktes dem att broder Edvin givit dem en god tröst.
Men sedan han gått ut ur stugan för att söka sig en sovplats, sopade dock Astrid, den förnämsta tjänstepigan, noggrant golvet, på alla ställen där munken hade stått, och kastade soporna raskt på elden.
Nästa morgon steg Kristin tidigt upp, tog mjölkgröt och
vetekakor i ett vackert fat av flammig rot, ty hon visste, att munken
aldrig rörde kött, och så bar hon själv ut maten till honom. Det
var nästan inga människor uppe i huset ännu,
Broder Edvin stod resfärdig med stav och påse på stenläggningen utanför nöthuset; han tackade Kristin småleende för hennes omak, satte sig i gräset och åt, medan Kristin satt vid hans fötter.
Hennes lilla vita hund kom löpande, så de små bjällrorna i halsbandet klingade. Hon tog hunden i sitt knä, och broder Edvin knäppte med fingrarna åt den, och kastade små bitar av vetekakan i dess gap, medan han berömde den mycket.
»Det är det slaget, som drottning Eufemia har fört in i landet», sade han. »I han det fint nu här på Jörundgård, i stort och smått.»
Kristin rodnade av glädje. Hon visste nog, att hunden var fin, och hon var stolt över att äga den; det fanns ingen annan i bygden, som hade knähund. Men hon hade dock ej vetat, att den var av samma slag som drottningens favorithundar.
»Simon Andresson har sänt den till mig», sade hon och tryckte den intill sig, medan den slickade henne i ansiktet. »Den heter Kortelin.»
Hon hade tänkt tala med munken om sin oro och begära hans råd. Men nu hade hon icke lust att syssla mera med sina egna tankar från gårdagskvällen. Broder Edvin trodde ju, att Gud skulle vända allt till det bästa för Ulvhild. Och det var vackert gjort av Simon, att sända henne en slik gåva, redan innan fästningsärendet dem emellan var avgjort. Arne ville hon ej tänka på — han hade burit sig illa åt mot henne, tyckte hon.
Broder Edvin tog stav och påse och bad Kristin hälsa därinne — han ville ej stanna tills folk steg upp, utan gå medan dagen var sval. Hon följde honom uppåt förbi kyrkan och ett stycke in i lunden.
När de skildes, bjöd han henne Guds fred och välsignade henne.
»Given mig ett ord, slikt som I gåven åt Ulvhild, käre fader», bad Kristin; hon stod med hans hand i sin.
Munken strök med sin nakna, av giktknölar vanställda fot i det våta gräset:
»Då vill jag lägga dig det på hjärtat, dotter, att du ger noga akt på huru Gud sköter folks tarv här i dalen. Här faller föga regn, men Han har givit eder vatten från fjället, och daggen friskar upp äng och åker varje natt. Tacka Gud för de goda gåvor Han givit dig, och klaga icke, om du tycker dig sakna annat, som du menar kunde passa väl samman därmed. Du har fagergult hår, gräm dig icke för det ej är krusigt! Har du ej hört om den käringen, som satt och grät, för att hon bara hade en liten fläskbit att ge de sju svultna ungarna sina till julekost. Sankt Olav kom ridande förbi samma signade stund; då räckte han ut sin hand över sovlet och bad Gud mätta de stackars små krakarna. Men när käringen såg, att där låg en slaktad gris på bordet, så grät hon, för hon icke hade fat och grytor nog.»
Kristin skyndade hemåt, och Kortelin dansade kring fötterna på henne och nafsade i flikarna på hennes klänning och bjäbbade och pinglade med alla sina små silverbjällror.